I går ledde jag en konferens åt Hjälpmedelsinstitutet, deras årliga IT-konferens. Det var en dag med många spännande ämnen och gav en väldigt positiv bild av vad som händer för de grupper som ibland har svårare än vi andra att utnyttja modern teknik – men som istället kan få hjälp av den.
I ett av de första föredragen hamnade presentatören i en diskussion med sig själv och delvis med mig om skillnaden på internet och bredband.
Internet, sades det, är ju det vi använder när vi surfar, när vi googlar eller sköter våra bankärenden.
Bredbandet, å andra sidan, är kopplingen i väggen, tekniken som gör att vi kommer åt internet.
Denna distinktion är tänkbar och låter för många rimlig. Men det är en distinktion inte utan problem.
Allt mer blir numera en del av internet (internet of things) och det som är tjänster på nätet utan att nås via en webbläsare. Appar är väl det mest uppenbara exemplet.
Vi skulle kunna byta namn på internet och kalla det bredband, men det finns ingen poäng i det. Snarare måste vi bli bättre på att bara tänka webbläsare när vi tänker på internet.
Våra tjänster – oavsett hur de ser ut och vilket gränssnitt de har – blir allt oftare en del av internet. Det budskapet måste vi sprida. Det blev jag varse extra tydligt på IT-konferensen igår.