Etikettarkiv: urbanisering

#61 Gatans matematik

Trots mina år på Teknisk högskola och med diverse kurser i olika nyanser av avancerad matematik tror jag inte att stadens själ och organisation går att hitta i några matematiska formler.

Det hindrar inte att det finns en del att lära från statistik och kanske även några beräkningar.

En intressant aspekt på staden är hur mycket yta som gatorna tar upp av stadens totala yta. I synnerhet om stadens gator görs i form av ett rutmönster. Det är ju inte helt ovanligt, i synnerhet i USA, där Manhattans rutmönster utgör själva sinnebilden för en urban miljö. Detta fyrkantiga gatunät fyllde för övrigt 200 år för några år sedan (2011).

Och med sådana gator går det ju lätt att skapa matematik. Som exempelvis Andrew Price gjort på bloggen Strong Towns.

Han har analyserat ett antal amerikanska städer med rektangulärt gatmönster. Men olika städer har olika bredd på gatorna och olika storlek på kvarteren.

Här är två exempel från hans blogg. Portland är till vänster och Salt Lake City till höger.

blog20-5 blog20-6

Enligt matematiken från Andrew Price använder Salt Lake City sin yta mer effektivt: 30,2 % av stadens yta går åt till gator. Portland använder istället nästan 41 procent av sin yta till gator och vägar.

En tanke i Andrew Price resonemang är att ju mer yta som måste läggas på gator och vägar desto mindre effektiv är staden på att använda sin viktiga och ofta dyrbara mark. Tänker man bara på yteffektivitet och ser gatan som ett nödvändigt ont har ju Salt Lake City en mycket bättre lösning än Portland.

Men det går givetvis också att tänka annorlunda, genom att se gatan som en tillgång och en resurs för staden. Då kan matematiken ge ett motsatt resultat. Det går att räkna ut hur mycket gatumiljö som man kan nå från en utvald plats i rutmönstret. Ju mer gator du kan nå enkelt, desto större möjlighet till affärer, restauranger, möten, sociala sammanhang.

I en sådan kalkyl erbjuder Portland 160 000 fot (53 000 meter) gatumiljö om du går en halv mile (cirka 800 meter). Samma kalkyl för Salt Lake City ger 60 000 feet av gatumiljö (cirka 20 000 meter).

Jag för min del tror ganska mycket på gatan som mötesplats för människor, aktiviteter, social interaktion. Gatan är minst lika viktig som husen. Och dess konstruktion, form och disposition har en enorm betydelse för hur staden tar emot sina besökare. Lyckas vi forma den väl kan gatan bli en enorm tillgång för staden och för kvarteren.

Matematiken ger ju som sagt inte svaret på frågan hur en stad kan bli en livaktig, social, sympatisk och dynamisk miljö. Men siffrorna kan ändå lära oss en hel del om vi nu ställs inför att planera storleken på kvarteren, bredden på gatorna och hur stor del av gatan som bör ägnas åt biltrafik och hur stor del ska gå till gående och service i gatunivån.

Sedan är det ju ytterligare en viktig fråga om vi bör ha helt rektangulära kvarter. Argumentet att det skulle göra kalkylerna enklare för matematikerna duger nog inte som svar.

#57 Jane Jacobs och jakten på den utopiska staden

Jag borde väl ha börjat det här blogg-projektet med att läsa Jane Jacobs (1916-2006). Men jag har nu först på andra halvan av projektet givit mig på att läsa hennes “The Death and Life of Great American Cities“.

Jag är inte klar, långt ifrån, men det verkar vara en bok helt i min smak. Det lutar åt en rejäl uppgörelse med de vindar som blåste, gissningsvis även här i Sverige, under 50-, 60- och 70-talen, då de teknokratiska samhällsplanerarna saknade gränser och hade enorma mandat att genomföra drastiska åtgärder i stadens kvarter.

Det drabbade Stockholm och Klara-kvarteren. Och det drabbade New York, som är Jane Jacobs hemmabana – i alla fall tills hon flyttade till Kanada.

