Kategoriarkiv: #blogg100

#23 Riktnumrens snara död

#blogg100, ,

Dagens lunch bestod av ett samtal om Värmland och riktnummer (och lite annat). Upprinnelsen var den vanliga gissningsleken baserat på folks dialekter och min bordsgranne var alltså lätt identifierbart från Värmland. Närmare bestämt Hagfors.

Våra riktnummer, oavsett om det är 08 eller 031 eller 0523, bottnar ju i en bild av geografisk samhörighet, där vi med våra prefix kunde meddela om vi var långt borta eller nära. Det skulle vara lätt att nå den lokala snickaren, medan det blev krångligare att ringa snickaren från kommunen bredvid.

Post och Telestyrelsen, PTS har redan gjort en översyn av riktnumren (2010), där det är tydligt att deras dagar är räknade.

Det finns få skäl att behålla riktnumren. Riktnummer skapades för länge sedan av tekniska skäl. Dessa tekniska begränsningar finns inte längre. Det finns inte heller längre skäl att behålla dem på grund av samtalskostnader eftersom kostnaderna inte är beroende av vilket riktnummer man ringer till.

Jag gissar att de ovan citerade ”tekniska skälen” delvis har med geografi att göra. Därtill utmanar ju mobiltelefonerna de fasta telefonnumren för många, både unga och gamla.

Framför allt i skenet av mobiltelefonens ökade betydelse för vår röstkommunikation är avvecklingen av våra riktnummer helt självklar.

Men betydelsen av geografi är det inte.

Vi meddelar vår hemmaort genom att fylla i profiler på LinkedIn, Twitter och Facebook. Vi signalerar vår ”hemmaplan” – vårt eget riktnummer – med ord och ortsnamn, där vi själva bestämmer var vi hör hemma. Utrymmet för egen kreativitet är ju i detta avseende stor och leder ju också till en viss osäkerhet ibland. Det finns gott om exempel på helt fiktiva städer och platser, referenser till orter med lustiga namn etc. Det är på ett sätt synd, men nog en oundviklighet i det moderna samhället.

Idag berättar vi också var vi är genom incheckningar på Swarm eller Facebook eller genom att våra löprundor spåras i RunKeeper. Vi säger vem vi är med och hur vi rör oss. Ofta blir detta en väldigt aktiv och medveten handling.

Därtill berättar våra telefoner löpande var vi är – och beroende på våra inställningar sprids denna geografiska information till både Google, myndigheter och andra användare. Inte sällan är detta information som vi helt omedvetet sprider – eller i alla fall väldigt sällan delar ut aktivt.

Det är ingen tvekan om att riktnumren kommer att saknas av väldigt få. De riktigt nostalgiska kommer inom kort att blicka tillbaka på begrepp som ”nollåtta” (med referens till Stockholmare) och småle. Morgondagens ungdomar är ju uteslutande ”nollsjunollor”. Istället kommer vi att välja vad vi vill vara stolta över, utan att bli påklistrade en etikett. Och vi gör det på andra sätt än innan.

Det är väl också en tidsfråga innan själva numren tappar i betydelse. Jag kan telefonnumret till min hustrus mobiltelefon, men inte till något av mina barn. Jag ringer ju istället via min smartphone upp ett namn och en bild. Själva numret lär bli som ip-adressen bakom webbadressen: få kan väl ip-adressen till Aftonbladet, men vi kan alla såklart domännamnet. Framöver hoppas jag att det räcker att komma ihåg vad våra barn heter, inte vilket telefonnummer de har. En bra och välkommen utveckling.

Värt att notera är att bland annat Norge, Danmark, Portugal och Spanien redan har avskaffat sina riktnummer. En liknande form är alltså att vänta även i Sverige, även om PTS antyder att den kan komma att ta minst 5 år, kanske 10, efter det att ett beslut är fattat.

Och notera också att våra nummerskyltar på våra bilar sedan länge är enhetliga i hela landet. De gamla länsbokstäverna minns numera bara de som regelbundet löser korsord. Eller kanske jobbar på någon statlig myndighet.

#22 Reseplanering

#blogg100, ,

Jag gillar att jobba och gillar rutiner. Just i det avseendet är jag glad för att jag kommit igång med cyklingen igen, som på något sätt kräver lite ordning och reda på tider, kläder och platser.

