månadsarkiv: mars 2015

#11 Tankar om Sao Paulo

#blogg100, ,

DSC_0008

(Jag själv på Avenida Paulista, Sao Paulo)

Jag vet inte riktigt vad det är, men efter min resa till Brasilien, Sao Paulo och Rio de Janeiro förra våren, har en känsla från Sao Paulo stannat kvar hos mig. Jag har alltså varit där en enda gång, på reportageresa. Jag var där 3-4 dagar, jag var runt en hel del, men såg givetvis bara en bråkdel av stadens alla dimensioner.

Mina första tankar när jag beslutade mig för att åka till Brasilen var en skräckblandad fascination. Jag hade aldrig varit i Sydamerika innan, hade bara en vag uppfattning om Brasilien som land. Jag hade tyvärr hört mer fasansfulla berättelser om rån och överfall på Sao Paulos och Rios gator än jag hade hört om Rios stränder. Jag hade hört lika mycket om den usla luften i Sao Paulo som jag hade hört om en ny, spännande ekonomi som växer fram.

Det som lockade mig till Brasilien var att hitta de nya företagen, de nya entreprenörerna, framväxta ur en helt annan tradition, med helt andra förutsättningar än de vi är vana vid här hemma. Och i det avseenden blev jag inte besviken. Jag lärde mig galet mycket om kulturen för unga entreprenörer, hittade massor av spännande nya företag och en och annan idé som har potential även bli stor även närmare oss i norra Europa.

Staden Sao Paulo fick jag på köpet. Och jag trevade mig verkligen fram. Bokade rum på samma hotell som svenska diplomater bor på. Höll mig initialt till taxi, försökte vara noga med hur jag rörde mig, höll hårt i väskan, visade inte kameran i onödan. När jag första morgonen gav mig ut, från hotellet till en närliggande kyrka var jag ärligt talat rätt oroad för vad jag skulle möta.

Med tiden lärde jag mig hitta, förstå logiken. Jag blev mer frimodig, mindre skräckslagen. Och jag hade faktiskt inte några större bekymmer med att ta mig dit jag skulle, varken med taxi eller med den nya moderna tunnelbanan. Och nej: jag blev varken rånad eller ihjälslagen.

Sedan dess har mitt intresse för både Sao Paulo och Brasilien vuxit. Det är ett land med enorm potential, men också givetvis en hel del utmaningar. Det faktum att vattenreserverna runt Sao Paulo helt håller på att torka ut är såklart bara en av många väldigt konkreta problem som akut pockar på en lösning.

Vad är det då som lockar, som får mig att ändå vilja åka tillbaka?

Dels såklart det faktum att jag inte var klar, att man bara skrapat på ytan. Ju mer man läser, desto mer vill man veta. Risken att bli rånad eller överfallen är inte försumbar, men – om man får tro statistiken – inte värre än den skulle vara i fel kvarter i New York eller San Francisco.

Utbudet av restauranger, musik, kultur är såklart oändligt, men jag fick ändå se för lite av det när jag var där.

Men framför allt kan jag nu tilltalas av två dimensioner från min nya horisont, som vd för STD-företagen.

Dels den arkitektur som växer fram och som enligt flera källor står för något av mest nyskapande just nu.

Dels den stad som växer fram, kanske lite okontrollerat, men samtidigit i samspel med människor och sin tid. Det känns helt enkelt som en väldigt modern stad, i all sin brokighet. Hur växer staden? Hur möter man en sådan expansion när man bygger avloppssystem, vägar, elsystem, vattenförsörjning?

Allt detta skulle jag gärna vilja veta mer om och ha en relation till.

DSC_0007

#10 Staden som social konstruktion

#blogg100

Jag trevar fortfarande i min berättelse om staden och urbaniseringen. Jag har läst för lite, lyssnat på för få. Så tankarna i mitt huvud kanske borde varit mer välförankrade, men låt detta bli lite “prov-skrivande”, i linje med det “prov-pratande” som Stina Oscarsson nyligen lanserade. Ofärdiga tankar som kanske på sikt kan bli något meningsfullt och genomarbetat.

