Nej, jag fyller inte år nu – det gör jag på sommaren. Men vid årsskiften blir det ändå lätt att reflektera över tiden som går. 2012 läggs snart till handlingarna och 2013 tar vid.
Det är då lätt att bli nostalgisk, att bara blicka bakåt och att oroa sig för själva åldrandet. Vår utmätta tid känns liksom mer påtaglig och vi närmar oss obönhörligen något sorts slut.
Turligt nog är jag inte själv (ännu, ska kanske tilläggas) så bekymrad över själva åldrandet. Jag ser en glädje i att kunna mer saker, att känna fler personer, att få en viss sorts överblick och att kunna summera och förstå sammanhang.
Men med åldrandet kommer något som oroar mig desto mer för: trångsynthet, ovilja till förändring och en känsla av att ”det var bättre förr”.
Det är svårt att betrakta sig själv. Och jag har definitivt mitt arv och min kultur att utgå från, något som på många sätt bidrar till den jag är och den person jag blivit.
Och jag har mer eller mindre aktivt försökt att navigera mellan respekten för historia, kultur och kontext och samtidigt bejaka framtid, förändring och det oväntade. ”Annorlunda är bra” är något jag försöker leva efter varje dag.
Jag älskar nya idéer, nya människor, nya tankar. Om det är något jag verkligen gläds åt på jobbet är det just förmånen av att kunna möta allt det nya – och att möta framtiden – på första parkett. Och ibland också få vara med och påverka eller tycka till om den.
När jag blir äldre – och det sker ju varje dag, varje år – oroar jag mig för att jag inte orkar bejaka det nya, det jobbiga och det som kolliderar med mina invanda mönster. Trots att jag borde.
Än är det ingen fara, tror jag. Jag är medveten, jag vill ändra, jag vill orka ändra mig. Men det finns en gnagande oro i mig för att bli stel, bli gubbig och inte bejaka framtiden.