Men nu blickar jag ut över en vår där det blir en hel del resande: Paris på fredag, Bryssel veckan efter det, Köpenhamn efter påsk och senare i vår både Reykjavik och (förhoppningsvis) Washington i USA.

Jag kan återkomma med tankar om dessa städer, men låt mig bara idag slå ett slag för appen och webbtjänsten som bringar lite ordning och reda i själva resandet: tider, bokningsnummer platser och mycket annat.

I djungeln av tjänster har jag själv fastnat för appen TripIt. Den är överskådlig, ger bra stöd för bokningar, möten och mycket annat, både på webben och i telefonen.

Jag har haft god glädje av kartorna, som automatiskt inkluderas till adresser, som gör det lätt att hitta hem till hotell eller möten.

Tjänsten är snygg och praktisk på både Iphonen, Ipaden och i datorn.

tripit-ipad2

Jag har samlat bokningsnummer, ESTA-nummer och annat nödvändigt för att lätt komma åt dem senare.

De sociala aspekterna är mindre viktiga för min del. Jag åker oftast ensam och jag har bättre koll på mina vänners resande via Facebook, Twitter eller Instagram.

TripIt är mitt nav för resandet, precis som Facebook är det för det lite mer personliga sociala samtalet, Twitter för det yrkesmässiga samtalet och Instagram för bilderna.

Reser man mycket så behöver man ett nav.

#21 Nya vinklar på Luleå

#blogg100,

Få saker har väl gjort så stor skillnad för bild-berättelsen om staden som drönaren, vidvinkelobjektivet och timelaps.

Och det finns numera otaliga filmer på Youtube och andra ställen som visar staden på sätt som vi inte upplevt den innan.

Bara möjligheten att själv kunna göra filmer som dessa har fått mig att kolla priser på drönare, liksom suktat efter GoPro-kameror av olika slag.

Just drönare kanske man får skynda sig på att skaffa. De har numera blivit så många och används i så många olika sammanhang att det blivit ett problem för både flygtrafik och militära ändamål. Till att börja med.

Eller så är det just av dessa skäl som man faktiskt borde avstå: det vore väl inte så mycket om just jag bidog till att göra situationen ännu värre.

Men ändå: låt oss glädjas åt de filmer som ändå görs och det nya perspektiv som det ger åt staden.

Denna lördag bidrar jag med en fin film över Luleå, en stad som jag har haft glädje att besöka en hel del de senaste åren. Luleå, lagom stort i alla avseenden, är både tillgängligt, trevligt och vackert. Säkert inte utan brister, men de delar av Luleå som jag har fått uppleva har verkligen givit mersmak.

Luleå – From The Sky from Aron Hansson on Vimeo.

#20 Modern europeisk arkitektur

#blogg100

En av landets bästa tidningsaffärer måste ligga på Götgatan, där utbudet av internationella tidskrifter är smått fantastiskt. Tidningsdöden känns i alla fall inte uppenbar när man kliver in och ser variationen av både stort och litet, brett och smalt.

Jag letade mig häromdagen till hyllan för arkitektur och plockade på mig ett urval av tidningar, samtliga för mig helt okända innan.

Mitt första objekt blev A10, med en tydlig europeisk hemvist: korrespondenter runt om i Europa, givetvis även från Sverige (bland andra Björn Ehrlemark från Arkitekturhögskolan och Tomas Lauri på Arklab). Tidningen utges från Amsterdam, där även redaktören Indira Van ’t Klooster, verka sitta. Tidningen kommer ut sex gånger per år.

image1

Tidskriften är i stort en sammanställning av rapporter från olika delar av Europa, där vi kan läsa om nya projekt som House of Religions i Bern, hur Olympiastadion i Helsingfors kan förnyas och utvecklas, ett nytt meta-museum i Madrid och en innovativ lekplats mitt i Rotterdam.

A10 gör spännande nedslag. Jag gillar verkligen bredden, både i projekt men också rent geografiskt. En karta på sidan 3 i tidskriften visar varifrån projekten är hämtade och den hade snabbt avslöjat om bredden i geografin hade saknats. Sverige saknar helt bidrag i den utgåva jag läste – jag utgår från att det är en tillfällighet. (Samma sak förvisso med både Norge och Danmark).

Jag gör några enkla spaningar, efter en genomläsning av detta nummer.

För det första att det just är husen som är i fokus. Jag gillar ju att sätta in dem i ett större sammanhang och i begreppet ”stad”, men det saknas i alla fall i detta nummer. Är det en brist i modern arkitektur överlag? Är det en tillfällighet? Detta vet jag inte.

