Storstadens styrka är mångfalden, erbjudandet, bredden och i bästa fall också det tillåtande, det generösa och det inkluderande.

Men baksidan är lika uppenbar: risken att drunkna i mängden, att inte höra hemma någonstans, att bli bara ett träd i en enorm skog, utan att någonsin känna sig hemma eller sedd.

Jag som är uppvuxen i det lilla samhället, närmare bestämt Hunnebostrand i Bohuslän, har fått med mig det motsatta. I det lilla samhället blir de flesta uppmärksammade, något som givetvis kan slå över i en kvävande social kontroll.

Att storstaden skapar handlingsutrymme, en frihet och en öppen plattform för vem som helst att beträda betyder också att den som söker – eller bara behöver – en tydligare ram och en trygghet i andras närhet kan bli gruvligt besviken på den stad som så många andra jublar över.

Jag är osäker på hur vi möter denna inbyggda konflikt. Jag tror att vi ska bejaka stadens möjlighet till bredd, öppenheten, möjligheten att gå sin egen väg. Men vi ska också vara på det klara med att det betyder att vissa faktiskt hamnar i kläm. Eller att det för flera av oss faktiskt finns en tydlig baksida.

För många innebär staden en anonymitet och en osynlighet, där utanförskapet växer och sammanhanget går förlorat.

Det går såklart att hävda att detta inte har med staden att göra, utan att det är en konflikt mellan olika mänskliga drivkrafter, där vissa söker friheten, andra söker gemenskapen. Staden, som vi känner den idag, är en konsekvens av båda dessa. Och kanske har staden svaret redan på båda frågorna. Kanske finns denna konflikt lika uppenbar i det lilla samhället. Kanske är oron högst överdriven: vi människor är komplexa, motsägelsefulla och inte helt logiska.

Men låt oss vara ärliga när vi pratar om den stad vi vill ha framöver. Låt den rymma både de små sammanhangen, där grannskap frodas och där närheten till grannar, kollegor, släkt lätt kan byggas upp.

Men också en stad där alla kan få gå sin egen väg. Där det inte sätts upp för höga eller för trånga ramar, utan där friheten för var och en av oss blir stor och vid, tillåtande och livsbejakande.

Då tror jag också att vi kommer att få en stad där väldigt många känner sig hemma.