Jane Jacobs, journalist och författare men själv inte arkitekt, blev en av förgrundsgestalterna i den motståndsrörelse som uppstod, inte minst när samhällsplanerarna ville göra våld på Manhattans södra delar och Greenwich Village. I New Yorks fall hette samhällsplaneraren Robert Moses. Kampen mellan de två blev i praktiken till en personlig kamp mellan två perspektiv på stadens utveckling, med helt olika utgångspunkter och helt olika arbetsmetoder för deras två rörelser.

Boken “The Death and Life of Great American Cities” är hennes mest kända, som sedan kom att följas av en lång rad andra böcker kring stadens utveckling.

Det finns många ingångar i denna bok och mycket att reflektera över. Det ena är ju sökandet efter en sanning och en “perfekt stad”. Kan vi göra det? Går det att organisera fram en stad uppifrån, utan att ha en aktiv dialog med de boende? Jag tror själv inte det.

En annan ingång är ju om det finns en slutpunkt, ett mål då vi är klara? Jag tror ju själv inte det, utan ser utveckling inklusive stadsutveckling, som en evig resa, där staden hela tiden utvecklas. Utopin finns inte, och bör därför inte heller formuleras. (Detta är för övrigt en ganska viktig personlig uppfattning jag har: utopier är rakt upp och ner farliga. Oavsett om det är en liberal utopi eller en socialistisk utopi så är det destruktivt att försöka sträva mot sådana slutmål. Fast det är en annan bloggpost.)

En tredje ingång, efter att ha läst bara några få kapitel i boken, är om vi även idag har en “teknokratisk” inställning till utveckling, likt den som samhällsplanerare på 50-talet hade. Har dagens IT-revolution, där jag ju själv hört hemma under lång tid, samma orimliga inställning att samhället kan byggas utan att medborgarna är en del av samtalet? Mycket talar nog tyvärr för det. Det betyder såklart inte att den moderna tekniken inte saknar betydelse – tvärt om. Den är enormt kraftfull och kommer att påverka våra samhällen extremt mycket mer än vi tror. Men den utvecklingen sker uteslutande i samspel med oss som använder tekniken. Jag skriver detta eftersom jag tror att tekniken också kommer att påverka våra städer och vår samhällsplanering. Och jag skriver det för att påminna mig själv om att vi måste ha med medborgarna på tåget. Annars kommer det att gå riktigt illa.

 

#52 Elefanten i rummet

Det är såklart lätt och lustfyllt att från min horisont skriva om urbaniseringen och alla dess möjligheter. Det ligger i tiden, allt fler flyttar till städerna och argumenten för att urbaniseringen också är positiv för både individ och samhälle är i många avseenden obestridliga.

Men hur förhåller det sig då till allt det som inte är urbant? Vad händer med glesbygden, med alla våra småorter och byar. Vad händer med de som av olika skäl väljer att bo utanför de urbana miljöerna? Eller de som inte har någon möjlighet att flytta av ett eller annat skäl?

Det är frågor som inte är bortglömda. Det finns många starka röster för att “hela Sverige ska leva”, både inom media, politik och kultur.

Men det är inte alltid så lätt att förstå hur den berättelsen, om den levande landsbygden, ska kunna fungera ihop med växande och allt mer dominerande städer.

Det som är uppenbart är att det behövs mindre av offermentalitet och dystopier. Det behövs mer av framåtanda och visioner och inte minst ett ökad samspel mellan den allt viktigare staden och den nya roll som måste skapas för glesbygden. Tyvärr tycker jag ofta att politiken och debatten präglas av just en ganska dyster bild av utvecklingen. Att det mesta blir sämre. Att samhällets resurser rustas ner för landsändar som inte växer.

Jag tror inte att det är önskvärt eller möjligt att hejda, än mindre stoppa, urbaniseringen. Förutom att den drivs av människors vilja att få större frihet och utväxling är det också en samhällsekonomiskt rimlig utveckling. Samhället mår bättre på många sätt av att städerna växer.

Men det betyder inte att vi kan lämna landsbygden åt sitt öde. Det finns många skäl till att även glesbygden måste få både uppmärksamhet och hitta en roll, där staden växer.

Jag tror det finns många pusselbitar som måste lösas och fogas samman.

