månadsarkiv: april 2015

#41 Eviga värden – eller nya?

#blogg100, , ,

Förmiddagen ägnades åt ett mycket spännande samtal om “Staden och framtiden”, där Birthe och Per Arwidssons stiftelse bjöd in till seminarium för att ge belysning åt några olika inspel i den pågående urbaniseringsdebatten.

Trots påskvecka och ett antal krockar med andra arkitektur-relaterade aktiviteter lockade seminariet väldigt mycket folk. Glädjande, både för arrangörerna, för de goda talarna och inte minst för alla som kom: nätverket blir ju så mycket mer givande om man inte är ensam om att nätverka.

Jag återkommer gärna till reflektioner kring verksamhetschefen Martin Rörbys inledning och till inspelet från den danska arkitektduon Flemming Rafn Thomsen och Ole Schröder – båda med intressanta tankar om dialogen och om klimatutmaningen.

Men först några reflektioner från Gert Wingårdhs bidrag, med rubriken “Bomull, en långsiktig historia”.

Rubriken anspelade på industrialiseringen, där hus byggda för bomullsspinnerier i många avseenden är helt utmärkta och funktionella även idag: genom att jobba med enkelhet, bra bärighet, högt i tak och bra ljus så kommer man långt, enligt Gert Wingårdh.

Men den andra halvan av hans resonemang började i det som kan ha varit världens största stad år 2015 FÖRE Kristus: staden Ur. Redan då byggdes bostäder på ytor och med en planlösning som dagens arkitekter utan tvekan skulle kunna använda som utgångspunkt, hävdade Gert Wingårdh.

Återuppbyggda delar av staden Ur.

Hans budskap, utöver mantrat enkelhet, bärighet, takhöjd och ljus, var att det kan finnas en sorts nästan evig utgångspunkt för bostaden, som har samma bas år 2015 både före och efter Kristus. Ramarna: 15 x 15 meter fungerade då och hade sannolikt fungerat även idag som boyta. Han tog fram gamla skisser från utgrävningar i Ur och konstaterade att han och hans kollegor sannolikt hade kunnat skapa en ganska attraktiv och modern bostad av de ramar som även Ur-borna hade att tillgå.

Jag reflekterar över detta i ljuset av min egen bakgrund från en snabb och ibland ganska teknokratisk utvecklingsmiljö. I många fall ges tekniken och dess konsekvenser stort utrymme i samtalet om framtiden, inte minst informationstekniken. I många fall med rätta. Jag tror själv att tekniken har kraft och förmåga att både effektivisera och förändra. Arbetsmetoder har sedan länge förenklats och snabbats på av digitaliseringen.

Likaså har affärsmodeller gått i graven, medan andra har sett dagens ljus, helt drivet av teknikutvecklingen och digitaliseringen. Den resan är på inga sätt klar.

Jag vågar också påstå att våra boendemiljöer och städer kommer att påverkas på många sätt av digitaliseringen: inte bara i form av digitalt stöd för arkitekterna, självkörande bilar eller smarta digitala verktyg för att hitta i staden. Jag tror att vårt sociala och ekonomiska liv kommer att ändras på flera sätt, vilket givetvis kommer att påverka staden och dess infrastruktur.

Men vi människor och våra mest basala behov ändras inte lika snabbt. Vårt behov av att träffa människor, att äta, älska, vila och lära oss nytt kommer inte att ändras lika snabbt som tekniken runt om oss.

I detta avseende tror jag att Gert Wingårdh har rätt: vårt boende, i många fall den fysiska basen för vårt sociala liv, har en ram som nog är relativt konstant. Mycket har hänt inom dessa ramar – mer kommer att hända. Men ramen har ändå ett värde.

Jan Stenbeck lär ha sagt att om det finns en krock mellan politik och teknikutveckling så vinner tekniken varje gång. Jag vågar påstå att om det någon gång uppstår en krock mellan teknik och människa, så har teknikutvecklingen ingen chans.

