Som journalist är det lätt att tänka att det huvudsakliga verktyget är en artikel, en skriven text. Så tänker jag, så tänker nog många som tänker på journalister.
Sedan vet vi att en grupp av journalisterna jobbar med ljud och bild: i synnerhet de som jobbar med tv och radio. Men det är ändå en liten delmängd av det stora journalistkollektivet.
Och vi vet att begreppet “bildjournalistik” har blivit allt viktigare, inte bara för kvällspressen, utan för alla tidningar och alla mediekanaler.
Men ordet är fortsatt väldigt starkt. Inte bara för oss journalister utan för alla som jobbar med kommunikation. Det kan man lätt inse när man tänker på hur viktig Google är och hur beroende denna sökmotor är av det skrivna ordet och av språket.
Vi på Internetworld utforskar eventen som en journalistisk produkt, där vi givetvis jobbar med språk och ord, men lika mycket med andra uttryckssätt, som video, bilder, ljud och “upplevelser” som en del av berättelsen.
När vi nu på Webbdagarna i mars i Stockholm har tema “Rörligt” är det ett tidens tecken: video och rörligt material blir bara viktigare och viktigare. Och som Bambusers grundare Måns Adler påpekade när vi träffades häromdagen: när våra ungdomar nu växer upp med en videokamera i handen – lika viktig som pennan – kanske vi kan komma att uttrycka oss ännu bättre också med rörligt material istället för att skriva ner våra tankar.
Men Måns Adler poängterade samtidigt: det skrivna ordet glider så lätt in i våra sinnen. Video kräver vår uppmärksamhet och vår tid så väldigt mycket mer av oss för att tillgodogöra oss informationen.
Jag tror ändå att diskussionen om hur vi kommer att uttrycka oss, med ordet eller med bilden, är spännande att utforska mer framöver. Vilka möjligheter bär bilden som ordet inte har? Vad går vi miste om när (eller möjligen om) vi inte längre läser längre texter och böcker? Den diskussionen tror jag vi också kommer att få återkomma till på våra event och i våra tidningar.
Kanske just därför kändes det som extra relevant att just i år haka på min frilanskollega Fredrik Wass upprop om att blogga 100 dagar i rad. Ett enormt projekt för mig själv, som gärna skriver längre och gärna inte om detaljer i livet, utan om de mer abstrakta frågorna. Och som varit väldigt långt ifrån att blogga med högre tempo en någon gång i veckan. Men jag ska ge det en chans.
Kanske just för att sätta ordet och det skrivna i fokus, också för mig själv. Jag är orolig för att komma för långt från texterna och från skrivandet. Kanske borde jag inte vara så orolig. Men jag ser ändå fram emot att skriva lite mer.
För att klara 100 bidrag lär det bli mer än bara filosofi och djupare tankar. Det lär behövas en hel del annat, kortare också. Men jag tror på tanken: för att lyckas med något riktigt bra måste man göra mycket på vägen. I bästa fall kanske detta ger mig en grund för fler, nya spännande saker.
Och om inte annat blir det ett bra sätt att få upp farten på fingrarna över tangentbordet igen.