Dels behöver vi förstå rollen för bilen, kollektivtrafiken och kanske den digitala utvecklingen. Det är klart att tunnelbanan inte är lösningen för de mindre orterna i norra Värmland. Kan vi hitta annan kollektivtrafik där? Hur kan synen på bilägande eller bilen roll utvecklas?

Hur kan vi jobba med digitala verktyg för att slippa resa? Hur kan den digitala utvecklingen göra det lättare att samverka och samarbeta?

En annan fråga handlar om det näringsliv som av olika skäl passar utmärkt på landsdbygden: turism och lantbruk är två tydliga exempel. Hur ska detta samverka med urbaniseringen?

Utöver detta finns såklart ett antal kulturella utmaningar, där tillhörighet, dynamik, utbildning och mycket annat måste hänga ihop för att göra det lätt att växa upp och leva även utanför storstäderna.

Lägg därtill en svårighet att växla ner, att ställa om från något stort till något mindre. Hur gör man när folk väljer att flytta från en by eller ett samhälle? Hur ser den nya berättelsen ut som inte präglas av tillväxt? Det är en svår nöt att knäcka.

Urbaniseringsdiskussionen vinner inte på att glesbygden glöms bort. Men den vinner heller inte på att allt bör vara som det alltid varit. Staden utvecklas. På samma sätt måste landet runt om staden utvecklas. I en sådan utveckling finns det plats för båda.

#51 Den fördomsfria staden

Ju större stad, desto mer utväxling. Ungefär så kan väl Luis Bettencourts budskap summeras, om än något brutalt.

När jag tidigare på bloggen skrev något om stadens ekonomi kopplat till dess storlek var argumentet att en professionalisering och variation i yrkesgrupperna gav möjlighet att också öka inkomster: hela stadens ekonomi blev en vinnare.

Det är ju inte uteslutet – tvärt om: högst sannolikt – att samma sak gäller om variationen också blir större i kultur, etnicitet och i människors sätt att leva. Ju större variation, desto rikare stad rent kulturellt.

Ju fler pride-festivaler, ju fler moskéer bredvid synagogor bredvid kyrkor, ju fler underliga klubbar för ännu underligare musik, ju fler föreningar och sammanslutningar: desto bättre.

Om detta är sant, vilket mycket talar för, kommer det att ställas krav på öppenhet och tolerans. Många större städer idag, i synnerhet de vi ser som “framgångsrika”, är just detta: de har både en bredd men också en tolerans mot olikheter, nya inslag och en utveckling.

Vi som lever i staden möter denna olikhet och denna mångfald varje dag. Den hjälper oss också själva att utvecklas. Den kanske rent av driver fram en specialisering, där vårt bidrag blir mer unikt och tilltalande. Det konforma och likriktade har svårare att sticka ut i stadens myller av unika personligheter och variation.

Öppenheten är förvisso inte bara fråga om “framgång” eller “evolution”. Det är också ett mindset, där vi bör vara toleranta även om det inte hade varit “lönsamt”.

Men staden som fenomen mår bra av olikheter och av mångfald.

Och jag vågar påstå att även vi människor mår bra av just detta.

#49 Staden som accelerator

Under Tyrens FoU-dag i veckan inledde professorn Luis Bettencourt från Santa Fe med några spännande rön om städernas utveckling. Han har bland annat forskat om staden som ett komplext system, men också försökt förstå stadens konsekvenser och logik.

En av slutsatserna från hans forskning rörde stadens storlek i förhållande till hur ekonomin i staden ser ut och utvecklas. Baserat på ett antal studier av amerikanska städer har han kommit till slutsatsen att det finns en väldigt tydlig koppling mellan storlek och ekonomisk framgång.

Ju större staden är, desto högre inkomster har dess invånare i snitt. Och det är inte bara ett linjärt förhållande, utan det som Luis Bettencourt kallar “super linear”, där linjen blir rät först om den plottas på en logaritmisk skala. Det är snarare alltså ett exponentiellt förhållande mellan storlek och inkomster.

Bettencourt förklarar det som att staden accelererar människors möjligheter att lära sig, utvecklas, göra affärer, mötas etcetera. Ju större staden är, desto starkare blir den kraften.