Jag hoppas att jag inte får anledning att revidera den profetian. Det skulle i så fall leda till en mängd följdfrågor. Och en helt annan blogg…

#40 People, Planet, Place and Performance

#blogg100, , , ,

Inom kort åker ett antal mycket namnkunniga och kloka personer över Atlanten för att inspirera och kanske utbilda amerikaner i hur vi bygger hållbara städer i Skandinavien och norra Europa.

Det är den amerikanska staden Pittsburgh, Pennsylvania, som bjudit in bland andra Joakim Jardenberg, internetchef på Helsingborgs kommun och en av de allra flitigaste och mest genomtänkta debattörerna på  internetområdet. De har även bjudit in Christer Larsson, både stadsbyggnadsdirektör i Malmö men också utredare av den statliga arkitektur- och designpolitiken. Ytterligare en spännande talare är Monica von Schmalensee, vd på White Arkitekter, ett av landets ledande arkitektkontor.

Konferensen heter P4 Pittsburgh, med ledorden People, Planet, Place and Performance. Den kommer att gå av stapeln den 16-17 april.

Skälet till att så många skandinaviska talare medverkar (det finns fler: Maria Rankka från Stockholms Handelskammare är exempelvis också en av talarna) är att Pittsburgh uttalat letat efter inspiration från hur vi lyckats med stadsplanering i det skandinaviska länderna, med fokus på exempelvis hållbarhet.

Jag blir ändå glad när jag tänker på att Pittsburgh tagit ett så stort grepp om den urbana frågan. Jag blir glad för att de letat efter goda förebilder för att lära sig mer från andra. Och jag blir glad och stolt över att de hittat till Skandinavien och till våra många duktiga svenska experter, visionärer och samhällsbyggare.

Som borgmästaren William Peduto skriver på sajten:

Pittsburgh can redefine what cities are for, how they work, how they look and feel, and who they serve.

Titta gärna på Youtube-videon. Den säger en hel del om de ambitioner som Pittsburgh har för framtiden. Och var de hittat den.

 

#39 Bristen på plats

#blogg100, ,

The Economist satte nyligen (4 april) fokus på ett brännande område, drivet av urbaniseringen: priset på attraktiv mark bara ökar och ökar i våra storstäder.

theeconomist

Det är uppenbart, som artikeln beskriver, att den digitala utvecklingen möjligen har minskat avstånd men knappast intresset för plats.

“… if distance has died, location has not”

I våra städer har mark i bra lägen bara ökat i värde. Regleringar av olika slag har ytterligare drivit upp värdet i takt med att en fortsatt utbyggnad och kreativ markanvändning har försvårats – ofta på grunder som är lovvärda och med goda intentioner, men som i krocken med urbaniseringen givit en hel del konstiga konsekvenser.

Det finns många dimensioner i denna fråga. En är regelverkets betydelse. En hel del regler syftar till att hindra en fortsatt utbyggnad: “regulatory limits on supply”. Skyddar den sortens regler rätt värden och vilka negativa konsekvenser får de? Det är enligt The Economist ingen tvekan om att dessa ramar driver upp kostnaden för fastigheterna. Tidningen talar om en “dold skatt” vars belopp varierade beroende på stad och beroende på vem som gjorde uppskattningen. En uppskattning var att priserna på bostäder ökade på grund av begränsningsregler med cirka 20 % i Washington DC och i Boston, 50 % på Manhattan. En annan bedömning gissade att priserna ökade med 300 % i städer som Milano och Paris, uppåt 450 % i London.

När kostnaderna för boendet drivs upp skapas en bostadsmarknad där många ställs utanför. I Silicon Valley, som The Economist flitigt refererar till, har det lett till att yrkesgrupper utanför den välbetalda IT-sektorn, såsom lärare, offentliganställda, städare och många andra viktiga samhällsbärande funktioner, får svårt att bo kvar och istället får pendla långa avstånd för att komma till arbetet.