För det andra att det finns en tydligt anslag från en kulturell utgångspunkt. Mindre av politik, mindre av organisation, mindre av ekonomi och mindre av teknik. Tillfällighet? Trend? Detta vet jag inte heller.

För det tredje att själva tidningen liknar en katalog, mer än en tidning. Form och anslag känns mer hämtat från en utställning på ett museum eller en stor mässa än det har sin utgångspunkt i modernt tidningsmakeri. Jag vet hur många åsikter det finns om typografi, men jag förstår inte personligen varför man valt en sans-serif (troligen Helvetica) som brödtypsnitt, medan man valt en serif som rubriktypsnitt. För mig känns det både lite 70-tal, men också för lite ”tidskrift”.

A10 kostade 79 kronor, och jag betraktar det ändå som ett bra köp.

#19 Den ostrukturerade informationen om staden

#blogg100, , ,

Gårdagen ägnade jag delvis åt konferensen Position 2015 på Stockholmsmässan. Alla tänkbara aktörer inom samhällsplanering, men i synnerhet de som har en dragning åt geodata, GIS och positionering var på plats.

Själv bidrog jag med en spaning om hur den fysiska samhällsplaneringen måste gå hand i hand med den digitala utvecklingen. Och hur vi enkelt kan se till att den samverkan fungerar genom att se på all den data som vi redan har framför oss: all den ostrukturerade data som vi sprider via våra telefoner, datorer och andra uppkopplade prylar.

Diskussionen om geodata handlar som regel om statisk och strukturerad data: hur ser marken ut? Hur ser huset ut? Var står huset? Hur är det beskaffat? Dessutom givetvis kartdata av olika slag. Information som samlas in organiserat, i bästa fall med ordentlig metadata och struktur.

Det är givetvis viktig information, som lägger en viktig grund för vår förståelse av samhället.

Men mitt budskap på Position 2015 var att vi har minst lika mycket att hämta från den data som är helt ostrukturerad, där avsändaren inte alls brytt sig om att skicka med någon specifik bakgrundsinformation, där målet inte alls är att vara underlag för samhällsplanering: det är en ren bieffekt.

Det kan röra sig om incheckningar på Facebook, bilder som har geografisk information på Flickr, löprundor som dokumenteras av Runkeeper eller bilfärder som samlas upp av Waze. Delar av denna information är svår att komma åt, men en hel del är lättillgänglig. Och med ett samtycke från målgruppen kan man komma mycket långt.

En och annan ingenjör lär säkert bli irriterad på att den här sortens informationen saknar en massa grunddata och struktur.

Låt oss då bara minnas hur debatten gick om ett av grundelementen till webben, HTML, för ett antal år sedan. Det saknades inte folk som tyckte att HTML var på tok för begränsat och strukturlöst. Det betydligt mer kapabla formatet SGML lanserades som en utökad version som borde göra jobbet bättre än HTML. SGML blev aldrig någon succé, mycket på grund av att det var på tok för komplext och ”över-strukturerat”. Ingenjörsperspektivet gick till överdrift. Det bästa blev det godas fiende.

Men det finns självklart ingen konflikt mellan strukturerad data och ostrukturerad. Båda behövs. Men vi behöver nog uppvärdera det som är ostrukturerat och se värdet i det. Just eftersom det är en sådan guldgruva av information till så mycket mer.

Jag lyckades inte stanna länge nog för att höra så många fler under Position 2015. Men jag hoppas att intresset för geodata ökar. Det är sjukt spännande och potentialen är enorm.

#18 Min egen lista över städer att besöka

#blogg100, , , , , , , , ,

Igår fick jag tanken på att skaffa lite struktur på mitt urbana liv: varför inte ge sig på att samla på städer, på samma sätt som några samlar på länder. Jag gissar att det redan finns tävlingar och former för just detta, även om jag inte hittat dem. Trots det ger jag mig här på en egen lista över städer jag ännu inte har besökt, men som jag vill till.

Den är inte sorterad på något speciellt sätt. Däremot innehåller den städer som jag själv vill till, alls inte en lista över de största/viktigaste urbana miljöerna.

Det utesluter såklart inte alls att jag gärna återser många andra storstäder.

