Professorn Thorbjörn Andersson vid SLU slog nyligen ett slag för en mer nyanserad diskussion om stadens täthet och om urbaniseringsdebatten. Artikeln i Svenska Dagbladet hade rubriken “Förtätning av staden har blivit ett självändamål” och innehåller ett antal perspektiv på en uppenbarligen komplex och svår fråga.

Och visst har Andersson ett antal kloka poänger: att bygga tätt är inte ett självändamål eller ett enkelt svar som löser allt. Alla vill självklart inte bo i staden – några både vill och måste bo utanför de tätbebyggda områden om samhället ska fungera. Och visst finns det många – inklusive byggbolagen – som på olika sätt driver en täthets-diskussion av strikt kommersiella skäl.

Det är dock synd att hela debattartikeln slutar i så många oklarheter. Artikeln skapar mer frågetecken än den rätar ut.

Beror det på att begreppen “urbanisering” och “täthet” blandas ihop lite för ofta? Beror det på att urbanisering är något som vi inte vet så mycket om och där vi inte har några tydliga svar? Beror det på att Andersson inte gillar utvecklingen? Delar av allt detta kan vara sant.

Men det finns några saker som förtjänar att understrykas.

– Urbaniseringen bygger framför allt på en individuell vilja hos många att bosätta sig i städerna, inte på att politiken har flyttat dem dit via politiska beslut.

– Urbaniseringen kan vara en god utveckling både för tillväxt, hållbarhet och mångfald. I alla fall om vi stöttar rätt sorts användning av staden.

– Huruvida Stockholm är tätare än New York eller Los Angeles är en psedudiskussion. Stockholm har sina egna meriter, sina förutsättningar både kopplat till geografi, klimat och kultur. Det gör att varje lista över täthet i stad X eller stad Y blir mer av underhållningsvärde.

– Politiken och samhällsdebatten måste sätta sig in i drivkraften bakom urbaniseringen och vad den för med sig. Först då kan vi möta städernas tillväxt med kloka politiska beslut.

– Det finns verkligen mycket som vi redan vet om städernas utveckling. Visst är det en komplex fråga och många saker samverkar. Men det betyder inte att vi står handfallna eller att vi helt saknar vägledning. Kollektivtrafiken är helt central, bilen har ofta fått för mycket plats, den blandade användningen av staden bidrar till liv och rörelse etc.

– Jane Jacobs böcker om New York (som Andersson också refererar till) må vara relativt gamla idag, men rymmer många intressanta perspektiv även för dagens urbaniseringsdiskussion.

Det finns ju en risk att Thorbjörn Anderssons text har redigerats slarvigt av Svenska Dagbladets sommarredaktörer. Men slutprodukten i tidningen är tyvärr otydlig och ganska ospännande. Det är synd i en så viktig diskussion.