Ytterligare en faktor är såklart det ofta rimliga i att stimulera de miljöer som går bra och fortsätta att satsa på dessa, medan mindre framgångsrika miljöer bör ägnas mindre tid och engagemang. Om vissa städer verkar vara framgångsrika och dra till sig både talang och kapital, varför inte elda på ytterligare där? Ingen orimlig tanke, i alla fall inte nationalekonomiskt. Men vad får det i så fall för konsekvenser, när det redan råder brist på bostäder och mark?

Artikeln i The Economist avslutas med en förhoppning om att teknikutvecklingen, såsom Virtual Reality och sociala nätverk, på sikt ska minska behovet av närhet och att alla måste vara på samma ställe. Det kan finnas en lösning i detta. Och kanske kan vi skapa fler kreativa miljöer, så att de inte är så förtvivlat få.

Oavsett står vi inför en hel del stora rent ekonomiska utmaningar, när allt fler söker sig till städerna.

#38 Arkitekturen i mobilen

#blogg100, , , , , , ,

Min mobiltelefon ligger mig varmt om hjärtat: bokstavligt talat. Bland favoriterna är kartapparna och alla karttjänster.

Och visst blir man både glad och lite imponerad av det arbete som Google, Microsoft och Apple gjort med sina karttjänster.

Lite extra roligt är såklart att de valt att återge stadbilden direkt i kartan: genom att tilta kartan kan man i större städer se husen och delar av deras arkitektur. Det är utan tvekan ett närmande till Google Street View och andra bildbaserade tjänster, men med andra egenskaper.

Med tanke på hur imponerad man är från början – bara av själva faktumet att det alls fungerar – så kanske man inte borde vara allt för kritisk. Men vid en jämförelse mellan Google Maps och Apples karttjänst i mobilen är det ändå som regel Google som går segrande ur den jämförelsen.

Jag valde att kolla på några kända byggnader för att se hur de presenteras i dessa två tjänster i min mobil. Det är inte uteslutet att resultatet skulle se annorlunda ut i datorn (även om jag inte tror det). Det kan också hända att en Android-telefon kan komma åt mer information från Googles tjänst än jag kunde. Men jag gillar ändå Googles resultat mer.

Så här ser Notre Dame i Paris ut i dessa två tjänster – den övre Apple, den undre Google:

Paris1 Paris2

Samma jämförelse för Peterskyrkan i Rom – här är Google överst och Apple underst:

rom1 Rom2

Och slutligen det kungliga slottet i Madrid – överst Google och underst Apple:

Madrid1 Madrid2

Dessa bilder spelar i många fall ingen större roll. Det är i många fall mest en rolig detalj. Men det har vi ju ändå lärt oss genom åren: det som inledningsvis inte verkar vara mer än underhållning och onödig sidoinformation hittade till slut fram till en väldigt viktig uppgift. Inte allt, men mer än vi inledningsvis kunde ana.

Och som synes ovan: Googles tjänster är mer detaljrika och återspeglar arkitekturen bättre än Apples.

Låt oss inledningsvis glädjas åt att vi kan få uppleva världen och våra städer direkt i telefonen med en sådan kvalitet och detaljrikedom. Fantastiskt.

Låt oss också fortsätta att förvänta oss utveckling och att det aldrig tar slut. Vi vill ha mer.

Och låt oss slutligen själva fundera på vad vi kan erbjuda världen, så att vi också bidrar till andras glädje och kanske innovationslusta. Inte minst vi som jobbar med stadsplanering och arkitektur borde kunna göra mycket mer för att levandegöra staden, direkt i mobilen.

#37 Blicka framåt eller bakåt

#blogg100,

Över en kopp kaffe nyligen kom samtalet att handla om begreppet “hemma”. Båda i samtalet bodde inte kvar där de växte upp, utan hade flyttat vidare. I båda fallen från mindre orter till större: Stockholm.

Den mindre orten, med alla sina förtjänster, blev en blick bakåt, inte framåt. Vi söker oss vidare i våra liv, mot nya mål. Vi söker oss mot nya upplevelser, mot nya sammanhang, mot sammanhang där vi kan utvecklas, lära oss nytt.

