Vad jag lärde mig på att inte göra en Harlem Shake

Nu verkar Harlem Shake-hysterin helt ha försvunnit. Tur.

Men jag lärde mig något om mig själv ändå under de mest galna dagarna i slutet på februari och början på mars.

Historien var så här. Ungefär mitt i hela detta fenomen kom någon av mina kollegor på tanken att vi, som då jobbade som mest intensivt med Webbdagarna i Stockholm, att vi på redaktionen och vi som jobbade med eventet skulle göra en egen version. Idén föddes på en måndag, inspelningen skulle ske efter lunch på fredagen, veckan före Webbdagarna.

Min reaktion blev hyffsat negativ. Jag tyckte att detta fenomen redan från början var galet och jag tyckte att hela grejen var enormt tramsig. Just i det ögonblicket slog det mig: Magnus, du är en sur gammal gubbe. Just på grund av att jag initialt inte fattade och kunde begripa detta nya fenomen fick mig att inse: just därför ska vi genomföra det och göra en egen Harlem Shake.

Tisdagen och onsdagen fylldes kanske inte med en enorm vånda över den kommande fredagen, men min numera positiva inställning bottnade mest i en intellektuell vilja att gå utanför min komfort-zon, inte en övertygelse om att detta är något fantastiskt kulturfenomen där vi ska skriva nutidshistoria.

På torsdagen kom vändningen: vi insåg nog kollektivt att hela fenomenet höll på att övergå från roligt och spännande till en enorm hype och något ganska uttjatat. Vad skulle vi kunna bidra med som tog detta till en ny nivå? Ingen kom på något.

Torsdag eftermiddag var hela projektet nedlagt och det blev aldrig någon inspelning. Ingen sörjer.

Från bakåtsträvare till intellektuell anhängare till lättad icke-deltagare på en vecka.

Jag var glad både för att vi sa ja till projektet och lika mycket för att det några dagar senare lades ner. Oklart vad som kändes bäst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *