Google gör många bra saker. En av de mindre men ändå roliga och ibland tankeväckande är deras Doodles, illustrationerna som ibland ersätter Google-loggan på söksidan.

Idag hedras Jane Jacobs med en egen Doodle. Det är med anledning av hennes 100-åriga födelsedag.

Heja!

Tempot på den här bloggen har av olika skäl gått ner en del.

En viktig – och rimlig – förklaring är att jag numera bloggar varje fredag som en del av mitt jobb. Varje fredag samlar jag några av veckans tankar i en fredagsblogg som även sprids till ganska många i branschen.

Läs gärna där och kommentera om det är något du reagerar på. Och sprid om du håller med.

Bloggen ligger här. 

Ordet ”integration” används allt oftare. För många ger det nog associationer till nyanlända och migration från andra länder. Men det saknas inte andra sammanhang där integration är både en utmaning och en stor möjlighet.

Själv har jag länge jobbat som redaktör och bevakat IT-utvecklingen. Där associeras ordet ”integration” oftast med olika it-system som skulle fungera tillsammans.

I båda fallen vet vi hur svårt är det.

För att få it-system att fungera ihop krävs det både standarder, struktur, ett ledarskap och uthållighet för att få det att fungera. Även om det finns dramatiska och fundamentala skillnader är det nog något liknande som krävs även för att integrera nya medborgare i ett land.

Men om svårigheterna inte saknas, så är löftet om de många möjligheterna desto mer eftersträvansvärda.

När vi får olika kompetenser eller system att samverka så kan vi få den känslan som trumpetaren känner när han kliver in i orkestern: känslan av att olikheterna kan bidra till något nytt och ännu större om man samverkar med andra.

Jag tror att byggbranschen utgör kanske ett tredje eller fjärde exempel där ordet ”integration” kommer att bli allt viktigare. Och där möjligheterna är mycket stora om vi lyckas med samspelet.

Teknik- och metodutvecklingen har gjort det både möjligt och värdefullt att inte bara dela upp jobbet i ett antal sekvenser, utan att arbetet med ett bygge blir mer av ett lagarbete med samverkan, integration i fokus.

Där vi tidigare hade tydligt definierade arbetsroller och uppdrag blir det allt vanligare att ingenjörer och arkitekter är inblandade i produktion och uppföljning vid allt fler tidpunkter och med allt fler perspektiv. Det gäller även andra yrkesroller, där uppdragen allt mer glider in i andras.

Även inom byggsektorn kommer begreppet integration att bli allt viktigare.

Och precis som med it-systemen eller med de nyanlända kommer det att krävas en hel del för att få denna nya integration att fungera. Ledarskap, standarder, strukturer och kommunikation kommer att vara avgörande för hur vi lyckas.

Men precis som i orkestern så kommer en samspelad ensamble att kunna åstadkomma så otroligt mycket mer än vad den enskilda musikern förmår. Det kan bli ljuv musik.

Vi har väl alla blivit imponerade av Volvos reklam de senaste åren, inte minst deras filmer från både Zlatan-volvo (personbilarna) och van Damme-volvo (lastbilarna).

Nu senast är vi åter imponerade av människorna bakom bilen: “Volvo – Made by people”. Otroligt snyggt, suggestivt, smart.

Vad är problemet?

Jo, problemet är att bilen, som vi känner och använder den idag, är en väldigt problematisk komponent i det moderna urbana och hållbara samhället. Vi är på väg mot ett samhälle med större, tätare städer. Det är både en utveckling som allt fler söker sig till och en bra utveckling för våra samhällen.

I ett sådant samhälle kommer troligen bilen att behöva ha en annan plats, en kanske annan funktion. Vi kanske behöver dela bilar mer än innan (typ car pool), taxi och Uber-liknande tjänster kanske behöver bli viktigare och personliga bilar mindre viktiga, vi kanske behöver hyra i de fall vi behöver åka längre och utanför staden, medan kollektivtrafiken får en starkare roll i stadens rörlighet.

Trenden mot mer bränslesnåla bilar eller helt eldrivna fordon är inte alls svaret på frågan. Bilen tar för mycket plats och bidrar till en samhällsutveckling där det urbana och mänskliga inte får utvecklas på rätt sätt. Helt oberoende av vilka bränslekällor vi använder.