Med det sagt: jag kommer inte ifrån min bild av att staden är en direkt konsekvens av våra liv och vårt sätt att leva. Staden är inte en teknisk konstruktion, inte heller ett officiellt beslut. Staden är både vad vi gör av den och en spegling av hur vi lever.

Jag berörde denna tanke när jag kommenterade “exeternhandeln”, alltså köpcentrum utanför stadskärnan. Men det gäller så mycket annat. Restaurangerna, biograferna, caféerna, parkerna och allt det andra hänger ihop med hur vi väljer att leva. Dessa säger jag eftersom nästan inget av detta har någon större mening om det inte kommer in människor regelbundet till dessa caféer, restauranger och biografer.

Därför tror jag att vi inte kan ändra staden med mindre än att vi ändrar det sätt vi lever. Kulturen som skapar staden är viktigare än stadens planering i sig.

Givetvis finns det både tekniska och politiska aspekter på detta. Tekniken ändrar våra liv och tekniken sätter också begräningar (och ger möjligheter) i hur vi bygger staden. Politikens roll handlar både om att sätta ramar, att ge en riktning (påverka kulturen och människors vägval) och givetvis att hitta kompromisser mellan olika viljor.

Men stadsplaneringen blir en enorm uppförsbacke om vi inte har de boende med oss.

 

#9 Logiken i cykeltrafiken

#blogg100

I morse blev det cykelpremär till jobbet. Jag har väntat länge, och i år kom inte dubbdäcken på alls på cykeln. Men bättre sent än aldrig.

I och med att det var premiär fick jag fundera lite på den bästa cykelvägen. Uppenbart över Tranebergsbron, in till Stadshuset. Så långt ingen tvekan. Sedan via Rosenbad, Blasieholmen, över till Dramaten, via Nybrogatan och Östermalm till Karlavägen.

En liten omväg, men med godkänt resultat. Bortsett från vägen mellan Gustav Adolf Torg och Kungsträdgården samt trafikplatsen utanför Dramaten, bedömer jag att detta var en relativt bra cykelväg. Bra cykelvägar fram till Rosenbad, sedan lite mer krig med biltrafiken.

Jag slås ändå av hur lite innerstaden fungerar ihop med cykeltrafiken. Tunnelbanan har sin helt egna logik. Biltrafiken har sina begränsningar och ibland rejäla utmaningar, men ändå ett antal väl planerade stråk för att få in och ut stora mängder fordon på kort tid. Gående hittar som regel sin väg på kortare sträckor.

Cyklisterna glider lite mellan bilen och de gåendes logik. Cykelvägarna har blivit fler, framkomligheten bättre. I synnerhet i Stockholms ytterområden är cykelvägarna riktigt bra.

Jag är glad för att politikerna valt att satsa mer på cykeltrafiken. Det känns logiskt ur ett miljöperspektiv, och dessutom i linje med att allt fler väljer att cykla. Och visst måste man som cyklist få treva sig fram för att hitta rätt rutt: så är det ju även för bilisterna och de gående.

Men när cykelvägarna tar slut är också kompromissen mellan bilen och de gående mer eller mindre utraderat. Vi cyklar i biltrafiken. Bilarna tar hänsyn (oftast). Men som cyklist känner man sig utsatt och lite i vägen (bokstavligt talat).

Kanske kommer vi aldrig att få en stad där cykeln är ett lika självklart inslag och har samma prioritet som bilen eller de gående. Kanske finns det redan massor av tankar tänkta om hur en sådan lösning skulle kunna se ut.

Men tills vidare kommer jag nog att leta efter fler cykelvägar, där jag slipper vara den där kompromissen mellan det hårda och det mjuka.

Jag och internationella kvinnodagen

samhälle

Idag är det den internationella kvinnodagen. Det är värt att fira, uppmärksamma och – som någon klokt påpekade på radion idag – också sörja. Det borde varit så mycket bättre. I så många avseenden.

Men vi kommer aldrig ifrån vår historia och vi får aldrig tro att vi blir färdiga. Om det är något som summerar min livsfilosofi så är det att det inte finns några utopier. Vi är alltid på väg, det finns alltid något som kan utvecklas.