De bakomliggande skälen till denna utveckling går att hitta bland annat i den ökade specialisering som individer och företag kan ägna sig åt, när systemet i stort erbjuder en bredd i kompetenser. Genom att individen eller företaget blir nischat och expert på något område kan också enskilda kompetenser värderas högre och på sikt också bidra till att stadens totala förmåga och kompetens ökar.

Som jämförelse kommer en mindre stad eller glesbygd inte att kunna ha samma utbud av specialiserade tjänster, utan fostrar snarare generalister med bred kompetens. Möjligheten att ta ut höga arvoden i den miljön är svårare.

Framgången fördelas olika: staden erbjuder förvisso en möjlighet för enskilda att växa och bli framgångsrika, men alla kommer inte att gå i täten för denna specialisering. Men staden ger alla en chans att vara med på tåget, och dra nytta av specialisterna indirekt, genom att vara en del av det komplexa systemet. Man kan på det sättet hävda att hela staden vinner, även om vissa kanske vinner ännu mer och blir ännu mer framgångsrika.

Staden blir en magnet för människor som söker ökade inkomster, mer affärer eller vill hitta nya, större nätverk. Det behövs knappast någon längre förklaring för den som vill förstå varför urbaniseringen är en så viktig och kraftfull trend just nu.

#48 Kollektivtrafiken: stadens hjärta

Jag är smått förälskad i citatet från borgmästaren i Bogota 1998-2001, Enrique Peñalosa, numera välbekant för de flesta:

“An advanced city is not a place where the poor move about in cars, rather it’s where even the rich use public transportation”

På spanska: “Una ciudad avanzada no es aquella en la que los pobres pueden moverse en coche, sino una en la que incluso los ricos utilizan el transporte público”.

Citatet är insiktsfullt, eftersom det sätter fingret på den konflikt som finns mellan bilen och kollektivtrafiken.

Men det är också insiktsfullt eftersom det sätter kollektivtrafiken i mitten av den moderna staden. Det är med en effektiv kollektivtrafik som staden kan växa och utvecklas. Den utgör navet för affärer, integration, lärande, kultur och mycket mycket annat.

Bilen behövs verkligen i många sammanhang, även om den borde drivas på annat än fossila bränslen. Men det är inte uppenbart att den är viktig i staden.

På ett sätt kan förbifarten, som just nu planeras och byggs runt Stockholm, ses som en bekräftelse på just detta. Bilens plats är inte i staden.

Men det viktiga är att den kompletteras med en fortsatt satsning på kollektivtrafik inne i, till och från staden. Den nya tunnelbanan är givetvis extremt välkommen, även om den kanske borde byggts för länge sedan.

Urbaniseringen blir lätt en fråga om kvarter, om hus, om stadsdelar. Det är viktigt. Men för att urbaniseringen ska fungera och staden bli hel kanske infrastrukturen måste få en ännu mer framskjuten plats i diskussionen om staden och dess framväxt.

#47 Den formlösa och planlösa kreativitetens värde

Jag har i veckan ägnat en hel del tid åt att titta på Minecraft-modeller på Youtube. Lite spännande, lite lärorikt, lite fyrkantigt.

Minecraft är ju en plattform för både spel och skapande, och inte minst modeller av städer och boendemiljöer finns det mängder av. Inte sällan är de skapade efter många timmars hårt arbete, men också av roligt skapande och kreativitet.

De modeller jag har tittat extra noga på just den här vändan kommer från svenska skolor och rymmer nästan alltid en spännande vision, där hållbarhet och teknikutveckling står högt i kurs. Det har varit filmer med fokus på innovation och hållbara städer, skapade av elever på svenska grundskolor.

Modellerna är ofta överraskande detaljrika, där jag som besökare erbjuds att kliva in i hotellrum, in i omklädningsrum på fotbollsarenan, att åka tunnelbana eller ströva runt i parkerna och rekreationsområdena.

