Som journalist har du möjlighet att träffa människor, formulera idéer, välja ut det du vill lyfta fram, skapa berättelser. En i alla avseenden kreativ process.
Som chefredaktör – eller för den delen redaktionschef eller bara redaktör – är du ofta fast i att hjälpa andra att vara kreativa. Du organiserar saker, du planerar och du skapar rutiner, kulturer. Det är betydligt mycket mer ingenjörsarbete än att vara journalist.
Det finns något kreativt även i ledandet, såklart. Och framför allt finns det en glädje i att se andra växa, att få andra att blomma ut. Den rollen är både stimulerande, krävande och givande.
Jag har möjlighet att jobba med båda dessa världar: både det egna skapandet (konstnären) och i ledandet av andra (ingenjören). Men balansen blir ibland svår att hitta.
Oräknat vad jag är bra på (det går nog att hävda att jag både är en hyffsad journalist och en hyffsad chef – men lika sannolikt det omvända) så brottas jag just nu med min egen bild av vad jag för egen del vill och hur jag vill balansera dessa två perspektiv.
Vad jag dock tror är att jag just nu har lite för mycket fokus på ingenjörsrollen, för lite på konstnären.
Jag har ingen ambition att sluta vara organisatör. Men jag behöver tid att fortsätta mitt eget skrivande, att utveckla min egen kreativa ådra.
Den tiden håller jag just nu på att leta efter. Jag hoppas kunna frigöra lite mer tid åt detta under sommaren.
Denna skala, mellan ingenjör och konstnär, mellan organiserande och skapande, kanske inte är tillämpar för andra. Men i mitt jobb betyder det en hel del.
Och varje arbete rymmer olika inslag, där det gäller att hitta balansen. Luta det åt fel håll utvecklas du inte och börjar leta efter något annat. Jag tänker fortsätta att leta efter min egen balans där jag står just nu. Jag är övertygad om att det går.
Det ska väl till en ingenjör för att lösa det problemet. Det är mycket enkelt. Det är en fråga om definitioner. Eller uppfattningar.
Ingen tror väl (eller??) att kärnkraftsreaktorer, flygplan, bilar etc utvecklas genom att organisera ihjäl sig. Nej, det utvecklas genom superkreativa och innovativa ingenjörers oräddhet, envishet och kunskap att utforska allt.
Summa summarum. Det finns inga som är mer kreativa, och får saker gjorda, än ingenjörer. Praktiskt, eller hur?
Så, då var det problemet löst. ;-)
Håller med i huvudsak. Jag har ju själv utbildat mig till civilingenjör (teknisk fysik och elektroteknik, Y, i Linköping). Så jag förstår verkligen vad du menar. Ingenjörer är i många fall kreativa och ingenjörsjobb likaså.
Min poäng (och den försvann säkert i min ambition att sätta andra ord på den) är att det finns en klyfta mellan kreativitet och organisation. Båda viktiga, men inte alltid samma sak.
Jag försökte formulera konflikten mellan chefens jobb och den som är satt att utföra jobbet – jag känner mig ibland lite väl mycket som chef och lite väl lite som medarbetare.
Sorry om den poängen försvann i andra ord och tolkningar av dessa.