Men på samma konto finns övertygelsen om att det också hela tiden blir långsamt, långsamt bättre. Jag är inte bara optimistisk, jag är också förtröstansfull i att vi gemensamt, med goda krafter, sakta men säkert bidrar till en utveckling framåt. Ibland ett steg tillbaka, men oftast två steg fram.

I arbetet med just jämställdhet är jag personligen övertygad om att all utveckling måste förankras och bottna i var och en av oss. Det går inte att genomföra en reell förändring i rätt riktning om vi inte ser till att du och jag, varje dag i veckan, varje timma på dygnet, ser problemen, bryr oss om att det är illa, hittar och använder verktyg för att göra något och nästa dag göra om allt igen.

Jag själv har gjort för lite, men ändå försökt att bidra på några sätt.

Ett är såklart att själv uppmärksamma problemet, att inte sopa under mattan, att konstatera att även vi i vår egen verksamhet misslyckas.

Ett annat är att göra något litet för att göra problemet lite mindre. Ett aktivt arbete för att hitta kvinnliga talare till Webbdagarna, där jag ju tidigare var ansvarig för programinnehållet, var ett sådant. Uppropet #tackanej, som Fredrik Wass, Tomas Frostberg och Marcin de Kaminski drog igång för något år sedan, blev ytterligare ett verktyg för mig att göra något.

Nu har jag bytt miljö. Nya företag, nya sammanhang och för min egen del en ny roll. Som vd för STD-företagen, där teknikkonsultföretag, industrikonsultföretag och arkitektbyråer samverkar, finns det nya utmaningar som måste mötas. Problemen är i grund och botten de samma som i IT- och webbvärlden. Något annorlunda än i medievärlden. Men frågan står inte på samma plats på dagordningen i min nya värld som den gjorde i IT-världen.

Det bidrar till att dessa frågor måste bli ännu viktigare under året för oss som bransch. Jag tror att jag kan bidra med en del. Jag vet ännu inte riktigt vilka vägar vi kommer att välja i arbetet för att främja jämställdheten i konsultvärlden, därtill är jag lite för ny på min post. Men jag har redan ett antal tankar på konkreta projekt som i alla fall i det lilla kan bidra till en positiv utveckling.

Men än viktigare blir det arbete som alla medarbetare runt om på våra medlemsföretag själva måste göra.

För även om det finns strukturer och processer som ligger i vägen – det måste givetvis också uppmärksammas – så måste förändringen börja i allas våra huvuden och hjärnor.

Det är först om vi lyckas ändra vår syn på manligt och kvinnligt, på killar och tjejer, och på våra könsroller som vi på allvar kommer att komma framåt med lite fart.

Men som alla seglare vet så kräver motvinden att man kryssar. Med rätt navigation kan det ge både bra fart och en nog så spännande seglats.

Det ser jag fram emot.

#8 Big data och trafiken

#blogg100, , ,

Häromdagen skrev Svenska Dagbladet om ett nytt projekt för att förbättra planeringen av trafiken, där det går att ta hänsyn till olyckor, tillfälliga händelser och annat som inte går att förutse.

Jag skrev en uppmuntrande kommentar om detta tidigare i veckan.

Men det finns en dimension ytterligare. Jag har ju länge följt den digitala utvecklingen och sett framväxten av begreppet “big data”, där stora datamängder kan möjliggöra nya insikter som vi tidigare inte kunde få. Med denna teknik kan vi se nya mönster i affärssammanhang, hur kunder i en affär rör sig, hur mobiltelefonerna används, när, var och hur och till vad. Uppräkningen av tillämpningar kan göra hur lång som helst. Liksom givetvis en lång rad potentiella baksidor, även om det är en helt annan historia.

Det är ju via en sorts big data-analys som Google visat sig vara väldigt duktiga på att förutse influensan, långt innan sjukvården upptäcker samma fenomen.

Jag tror, i ljuset av “big data” och stadsplanering, att vi även kommer att kunna analysera trafikmönster både i realtid och historiskt, och med detta i ryggen kunna göra förändringar i trafiken så att vi löser upp befintliga problem och anpassar oss till trafikens verklighet.

Redan idag sitter givetvis trafikplanerarna på massor av dataunderlag. Men jag tror att vi kommer att kunna vara snabbare i anpassningen av trafiken om vi också lyssnade hela tiden, inte bara då och då.