Det går såklart att kritisera det mesta av Minecraft-modellerna för att vara extremt artificiella och utopiska. Några LCC-kalkyler har ju skaparna av de här modellerna knappast inte hört talas om. Några affärsmodeller har nog inte varit närheten av dessa byggen. Och de rent politiska, demografiska och kulturella övergrepp som nog skulle behövas för att åstadkomma städer enligt dessa digitala modeller lär kräva arbetssätt närmare Stalins eller Hitlers.

Enklare blir det om man ser det som ett rent spel, utan verklighetsförankring.

Men jag tror det är ett misstag. Det kanske är ett spel, men det är också något mer.

Visst är spel som Minecraft och SimCity inget som ersätter den expertis som en duktig stadsplanerare besitter. Men det finns minst två värden som inte kan bortförklaras, om man sätter unga medborgare att själv tänka högt kring framtidens stad.

För det första det faktum att staden har en planering och rumsliga dimensioner. Om man inte själv sätter sig och bygger och ritar kanske man inte alls reflekterat över avstånd mellan kvarter, vägens sträckning eller närheten till mataffär och tågstation. Insikten om att parken behövs, att vi kanske behöver bygga högre hus, att marken under oss har ett konkret värde och att vi inte kan ha allt på samma plats: det är saker som kanske blir uppenbara först när man försöker skapa en stad från början.

För det andra finns det ett värde i att tänka fritt och kanske till och med drömma. Jag är själv allergisk mot alla som säger att “det inte går”, “det har vi prövat tidigare” och “det vet vi sedan länge att det inte fungerar”. Vårt största hinder är sällan omvärldens begränsningar, utan de vi sätter upp redan i vårt eget huvud. Med en öppen plattform, där ekonomi, BIM-modeller och konservativa regelverk inte sett dagens ljus, kan saker skapas som utmanar tanken, som spänner bågen för vad som är stad och hur den kan formas.

Just därför tror jag att Minecraftbyggandet bör fortsätta, gärna utvecklas.

Och det gör inte mig något alls att det råkar vara ganska nära leken och den helt formlösa kreativiteten.

#46 Vid forskningsfronten

Dagen har ägnats åt Tyrens FoU-dag på IVA i Stockholm. Tyrens är en av landets främsta tekniska konsulter, som dessutom lägger en hel del resurser på forskning och utveckling. Det är i många avseenden föredömligt: branschen behöver ständigt utvecklas och lära sig mer. Och det går inte att helt överlämna det ansvaret åt akademin: de som praktiskt tillämpar teorierna i olika kundprojekt behöver föra tillbaka olika konkreta frågeställningar till forskningsmiljöerna. Och resultaten från forskningen måste sedan ut till verkligheten.

Tyrens samarbetar med flera svenska universitet, men också internationellt och inte minst Harvard i Boston. Både det globala och det lokala gjorde tydliga avtryck i dagens agenda: allt från städers själv, exempelvis i Tokyo och Barcelona, till hur tunnlarna för det nya höghastighetståget ska konstrueras utanför Norrköping för att tryckvågorna inte ska ställa till det för människor och utrustning.

Dagen rymde många inspel till denna blogg. Jag nöjer mig inledningsvis med att konstatera att det behövs fler mötesplatser, där akademi och företag möts. Det behövs fler tillfällen där både arkitektur och teknik diskuteras. Och det behövs fler forum där discipliner möts,. där det inte bara blir fokus på enstaka specialområden, utan där olika röster blandas och ger sin syn på samma fråga.

Tyrens FoU-dag var en lyckad övning i detta avseende. Arkitekturen möte teorierna om urbaniseringen som mötte miljöfrågorna som mötte de tekniska konstruktörernas vardag.

Det finns mycket att lära av de många som vi inte möter till vardags.

#40 People, Planet, Place and Performance

Inom kort åker ett antal mycket namnkunniga och kloka personer över Atlanten för att inspirera och kanske utbilda amerikaner i hur vi bygger hållbara städer i Skandinavien och norra Europa.

Det är den amerikanska staden Pittsburgh, Pennsylvania, som bjudit in bland andra Joakim Jardenberg, internetchef på Helsingborgs kommun och en av de allra flitigaste och mest genomtänkta debattörerna på  internetområdet. De har även bjudit in Christer Larsson, både stadsbyggnadsdirektör i Malmö men också utredare av den statliga arkitektur- och designpolitiken. Ytterligare en spännande talare är Monica von Schmalensee, vd på White Arkitekter, ett av landets ledande arkitektkontor.