Men bilen har ändå väldigt många starka förespråkare, och det medger jag gärna: bilen har lyckats samla många smarta människor som tillsammans gjort ett bra jobb för att berätta en stark berättelse om frihet, personlig utveckling och annat vackert kopplat till bilen som livsstil.

Volvos marknadsföring är galet begåvad. Bra jobbat.

Men vem marknadsför alternativen? Vem berättar den moderna berättelsen om kollektivtrafikens förtjänster? Om cykelns nya roll? Eller om Ubers och taxins roll? Om den moderna staden? Om ett livsmönster där bilen har en helt annan plats?

Visst görs det bra jobb ibland. “Åk i buss-iness class” skriver SL i sin reklam. Inte dumt.

Och Uber får ju regelbundet bra exponering i tidningar och har ju många förespråkar, inte minst i de kretsar jag rört mig i.

Men det finns en obalans, där bilbranschens kommunikativa begåvning spelar i en egen liga.

Det gör det tyvärr svårare för alla (och jag räknar mig även själv dit) som tror att bilens roll i samhället behöver förändras, och där vi behöver hitta nya berättelser om samhället, staden och världen.

“Polisen borde spendera färre kronor på att framstå som bra, och fler på att faktiskt bli bättre”, skriver Amanda Björkman på DNs ledarsida idag, den 23 januari.

På ett sätt är det en rimlig och självklar hållning. “Marknadsföringen” kommer av sig själv om man gör sin grunduppgift ordentligt, det vet alla moderna företag (och en del organisationer). I polisens fall: löser brott, upprätthåller lag och ordning.

Men i debatten om den senaste tiden sätts detta i motsats till ett effektivt kommunikationsarbete. Och dessutom i motsats till att använda spetskompetens och strategiska resurser, ibland kopplat till externa byråer.

I år tog vi inte fram vår julkrubba till jul. Symboliken är tyvärr talande. Berättelsen om Josef och Maria, sökande efter boende i Betlehem, bär lite för många paralleller med den som dagens flyende kan berätta. De kommer till värdshuset, men föreståndaren hävdar att det är fullt. På julen 2015 har inte ens krubban varit tillgänglig: “systemet” klarar inte av den, sägs det.

Jag inser att flyktingströmmarna, som under året ökat snabbt, ställt vårt samhälle inför enorma utmaningar. Men just i det läget hade jag förväntat mig ett ledarskap, där vi kombinerar den struktur och rationalitet som vi under många år tillämpat för att lösa samhällsproblem i Sverige med den empati och ansvarstagande som jag tror att väldigt många svenskar känner inför det lidande som vi ser runt om i världen.

Tyvärr kan jag inte tolka årets politiska bokslut på annat sätt än att politikerna inte kom på något bättre förslag än det som Sverigedemokraterna sedan länge förespråkat. (Jo, Centerpartiet och Vänsterpartiet gick ju rakryggade genom detta och det hedrar dem.)

Jag tycker det har varit bedrövligt. Och jag känner mig på riktigt sviken och lite uppgiven. Jag kräver inte att “politikerna” ska lösa alla problem åt mig. Och jag försöker ta mitt ansvar efter bästa förmåga. Men när regeringen och riksdagen med sina medel inte bara kastar in handduken (om det ändå vore så väl) utan bestämmer sig för att ge sig in på en reaktionär och nationalistisk linje så ställer de sig inte bara i vägen för utveckling. 2015 har klockan vridits tillbaka.

På det sättet har 2015 varit ett otroligt frustrerande år, där globaliseringens möjligheter mött motstånd från många håll. Hela vägen från Donald Trump, nationalister i Ungern och Frankrike till den svenska regeringens förslag att kunna stänga Öresundsbron. Det är faktiskt helt makalöst.

Jag skulle vilja hoppas att 2016 blir bättre. Tyvärr är jag tveksam. Globaliseringen är en kraft som nationalisterna inte kommer att kunna stoppa, men jag är orolig för att många kommer att försöka. Det kommer troligen att bli ett antal stökiga år framöver, där gamla system med gamla verktyg försöker möta det nya, öppna, globala samhället. Nationalismen kommer inte att vinna, men 2015 har tydligt visat att det är många som ställer sina verktyg till nationalismens förfogande. Långt fler än man kanske kunde tro för bara något år sedan.

Behovet av ett nytt, modernt ledarskap i detta läge är enormt. Jag hoppas att 2016 erbjuder fler som kliver fram och tar på sig den ledartröjan som regeringen lämnade kvar i omklädningsrummet.

För egen del har 2015 varit jobbigt, men väldigt stimulerande. Jag lär mig allt mer om min “nya” bransch av samhällsbyggare, arkitekter och teknikkonsulter. Jag lär känna allt fler spännande, begåvade, kloka och roliga människor, börjar förstå kulturer och samband. Det är otroligt lärorikt, men också som sagt krävande. 2016 hoppas jag i det avseendet bli enklare: nu borde jag kunna undvika de värsta minorna och snabbare hitta rätt väg direkt. Det finns mycket kvar att göra och nu känner jag mig säker på att jag kan bidra.

Jag saknar lite mina gamla vänner från både journalistik, kommunikation och it-bransch. Vilken glädje då att Facebook, Twitter och Instagram finns. Och att jag under året ändå haft chansen att möta många av dessa vänner i andra sammanhang. Och minst lika bra: jag sitter ju granne med IT&Telekomföretagen på Almega.

På det privata planet har det dock varit ett toppenår. 50-års-firande om och om igen. Massor av tillfällen att umgås med både släkt, nya bekanta och att åter knyta kontakt med gamla vänner. Dessutom har fått resa till spännande platser: Dubai, Washington DC, Reykjavik, Paris, Barcelona, Oslo och Köpenhamn. Därtill en hel del i Sverige: Malmö, Göteborg, Luleå och Växjö inte minst.

2016 räknar jag med att lägga än mer tid på cykeln, både för pendling till jobbet och på andra utflykter.

2016 ska jag skriva än mer och inte minst lite längre. Min blogg har inte varit död under året – tvärt om. Men jag hör till dem som tänker genom att skriva. Och just nu behöver jag skriva mer.

2016 ser jag fram emot en ny sommarstuga i Småland. Det ska bli spännande att lära känna både omgivningarna och utforska om jag själv passar som “sommarstugeägare”.

2016 ser jag fram emot att kliva fram än mer i debatten om hur ingenjörer och arkitekter kan skapa ett modern samhälle.

2016 hoppas jag att hitta nya vägar för att kanalisera mitt samhällsintresse, utöver det som rör teknikkonsulternas och arkitekternas vardag.

Och 2016 ska jag se till att ta fram julkrubban i god tid. Nu mer än någonsin behöver vi det hopp som kommer med julens budskap.

Jag hör verkligen inte till dem som önskar ett högt skattetryck. Jag tror det överlag borde sänkas, i synnerhet på arbete. Skatt är ett ganska effektivt sätt att minska användning av något (tobak, sprit är två bra exempel) och jag är övertygad om att det även gäller arbete.

Men med det sagt så finns det givetvis legitima skäl att ha ett visst skattetryck, och i ett väl fungerande samhälle används skatterna till samhällsnyttiga funktioner som det stora flertalet kan ställa sig bakom. Skolor, rättsväsende, vård och mycket annat.

Just nu är pressen på våra välfärdssystem hårt, eftersom antalet flyktingar anlänt till Sverige ökat relativt snabbt under sommaren och hösten. Till slut så mycket att regeringen tvingades stänga gränserna.

Jag tycker regeringens beslut är sorgligt: vi måste dels stå upp för allas rätt att komma undan från krig och terror, men också för ett öppet samhälle där vi kan röra oss fritt utan att behöva hålla oss inom givna ytor. Det nya samhället tror jag helt enkelt inte baserar sig på landsgränserna.

Men under den intensiva debatt som följde på regeringens beslut kom inte så få att vilja föreslå att vi ytterligare ska höja skatten för att kunna höja – eller i alla fall bibehålla – ambitionerna i välfärdssamhället.

Jag är ytterligt tveksam till detta.

Sverige har redan ett av världens högsta skattetryck. I många fall balanserar det på gränsen till vad både enskilda individer och företag står ut med. Det finns åtskilliga exempel på skatteplanering.