Kanske behöver trafikplaneringen ett ännu större mandat att kunna lägga om, att hitta en flexibilitet.

Jag gissar att det redan sker en hel del i att analysera trafikmönster och beteenden i trafiken. Jag är övertygad om att det går att göra ännu mer.

Sveavägen – en kärleksförklaring

#blogg100

Vart guidar du dina amerikanska släktingar som kommer på besök till Stockholm? Eller affärskontakten från Spanien, som vill uppleva Sveriges huvudstad för första gången? Gamla Stan, Hamngatan, Nybrogatan, Birger Jarlsgatan, kanske Kungsholmen eller Götgatan på Söder. Kanske Djurgården eller Skeppsholmen. Givna och kloka alternativ.

Sveavägen tror jag ligger långt ner på en sådan lista. Och det är verkligen en knepig gata. En genomfartsled från Solna rakt in i Stockholms hjärta. Fullt med trafik, dygnet runt. Många som störtar genom staden utan att titta på den.

Ändå blir man glad när jag glad när jag går på Sveavägen. Trots den väl tilltagna platsen för bilar, bussar och lastbilar är det gott om plats för gående på trottoarerna.

Och trots att de riktigt fina affärerna kanske ligger på andra adresser är det på många sätt en väldigt levande gata. Utmärkta caféer, bra restauranger, gym till både höger och vänster, skolor, bokhandlare, datorbutiker och mycket mycket annat.

Men det som framför allt gör mig glad är känslan av att livet här är just Stockholmarnas själva: både som en del av yrkeslivet men lika mycket som en del av vardagen. Trots känslan av genomfart är Sveavägen ingen väg som man är på väg från. Som gående är känner man sig hemma: många gånger har man både sin start och sitt mål på samma gata.

Visst är karaktären närmare Sergels Torg annorlunda, där den kämpar med närheten till Kungsgatan, Sergelgatan och Hamngatan. Där blir den nästan lite av en bakgata.

Och visst glesar det ut en hel del när man närmar sig Sveaplan, där Vanadislunden tyvärr inte bidrar till Sveavägens atmosfär i någon större utsträckning. Men mellan Kungsgatan och Odengatan är Sveavägen en fantastisk del av Stockholm. Här är Drottninggatan, några meter åt sidan och ytterligare några rakt upp i luften, inte en konkurrent utan ett alternativ. Observatorielunden och Stadsbiblioteket känns mycket mer hemma på Sveavägen och för den som promenerar blir tempot lägre, luften lite klarare. (Nej, inte på riktigt såklart. Luften är säkert lika bedrövlig där som på andra delar av Sveavägen)

Många andra städer har liknande gator, som man ofta passerar och upplever från flygbussen till eller från flygplatsen. Inte sällan ser man gator som just är en helt vital del av staden, men med få minnesmärken, få tjusiga butiker och ganska ont om turisthotell. Kanske kommer förståelsen för dessa gator först när man klarat av de nödvändigaste sevärdheterna. Kanske måste man ta ett tydligare kliv in i staden för att verkligen kunna uppskatta det som lokalbefolkningen ser varje dag.

Kanske är Sveavägen inte en gata dit vi skickar våra turister eller tillfälliga besökare – i alla fall inte på deras första besök. Men för oss som hör hemma i Stockholm är detta en del av staden som på så många sätt ger staden dess karaktär och speciella känsla.

#6 Data visar vägen

#blogg100, , ,

Jag blev glad när jag läste Svenska Dagbladet igår. I ett samarbete mellan Trafikkontoret på Stockholms Stad och Trafikverket hoppas dessa aktörer att kunna analysera trafikläget i realtid, för att planera om trafiken så att köerna blir mindre. Det kan handla om olyckor, tillfälliga avstängningar eller andra oväntade händelser, som bryter mönstret.

Själva modellen beskrivs inte i detalj, men jag tror att de är inne på rätt spår. Jag tror inte att det är tänkbart att hitta en lösning som ska bli den bästa lösningen oavsett situation. Och det är heller inte önskvärt att dimensionera våra vägar för de mest krävande situationerna.