Staden kan givetvis vara en del av både det framåtblickande och det bakåtblickande. Och det finns givetvis mindre orter som för vissa kan vara en del av deras framtid, inte bara dåtiden.

Men i många fall tror jag att staden står för det nya, det framåtblickande, tillfället till att lära sig nytt. Jag tror i alla händelser att städer som växer är sådana som ger många en möjlighet att växa, att utvecklas.

Jag tror att landsbygdens utmaningar handlar ganska mycket om just det: att det för många inte är en del av en resa, en utveckling. Istället är lands- och glesbygden snarare en plats där man landar, finner ro och bromsar in.

Det ska inte underskattas. Många upplever nog det moderna samhället som extremt uppskruvat och med ett på tok för högt tempo.

Men väldigt många söker sig till de nya möjligheterna, till det som växer, det som rör sig framåt. Staden är för väldigt många en del av framtiden. Inte en del av historien.

Den sortens städer som blickar framåt, som rör sig, som tillåter folk att växa, utvecklas: de kommer också att vara framtidens viktigaste städer. De som håller folk tillbaka, som lever i historien och blickar tillbaka: de kommer att få kämpa i motvind.

#36 Bryssel med nya ögon

#blogg100,

Jag hade en ganska krass och inte helt positiv bild av Bryssel innan mitt besök där i förra veckan. Tråkig eller obefintlig stadsplanering. Det mest kända monumentet är en kissande liten pojke. Förvisso ett pampigt torg, Grand Place, och god mat, men annars inte så mycket att hänga i julgranen.

Under mina senaste yrkesverksamma år har jag ägnat betydligt mycket mer tid åt att åka till USA (San Francisco, New York, Orlando, Boston), Paris (Le Web), Cannes, Barcelona och London än att åka till Bryssel. Den spännande teknikutvecklingen händer helt enkelt på andra ställen än där.

Men nu var det dags igen, för lite konfererande och besök hos några av våra samarbetspartners.

Och jag måste erkänna att jag fick uppvärdera min bild av staden. Jag var där för kort tid för att få en djupare bild av stadens möjligheter, och mycket av det jag såg bekräftade väl ändå min ursprungliga bild.

Men Bryssel är ändå ett inte otänkbart resmål för den som:

– vill uppleva trånga, lite turistiga men ändå charmiga gränder med massor av restauranger

– vill beskåda pampiga slott och en inte oäven park i anslutning till slottet

– gillar choklad och gärna chokladaffärer

– gillar politik och vill se pampiga parlamentsbyggnader

– kan bli imponerad av moderna flygplatser

Bryssel är knappast en tuff konkurrent till mer kända metropoler som Paris eller London. Men det har sin charm och några dagar går lätt att fördriva bland politiker, andra turister och restauranger.

#35 Kyrkan mitt i byn

#blogg100, , ,

I år firas påsken hemma i Stockholm. Och vi har dessutom tagit oss tid att besöka kyrkan både på skärtorsdagen och igår på långfredagen. Mycket talar för att vi går även i morgon, påskdagen. Bakgrunden är enkel nog: min hustru är ordförande i den Equmenia-församling som finns i Abrahamsberg. Men det finns också en rent kulturell utbildning i att bättre förstå påskens budskap och dess nyanser. Säga vad man vill om vårt sekulära samhälle, men det saknas inte kopplingar mellan det kristna budskapet och den kristna historien och vårt samhälle vi lever i idag. Och för att förstå vår framtid tror jag att vi gör bäst i att förstå vår historia.

Men kyrkans plats i samhället har ju ändrats en hel del. Det går att hävda att vi idag lever i ett relativt sekulärt samhälle, där den vardagliga betydselen av kyrkan och dess företrädare minskat betydligt jämfört med hur det var både för 20, 40 och 60 år sedan.

Hur påverkar det kyrkans rent fysiska plats i moderna städer? Det fanns säkert goda skäl till att Notre Dame byggdes mitt i Paris centrum, liksom Peterskyrkan i Rom eller Storkyrkan i Stockholm. Historiskt sett läggs kyrkans, ofta pampiga byggnad, centralt och väl synligt i stadsmiljön.