Att öka uttaxeringen skulle troligen få en hel del negativa konsekvenser, och högst sannolikt leda till att den totala skatteintäkten för staten skulle minska.

Jag är kanske fel person att måna om det rådande skattetrycket, men jag hoppas verkligen att de som idag säger sig vara glada för vår omfattande välfärdsstat inser att vi också måste vara försiktiga med de intäkter vi redan har.

Det vore naivt att tro att de varade för evigt.

Jag började 2015 med att lova mina vänner på Facebook att jag – bland annat – skulle komma ut som feminist.

Det är egentligen inte så komplicerat. Jag har varit mer eller mindre engagerad i den bredare frågan om respekt för allas möjligheter ganska länge. Jag har i praktiskt handling försökt bidra till att många får växa, synas, får respekt och inte bli hindrade av varken strukturer, kulturer eller formella beslut.

Och jag har faktiskt länge tyckt att just kvinnors rättigheter och jämställdhet är extra angeläget. Jag var engagerad i Linköpings Universitets jämställdhetskommitté när jag läste på Linköpings Tekniska Högskola, en grupp som leddes av Curt Karlsson. Jag blev glad när mina teknologkollegor i styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer bestämde sig för att läsa om samma styrelsehandlingar som vi just pratat igenom, men nu ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag tyckte det var självklart när min tidning Computer Sweden hade ett nummer den 8 mars med enbart intervjuer med och bilder på kvinnor. Och att vi hela året jobbade med att synliggöra kvinnor på olika sätt. Jag har på Internetworld jobbat hårt med att behandla män och kvinnor lika i tidningen och på våra konferenser. Och när jag fick frågan om att stötta #tackanej-kampanjen med Fredrik Wass, Marcin de Kaminski och Thomas Frostberg i spetsen var det ingen tvekan.

Och jag har jobbat med mina egna fördomar – som verkligen inte är få. Jag har både lärt mig mer och inte minst försökt utmana mig själv och mitt perspektiv.

Jag har såklart gjort för lite. Återkommande missat möjligheter, gjort felaktiga bedömningar. Men jag har försökt att sträva, försökt att bli bli bättre, försökt att vara medveten. Andra får bedöma om vad det har medfört, men jag har försökt att vara en del av en förändring, och inte bara hoppas att andra ska ändra sig.

Självklart behöver vi lyfta fram även personer med utländsk bakgrund, personer med olika former av funktionsnedsättning, personer med normbrytande val av livsstil och många andra. Bredden i samhället är idag större (och bättre) än någonsin. Det måste synas överallt.

Men min kamp är denna, det jämställda samhället. Jag vill jobba aktivt även med annan mångfald, men för mig är just kvinnors och mäns lika möjligheter och rättigheter en hjärtefråga.

Några har hävdat att vi kommit långt. Och visst har vi gjort framsteg. Men frågan är lika angelägen som tidigare. Hoten mot vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca, Kringlans utbrott på sociala medier, de obegripliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor, den otroligt obehagliga undervegetationen på Twitter som hotar kvinnliga programledare och tv-personligheter är blott några av många alltför uppenbara exempel. Och då har jag inte ens berört det mer systematiska och sanktionerade i kvinnlig könsstympning, våldtäktskulturen i Indien eller rapporterna om sexslavar i Syrien.

Varför har jag tvekat tidigare? Mycket för att begreppet “feminist” av vissa har kidnappats av vänsterrörelsen, som till ordet lägger en lång rad radikala förslag som jag inte tror en sekund på. Men även bland liberala debattörer antyds ibland att det bara är kvinnor (“med egen erfarenhet”) som verkligen kan vara feminister.

Jag har också tvekat för att jag först och främst vill bidra till förändring och först i andra hand sätta etiketter på det.

Men  nu är det ändå dags. Ord har betydelse. Min feminism står för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män i vårt samhälle. Min feminism innebär att kvinnor precis lika lite som män ska behöva acceptera hot eller våld – i något sammanhang. Min feminism handlar om att alla ska kunna förverkliga sina drömmar på lika villkor. Min feminism handlar om människovärde och respekt.

Varken mer eller mindre.