Istället tror jag att lösningen handlar om att bättre förstå och kunna hantera saker som dyker upp, både väntat och oväntat. Att planera för det oväntade är svårare, men med modern teknik och nya perspektiv på själva planeringen tror jag att det går att göra mycket mer. Det är just det som Stockholms projekt tar utgångspunkt i. Det gillar jag.

Vad som inte framgår i texten – och som känns som en pusselbit som borde kunna tillföras resonemanget – är ju möjligheten att dela på planeringsansvaret mellan trafikplanerarna och trafikanterna själva. Vi vet ju att moderna tjänster som Googles Waze redan hjälper oss som bilister att hitta rätt väg och planera om om det dyker upp hinder på vägen. För min del bedömer jag att den centrala planeringen måste kompletteras med ett helt decentraliserat beslutsfattande.

Vilka konsekvenser det får – det blir om möjligt ännu svårare att förutse konsekvenserna ur ett systemperspektiv när tusentals datorer försöker hitta smartare lösningar än alla andra – det vet jag inte. Men i vårt komplexa samhälle måste alla ha makten över sin egen planering.

Samspelet mellan den övergripande samhällsplaneringen måste på många sätt gå hand i hand med den väldigt individuella samhällsplaneringen som du och jag gör varje dag, varje minut.

Till exempel i bilen på vägen till jobbet.

Externhandeln och framtidens städer

#blogg100, ,

Köpcentrumen och galleriorna som växer upp runt om våra städer väcker såklart känslor och leder till debatt. I senaste avsnittet av podden Snåret eldar Peter Kadhammar på, med hårda ord om den förändring som våra städer just nu genomgår. Hans tankar finns även delvis här.

Även den engagerade och läsvärde debattören Christer Ljungberg berör frågan i ett aktuellt blogginlägg. (Ljungberg är dock inte alls lika nostalgisk som Kadhammar…)

Jag har lite svårt att bli lika upprörd. Visst finns det anledning för oss alla att engagera oss i utvecklingen. Är vi politiker måste vi bidra med visioner, ramar och incitament. Är vi debattörer behöver vi på samma sätt ge bilder av vart vi ska, kanske bilder av vart vi inte ska. Är vi samhällsmedborgare har vi också ett ansvar för att “rösta med fötterna” genom att köpa där vi vill att våra handlare ska ligga, röra oss på platser vi gillar och vill bevara, utnyttja resvägar och transportsätt så att planerarna kan förstå mönstren.

Men.

Min första invändning är att samhällsutvecklingen (inklusive stadsutvecklingen) bör vara demokratisk och i grund och ofta en direkt konsekvens av de önskningar och val som vi alla gör varje dag. Om vi stimulerar köpcentrum med våra aktiva val kommer det att ge fler köpcentrum. Om vi väljer att hellre köpa vår mat och våra kläder på butiker inne i stan så ger det en annan utveckling. Visst har politiker och samhällsplanerare ett stort ansvar för just ramar och visioner. Men jag tilltror människan, medborgaren ett väldigt mycket större ansvar för sina egna handlingar och konsekvenserna av dem.

Min andra invändning är kanske mer övergripnade, men jag råkar vara allergisk mot resonemang som andas “det var bättre förr”. Det var det nämligen extremt sällan. I resonemang om hur framtidens städer ska formas måste vi tänka bortom Paris på 20-talet eller idyllen Säffle när den var en fungerande stadskärna med brett sortiment. Extremt få vill ha tillbaka den värld som fanns på 20-talet.

Jag tror att staden som den såg ut på 50-talet eller 60-talet var en konsekvens av det liv som levdes då: hemmafruar, en väldigt nationalistisk agenda, ett socialdemokratiskt ledarskap som på gott och ont gick över huvudet på många. Den tiden kommer inte tillbaka. Därför kommer inte heller dessa städer att komma tillbaka.

Hur mycket vi än gillar museer och drömmer oss tillbaka till barndomsminnen, så är det inte i ett museum som vi vill att våra barn ska växa upp.

#4 Vem berättar om det mötande tåget?