Alla kommentarer nedan alltså skrivna utan att jag har satt min fot på dessa orter. Here goes:

Buenos Aires, Argentina: Enligt många en otroligt vacker stad, med tydliga influenser från Paris. Under min resa våren 2014 till Sydamerika valde jag Brasilien, Sao Paulo och Rio. Nästa gång vill jag till Argentina och i synnerhet till Buenos Aires.

Jerusalem, Israel: Det finns så otroligt mycket kring Jerusalem som man vill skaffa sig en närmare relation till. Det historiska perspektivet är både långsträckt men också väldigt levande. Dessutom sägs Jerusalem vara en mycket trevlig stad, från vad jag hört.

Moskva, Ryssland: Visst hör man mycket om Putin, korruption, maffiametoder, hysteriskt varma somrar och iskalla vintrar. Men just för att man hör så mycket ökar mitt behov av att skaffa mig en egen uppfattning.

Mexico City, Mexico: Mexico City är säkert för mycket av allt och kanske lite för ostyrligt för att bli riktigt sammanhållet. Eller så är det alldeles fantastiskt. Jag blir nyfiken på en stad som ofta räknas som de största i världen, som uppenbarligen har stora sociala utmaningar men där det sannolikt också frodas en kultur och nya fenomen som mycket väl kan spridas vidare.

Austin, Texas: Texas signalerar ofta hårda tag, dödsstraff, kristen höger, ”stand your ground”-resonemang. Lite svårtuggat, om än intresseväckande. Men i detta hav av republikaner och extremt frihetstörstande finns Austin, som inte bara är demokratiskt sinnat utan också hemvisten för den numera så hippa SXSW-konferensen. Hit vore det spännande att åka.

St Petersburg, Ryssland: Våra band till Ryssland är många, och jag nämde ovan Moskva som ett tänkbart resmål. Men innan dess borde jag nog åka till St Petersburg, som lär vara vackert och dessutom nära oss.

Sevilla, Spanien: Från att Italien alltid stod överst på min lista, har Spanien seglat upp i topp. Jag har besökt både Madrid, Barcelona och Malaga – utöver de mer uppenbara turistoterna och turistöarna. Men Sevilla vill jag uppleva, med dess kultur, historia och stadsmiljö.

Kapstaden, Sydafrika: Kapstaden känns uppenbart spännande. Vackert, behagligt, lite spännande. Kanske lite förutsägbart som resmål, men ändå något som jag vill ha med på min lista.

Nairobi, Kenya: Kriget om vilken stad som skulle bli Afrikas nästa Silicon Valley verkar ha tagits hem av Nairobi. Jag gissar att det bygger på den klassiska kombinationen av entreprenörsanda, goda utbildningsinstitutioner och mycket behalgit klimat. Det räcker för att jag vill åka dit.

Beirut, Libanon: Beirut väcker många tankar, men trots krig och förstörelse hör man regelbundet många som drömmer sig bort till Beirut. Jag vet inte vad det är, men något verkar strömma ut ur Beirut som får många att vilja komma tillbaka. Jag vill dit.

Detta får bli mitt första utkast på städer att besöka. Än är inget bokat, så vad som kommer först av dessa är skrivet i stjärnorna.

#17 Samla på städer?

#blogg100, ,

Jag har en före detta kollega som samlade på länder. Han hade som mål att besöka så många länder som möjligt, vilket i praktiken betydde att han planerade sina semestrar till ställen som Azerbaijan, Mongoliet och olika enklaver i Italien.

På ett sätt gillar jag idén, men i kontexten av städer och ”jag-gillar-ju-egentligen-inte-länder”, så borde det finnas utrymme för en annan samling: städer.

Här några idéer på sådana listor:

  • Besöka alla huvudstäder. Det blir i praktiken samma sak som att besöka alla världens länder – kanske lite svårare, eftersom man inte kan fuska genom att åka till skidorter eller glassiga all-inclusive-anläggningar vid kusten.
  • Besöka alla städer med mer än tre/fyra/fem miljoner invånare. Det blir såklart en helt annan lista, där Kina och Indien kommer att kunna presentera en rad städer, vissa länder ingen stad alls. (Enligt Wikipedia finns det över 80 städer med mer än tre miljoner invånare)
  • Alla Sveriges orter som har haft stadsprivilegier. Denna lista borde inte vara så hopplös att beta av, även om det kanske inte är så spännande alla gånger.

Det finns säkert fler sätt att tänka. Och än vet jag inte om jag har tid och ork att ge mig på att påbörja ett sådant projekt. Men som tankeövning – och som utmaning – är det ganska intressant att fundera på var man rört sig – och vart man inte alls varit.

Uppdatering: Jag har googlat lite mer kring världens största städer och det är helt uppenbart en fråga som har många svar. Den lista som jag refererade till ovan avser ”befolkning inom stadens fysiska gräns” (något fritt översatt), vilket skulle kunna vara en av flera tänkbara definitioner av en urban miljö, som även den verkar ha flera svar. Jag har sett flera andra listor, med helt andra städer bland de största i världen. Svårigheten att mäta lär bidra till oklarheterna, liksom att städerna växer snabbt och på olika sätt.

Uppdatering 2: Om man ändå tittar på den lista som refererades till ovan, hämtad från amerikanska Wikipedia, så ger en analys av de 50 största städerna följande svar:

  • Kina – 17 städer
  • Indien – 7 städer
  • Brasilien – 2 städer (Sao Paulo och Rio)
  • Pakistan – 2 städer (Karachi och Lahore)
  • Ryssland – 2 städer (Moskva och St Petersburg)
  • Turkiet – 2 städer (Istanbul och Ankara)
  • Vietnam – 2 städer (Ho Chi Min city och Hanoi)

Övriga blott en stad var. Enda europeiska staden bland de 50 största är London. Enda amerikanska staden som kvalar in är New York City. Då har jag inte räknat Istanbul eller Moskva som europeiska, nota bene.

Uppdatering 3: Själv har jag klarat av nio av de 50 på listan: Dehli, Istanbul, Kairo, Sao Paulo, London, New York, Rio de Janeiro, Singapore och Ankara. Mycket kvar att göra…

#16 Staden och anonymiteten

#blogg100

Storstadens styrka är mångfalden, erbjudandet, bredden och i bästa fall också det tillåtande, det generösa och det inkluderande.

Men baksidan är lika uppenbar: risken att drunkna i mängden, att inte höra hemma någonstans, att bli bara ett träd i en enorm skog, utan att någonsin känna sig hemma eller sedd.

Jag som är uppvuxen i det lilla samhället, närmare bestämt Hunnebostrand i Bohuslän, har fått med mig det motsatta. I det lilla samhället blir de flesta uppmärksammade, något som givetvis kan slå över i en kvävande social kontroll.

Att storstaden skapar handlingsutrymme, en frihet och en öppen plattform för vem som helst att beträda betyder också att den som söker – eller bara behöver – en tydligare ram och en trygghet i andras närhet kan bli gruvligt besviken på den stad som så många andra jublar över.

Jag är osäker på hur vi möter denna inbyggda konflikt. Jag tror att vi ska bejaka stadens möjlighet till bredd, öppenheten, möjligheten att gå sin egen väg. Men vi ska också vara på det klara med att det betyder att vissa faktiskt hamnar i kläm. Eller att det för flera av oss faktiskt finns en tydlig baksida.

För många innebär staden en anonymitet och en osynlighet, där utanförskapet växer och sammanhanget går förlorat.

Det går såklart att hävda att detta inte har med staden att göra, utan att det är en konflikt mellan olika mänskliga drivkrafter, där vissa söker friheten, andra söker gemenskapen. Staden, som vi känner den idag, är en konsekvens av båda dessa. Och kanske har staden svaret redan på båda frågorna. Kanske finns denna konflikt lika uppenbar i det lilla samhället. Kanske är oron högst överdriven: vi människor är komplexa, motsägelsefulla och inte helt logiska.

Men låt oss vara ärliga när vi pratar om den stad vi vill ha framöver. Låt den rymma både de små sammanhangen, där grannskap frodas och där närheten till grannar, kollegor, släkt lätt kan byggas upp.

Men också en stad där alla kan få gå sin egen väg. Där det inte sätts upp för höga eller för trånga ramar, utan där friheten för var och en av oss blir stor och vid, tillåtande och livsbejakande.

Då tror jag också att vi kommer att få en stad där väldigt många känner sig hemma.

#15 Boken som guide till staden

#blogg100, ,

Det finns många sätt att upptäcka en stad. En del bryr sig inte om bakgrund och historia, knappt ens språk, utan ger sig i kast med utforskandet för egen maskin och på plats och ställe.

Andra läser på, skaffar sig bakgrundskunskap och kommer förberedda.