Nu är det snart december. Det dröjde ett tag, men nu tog jag steget.

Magnus Höij
Feminist

Hösten har varit svår. Inte direkt privat (även om det varit en intensiv höst rent arbetsmässigt), utan i vår omvärld. Miljöhoten gör sig allt mer påminda och i veckan som kommer hoppas vi att klimatfrågan åter tas på största allvar och kommer överst på agendan.

Men hösten har kanske ännu mer präglats av både flyktingkris och terrordåd, som båda på olika sätt har satt fingret på det öppna och globala samhällets möjligheter och utmaningar.

I detta finns det såklart ett antal saker som är lätta att stå upp för. Förvaltarskapstanken är en sådan, där vi måste lämna efter oss en värld som även våra barn och barnbarn kan fortsätta att leva i och må bra i. En annan är respekten för varje människas rätt till liv, säkerhet, utbildning, framtid.

Självklart är det vettigt att köpa mer ekologiskt odlad mat, fisk som är MSC-märkt, att äta mer grönsaker och mindre kött.

Jag själv tycker att öppenhet, respekt för andras åsikter, respekt för att alla ska få leva sina liv med vem de vill, rätten att få tro på vad man vill och en hel del annat är givna för det samhälle jag vill leva i. Och som jag vill att andra ska få leva i.

Och lika lätt är det ju att fördöma de våldsdåd vi upplevt just nu. Lika lätt är det att fördöma de hot och trakasserier som många offentliga personer får uppleva via mejl, telefon eller i sociala medier. Och det är givetvis uppenbart att Syriens folk verkar välja mellan pest eller kolera: ISIS vidriga samhälle eller det lika förfärliga, men kanske på ett annat sätt, styre som Bashar al-Assad har gjort till sitt.

Men just där börjar jag tveka. Visst går det att stå upp för några grundläggande principer. Och visst går det att fördöma de som så uppenbart och flagrant bryter mot dessa.

Men i många fall är det lättare sagt än gjort att gå från ett dystert nuläge, till något som blir bättre.

Leder miljöutmaningen till att vi bör sluta äta kött, sluta äta fisk och sluta flyga?

Om vi stoppar ISIS, leder det i så fall till att al-Assad får fritt fram för sin förfärliga politik?

Vi vet ju vad som hände i Libyen. En förfärlig och galen regim med al-Gaddafi i spetsen ersattes av ett fullskaligt inbördeskrig och en ickefungerande stat. Var det bra? Nej. Blev det bra? Nej. Blev det bättre? Jag vet inte.

Det förvånar mig inte sällan att så många är så tvärsäkra på vad som behöver göras. Både hos etablerade politiker, men ännu oftare i kommentarer från “mannen på gatan”, uttrycks så tvärsäkra saker som jag bedömer omöjligt är konsekvensen av en ordentlig analys. Än mindre en förståelse för att vi står inför väldigt svåra val.

Jag har stor respekt för de som är pålästa, som sätter in i sammanhang, som försöker analysera alternativ, som också ger uttryck för tvivel, men ändå målmedvetenhet och beslutsamhet. Tyvärr är dessa få, och tyvärr är det inte så många som lyssnar.

I turbulenta tider söker vi efter fyrar att navigera efter. Vissa sådana fyrar erbjuder tydliga och enkla svar, andra ett navigerande och en förståelse för en mer komplex och komplicerad resa.

Jag tror förvisso att vi behöver fler ledare, som hjälper oss att hitta en ny riktning, som ger oss en samlad berättelse.

Men jag vägrar tro att det komplexa samhället erbjuder några väldigt enkla svar. Snarare kräver vårt moderna samhälle mer av oss. Mer kunskap, mer förståelse, mer analys och mer respekt.

Även om vi aldrig får ge avkall på våra grundprinciper.

2015 står vi vid ett vägskäl: antingen gör vi något åt miljöproblemen. Eller så bränner vi en av de kanske sista chanserna vi har. Jag tror inte på utopier – utgångspunkten är att vi är i rörelse och att det är riktning snarare än mål som betyder något. Men miljöfrågan är en tydlig ram, där som vi måste hålla oss inom. Hoten mot vår planet är på riktiga och kräver konkreta åtgärder.