#blogg100,

Diskussionen inom samhällsbyggnadssektorn präglas knappast av dysterhet, även om det finns orosmoln. Tvärt om: det byggs mer än på länge, intresset är stort och många pratar varmt om den kompetens och de tjänster som samhällsbyggnadssektorn erbjuder.

Men på resan framåt kanske vi inte bara ser en ännu ljusare framtid, utan också ett mötande tåg som dundrar rakt mot oss. Ljuset vi möter i tunneln framåt kan vara mer än bara slutet på tunneln.

Jag skriver inte detta för att ge en dyster bild av framtiden. Men för att jag tror att vi står inför ett möte av kulturer, där regelverk, principer och modeller vi är vana vid kommer att utmanas och ifrågasättas i allt raskare takt.

Det handlar självklart om den digitala utvecklingen, men också globaliseringen, den ökade transparensen, urbaniseringen och mycket annat, som sammantaget skapar nya förutsättningar för både politik, samhällsbyggande och nya sätt för oss att bo, leva och arbeta.

Jag, som gillar förändring, ser fram emot dessa nya krockar, där vi skickas ut i en ny riktning. Det leder till utveckling och nytänkande – helt i linje med hur vi människor ständigt söker oss vidare.

Vad som är viktigt i detta skede är att vi har fler som kan berätta om vart vi är på väg. Fler som kan ge en bild av själva smällen, varför det händer, varför det är bra, vart det leder oss, vad det skapar för nya roller och arbetssätt.

Vi behöver fler som kan ge oss en bild av framtiden. Inte minst eftersom jag tror att den kommer att rymma en hel del väldigt stora förändringar.

Jag hoppas att vi får fler som kliver fram. VI behöver fler som, med rötterna i arkitektur, teknikkunnande eller en gedigen samhällsbyggnadskompetens, kan blicka in i framtiden, som vågar ta ut svängarna, som vågar provocera och som vågar göra en och annan upprörd.

Den debatten har ett egenvärde. Men den har också en utbildande roll: även om vi ser fram emot en rejäl smäll när tågen möts så är det ingen nackdel att så många som möjligt har fått chansen att greppa någon kompis i handen.

#3 Staden ger starkare nätverk

#blogg100, ,

Den digitala utvecklingen, där mobilutveckling, sociala nätverk och nya former av handel snabbt förändrat våra beteenden och rörelsemönster, har också en tydlig analogi i den fysiska världen. Parallellerna är oändligt många – just för att den digitala världen är en direkt spegling, en konsekvens av vår liv. Det fysiska och det digitala är i praktiken samma sak.

Urbaniseringen kan ses med samma glasögon. Det faktum att allt fler söker sig till tättbefolkade platser är ju av samma skäl om att folk hellre hänger på Facebook än på något litet, obskyrt socialt nätverk med få användare. Vi vill inte vara ensamma. Vi vill vara sociala.

Våra sociala nätverk når ju människor på ett annat sätt än via vägar, tunnelbana och cykelleder. Våra sociala nätverk spänner ju över världen, når vänner och bekanta världne över lika lätt som de som bor i rummet bredvid. Men ändå är jag övertygad om att vi söker oss till stora nätverk – oavsett om det kallas Facebook eller Paris – för att vi är sociala varelser och vill ha nätverk som hellre är stora än små.

Och jag tror till och med att det är så att stadens stora nätverk stärker oss i den digitala dimensionen. Stadens människor, mötesplatser, aktiviteter och tempo gör att våra nätverk blir större, starkare och mer aktiva.

Vilka konsekvenser får detta för staden? Vilka konsekvenser får detta för våra nätverk? Det vet jag inte. Det vet nog ingen. En stor utmaning för staden, som de digitala nätverken inte behöver bry sig om, är ju tiden och kostnaden som krävs för att ändra, bygga om och flytta. En utmaning för de digitala plattformarna är det omvända: svårigheten att vara långsiktig, det enorma förändringstrycket som gör långsiktig planering ibland omöjlig.

Men med tanke på kopplingarna skulle jag ändå vara mån om att ha många dörrar öppna: oavsett om det rör stadsutveckling eller en digital utveckling. Och dessa öppna dörrar måste kunna leda både till nya insikter, ny politik, nya svar och – som en början på nästa loop – nya frågor.