Konferensen heter P4 Pittsburgh, med ledorden People, Planet, Place and Performance. Den kommer att gå av stapeln den 16-17 april.

Skälet till att så många skandinaviska talare medverkar (det finns fler: Maria Rankka från Stockholms Handelskammare är exempelvis också en av talarna) är att Pittsburgh uttalat letat efter inspiration från hur vi lyckats med stadsplanering i det skandinaviska länderna, med fokus på exempelvis hållbarhet.

Jag blir ändå glad när jag tänker på att Pittsburgh tagit ett så stort grepp om den urbana frågan. Jag blir glad för att de letat efter goda förebilder för att lära sig mer från andra. Och jag blir glad och stolt över att de hittat till Skandinavien och till våra många duktiga svenska experter, visionärer och samhällsbyggare.

Som borgmästaren William Peduto skriver på sajten:

Pittsburgh can redefine what cities are for, how they work, how they look and feel, and who they serve.

Titta gärna på Youtube-videon. Den säger en hel del om de ambitioner som Pittsburgh har för framtiden. Och var de hittat den.

 

#39 Bristen på plats

The Economist satte nyligen (4 april) fokus på ett brännande område, drivet av urbaniseringen: priset på attraktiv mark bara ökar och ökar i våra storstäder.

theeconomist

Det är uppenbart, som artikeln beskriver, att den digitala utvecklingen möjligen har minskat avstånd men knappast intresset för plats.

“… if distance has died, location has not”

I våra städer har mark i bra lägen bara ökat i värde. Regleringar av olika slag har ytterligare drivit upp värdet i takt med att en fortsatt utbyggnad och kreativ markanvändning har försvårats – ofta på grunder som är lovvärda och med goda intentioner, men som i krocken med urbaniseringen givit en hel del konstiga konsekvenser.

Det finns många dimensioner i denna fråga. En är regelverkets betydelse. En hel del regler syftar till att hindra en fortsatt utbyggnad: “regulatory limits on supply”. Skyddar den sortens regler rätt värden och vilka negativa konsekvenser får de? Det är enligt The Economist ingen tvekan om att dessa ramar driver upp kostnaden för fastigheterna. Tidningen talar om en “dold skatt” vars belopp varierade beroende på stad och beroende på vem som gjorde uppskattningen. En uppskattning var att priserna på bostäder ökade på grund av begränsningsregler med cirka 20 % i Washington DC och i Boston, 50 % på Manhattan. En annan bedömning gissade att priserna ökade med 300 % i städer som Milano och Paris, uppåt 450 % i London.

När kostnaderna för boendet drivs upp skapas en bostadsmarknad där många ställs utanför. I Silicon Valley, som The Economist flitigt refererar till, har det lett till att yrkesgrupper utanför den välbetalda IT-sektorn, såsom lärare, offentliganställda, städare och många andra viktiga samhällsbärande funktioner, får svårt att bo kvar och istället får pendla långa avstånd för att komma till arbetet.

Ytterligare en faktor är såklart det ofta rimliga i att stimulera de miljöer som går bra och fortsätta att satsa på dessa, medan mindre framgångsrika miljöer bör ägnas mindre tid och engagemang. Om vissa städer verkar vara framgångsrika och dra till sig både talang och kapital, varför inte elda på ytterligare där? Ingen orimlig tanke, i alla fall inte nationalekonomiskt. Men vad får det i så fall för konsekvenser, när det redan råder brist på bostäder och mark?

Artikeln i The Economist avslutas med en förhoppning om att teknikutvecklingen, såsom Virtual Reality och sociala nätverk, på sikt ska minska behovet av närhet och att alla måste vara på samma ställe. Det kan finnas en lösning i detta. Och kanske kan vi skapa fler kreativa miljöer, så att de inte är så förtvivlat få.

Oavsett står vi inför en hel del stora rent ekonomiska utmaningar, när allt fler söker sig till städerna.