Jag tror definitivt att den påläste kommer att få större utbyte av sitt besök än den som tror sig kunna lära sig allt på plats. Ska man bosätta sig  och har år på sig att lära sig det nya, då kommer givetvis den mindre påläste att komma ikapp. Plus hitta nyanser som är mer unika. Men annars är det sannolikt en mycket sämre väg.

Hur läser man då på? Ett eget kapitel är såklart vår kunskap om New York via amerikanska actionfilmer och tv-serier, som Gossip Girl eller Suits. (Det kan jag få återkomma till).

Mer systematiskt är annars studiecirkeln, romanen eller faktaboken med en tydlig koppling till staden. Eller: guideboken, där du både får chans att läsa på innan resan men också ett stöd i dina promenader på plats.

Guideboken – i synnerhet i kombination med kameran och kartan – ger en lite otäck ”turistfeeling”, som i vissa sammanhang skapar ett avstånd mellan dig och de hemmahörande, i andra sammanhang utstrålar en känsla av rånoffer och otrygghet.

Men bortsett från den känslan har jag annars lärt mig uppskatta de genomarbetade guideböckerna, som i sina bästa stunder både ger en vägledning till det viktigaste och mest elementära, men också leder runt turistfällor och hittar en mer genuin känsla hos staden.

Förr satte jag Michelins guideböcker överst. Snygga kartor, bra guidning och initierade tips. Dessutom bra format. Jag har åtskilliga av dessa gröna guideböcker hemma. Omöjliga att göra sig av med av nostalgiska skäl.

Numera brukar jag plocka Lonely Planets böcker när jag ska ut och resa. Jag vet inte riktigt varför – det känns ibland som om det borde varit förr jag läste dessa och numera gått över till de lite mer små-borgerliga Michelin-böckerna. Men jag gillar Lonely Planets gedigna research, deras engagemang i samhälle och kultur. Den publicistiska själen känns helt enkelt bättre just nu.

Parallellt med dessa ger det mycket att läsa böcker som har en tydlig geografisk hemvist innan man åker. Dennis Lehanes böcker om poliser i Boston, Hemmingways berättelser tjurfäktare om Madrid, Per-Anders Fogelströms böcker livet i Stockholm. Ju mer man hinner läsa, förstå och skaffa sig en känsla för kulturen, desto mer får man ut av sitt besök.

#14 Den lilla staden

#blogg100, ,

När jag växte upp var den närmaste ”staden” förmodligen Lysekil, även om Uddevalla i många avseenden hade tagit över flera viktiga centrala funktioner.

Lysekil är verkligen en liten stad, som 1903 fick stadsrättigheter och även rätt att handla med utlandet. Viktiga komponenter för en så pass liten stad i Bohuslän.

Min egen hemkommun, Sotenäs, har aldrig haft en tätort med stadsrättigheter. Kungshamn, Hunnebostrand, Bovallstrand, Smögen och några mindre tätorter hade inte storleken för att bli städer.

Vad som till slut skapar en ”stad” varierar. Fyra faktorer lär vara speciellt avgörande: ”folkmängd, ekonomisk bas, administration och funktionalitet” (enligt Wikipedia). Att de nya urbana miljöer som vi gärna uppmärksammar numera snarare utmanar begreppet ”stad” från andra hållet (hur stort kan det bli och ändå hållas samman) – är ju en helt annan fråga.

Jag är nyfiken på var staden börjar för att förstå grunderna för själva urbaniseringen. Jag är övertygad om att antalet människor är en bidragande faktor. Vi vill inte vara själva, och ju fler desto bättre.

Jag tror också att det ovan nämnda begreppet funktionalitet är viktigt. Att vi inom staden måste ha en viss infrastruktur, såsom kollektivtrafik och ett fungerande vägnät, bedömer jag som uppenbart.

Nu har vi ju sedan ett bra tag skrotat stadsprivilegierna i Sverige. Kanske lite synd, när vi nu staden går mot en allt viktigare roll.

Och vad som skulle kunna utgöra grund för en ny sorts definition av ”stad” kanske behöver funderas en del på.

Kanske har Lysekil inte längre vad som krävs för att i en modern tappning kallas för stad. Men å andra sidan: varför inte? Det vore spännande att hitta bredden i begreppet stad och urban miljö, så att den inte bara inkluderar miljonstäderna, med sina operahus, skrytbyggen, problemområden, exklusiva museer och komplexa tunnelbanesystem.