månadsarkiv: mars 2015

#2 Tema stad och urbanisering

#blogg100

Jag har tidigare givit mig på att blogga 100 dagar i rad – det borde varit det första året där Fredrik Wass satte oss på spåren. Då gick jag i mål, men med en ganska brokig samling inlägg, utan en röd tråd.

Nu känns det som om det är dags igen. Jag har en ny roll (vd för STD-företagen), lite nya glasögon, och just nu dessutom en massa inspiration kring frågor som har med detta nya uppdrag att göra.

Därför tänkte jag försöka mig på att skriva 100 inlägg om städer, stadsutveckling, urbaniseringen, lokal politik och annat med beröring kring detta. Planen blir att kombinera principiella resonemang med konkreta nedslag i städer och stadsmiljöer. Jag lovar inte definitivt, men hoppas kunna ge er mina perspektiv på städer som Oslo, Madrid, Sao Paulo, New York, Göteborg, Luleå, Paris, London och givetvis en hel del om Stockholm.

(Redan igår, den 1 mars, drog jag igång och förstod först i efterhand att det råkade vara samma dag som Blogg100 startade. Därför denna något senkomna start, även om den faktiskt skedde på rätt tid.)

Städer är snälla, länder är elaka

blogg

Jag har i olika sammanhang givit uttryck för en relativt “internationalistisk” agenda, där landsgränser och därmed nationalism – kommer att få det ytterst svårt i en tid där internet suddar ut just landsgränserna.

Jag har skrivit lite om det här.

Men utöver en stor internationell agenda finns såklart behovet kvar av närhet. Och jag är ganska övertygad om att det är städerna, stora som små (men kanske framför allt de stora), som kommer att bli de nya naven, de nya maktcentrumen.

Jag läser just nu boken “Urban Safari” av Bobo Karlsson. Det är en sorts reseskildring från 12 storstäder, där han väldigt personligt ger sin bild av pulsen, restaurangerna, kvarteren och människorna.

Om jag i min krönika blickade utåt, mot det som är lika världen över och det nya samhälle där vi alla är nära varandra, så blickar Bobo Karlsson åt ett annat håll. Så här börjar boken:

Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall till krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort med och kramar en metropol även i motståndarland.

Jag är övertygad om att han har helt rätt. Staden växer för att människor vill söka sig till den, inte på grund av någon maktkamp mellan eliter eller beslutsfattare. Staden är helt i linje med globaliseringen, där länderna inte är det.

Vidare skriver Bobo Karlsson i inledningen:

Många tycker säkert att storstäder som Paris, Bryssel, London, kanske rent av Stockholm, tar alldeles för mycket plats i medier, bestämmer för mycket, styrs av eliter. Personligen tycker jag att de mest fördomsfria storstäderna har alldeles för lite makt.

Han återkommer senare till borgmästarnas position, där kraftfulla ledare från urbana miljöer – såsom Göteborgs Göran Johansson – ofta är mer dynamiska, mer förankrade i vardagliga problem och konkreta visioner än de som kommer från den nationella politiska världen, där debatterna ofta präglas av principer och ideologier, ofta långt från vardagens bekymmer hos medborgarna.

Jag blir glad för att han i sin bok valt ett antal städer som jag själv har en relation till: Istanbul, New York, Sao Paulo. Men jag blir också sugen på att skaffa mig en relation till några av de andra städerna han berättar om: Beirut, Bueons Aires och kanske Bankok.

Bobo Karlssons egen favoritstad, om han tvingas välja, är Sao Paulo. Jag kände direkt att jag måste åka tillbaka igen till Brasilien. Snart.