I takt med att kyrkan tappat sin makt och sin betydelse har det påverkat även synen på var kyrkan rent geografiskt bör placeras. Om den alls är med i planeringen.

Till skillnad från skolan, som har många förespråkare och där debatten om var skolan placeras i staden accentuerats, har kyrkans röst inte varit lika synlig när nya stadsdelar byggs upp.

De boende vill givetvis se restauranger, affärer, biografer och andra serviceinrättningar nära sitt eget boende. Men för hur många är det viktigt att ha en kyrka i närheten? Allt färre, vågar jag påstå.

Kyrkan är en del av staden som den var, en del av en historisk koppling till vår uppväxt och vår hembygd. Men för de flesta är det inte en del av framtiden.

Jag själv är kluven till detta. Det vore mig helt främmande att tvinga på någon en religiositet eller en kyrklig tillhörighet. Och det moderna samhället  bygger på andra maktfaktorer än kyrkans.

Å andra sidan har den här sortens mötesplatser haft stor betydelse, även i samhällen som inte är överdrivet religiösa. Dessutom har kyrkorna ofta tillfört samhället en arkitektur som annars skulle fattas. Staden skulle bli mindre hel om inte kyrkorna fanns där.

Kanske kommer nya hus och ny arkitektur att ersätta kyrkorna med tiden. I helgen är det inte bara en religiös högtid, det är också allsvensk premiär för herrarnas fotboll.

Kanske blir det Tele 2 Arena eller Friends som blir de nya kyrkorna i den moderna staden. Uteslutet är det inte.

Glad påsk.

#34 Detaljerna – och det stora sammanhanget

#blogg100,

Jag har nu kommit en dryg tredjedel in i projektet #blogg100, med tankar och reflektioner om staden och dess utveckling. En del av inläggen har av olika skäl varit lite mer detaljerade och kanske till och med något aparta.

Jag funderar ibland själv på om jag är lite för slarvig och för dåligt påläst, när jag kastar mig ut, helt utan en ordentlig utbildning och med ganska grund kunskap om den pågående debatten, och publicerar en massa tankar om staden och dess själ. Går det att göra det så? Borde jag inte skaffa mig en ordentlig examen, läsa fler böcker, gå fler kurser?

Jo, säkert. Det hade nog verkligen inte skadat. Men å andra sidan: det borde heller inte behövas.

Jag vill inte förringa experternas bidrag: tvärt om. I min roll som vd för STD-företagen företräder jag både direkt och indirekt en enorm kompetens och kunskap som verkligen skulle behöva användas väldigt mycket mer av politiker, stadsplanerare, tidningsredaktörer, seminariearrangörer.

Men jag råkar också vara övertygad om att samhället faktiskt inte enkom byggs och utvecklas av experterna eller eliterna. Det är vi alla som är med och påverkar.

Jag råkar också tro att det är väldigt många perspektiv som måste vägas in när vi nu vill utveckla samhället och de platser vi bor på. Det handlar om teknik och form. Det handlar om statistik och bra data för att förstå mönster. Det handlar om en politisk och kanske ideologisk bild av hur vi vill att samhället ska se ut. I allt detta måste fler röster höras.

Ibland tror jag till och med att det finns en fara i att vi stirrar oss blinda på detaljerna, utan att överblicka de större, långsiktiga målen. Den större visionen, målet och syftet med staden, den behöver vi vara många som diskuterar.

Jag kommer inte att kunna bidra med några detaljer om hur vi bygger staden framöver. Däremot hoppas jag med mina inlägg och mina reflektioner kunna ytterligare bidra till den mångfald av åsikter som krävs om vi ska bygga en stad för alla, en stad som utvecklas och en stad som lever.

#33 Stadens ambassadörer

#blogg100, , , ,

Veckan har tillbringats i Bryssel, där vi på STD-kansliet både konfererat och gjort lite studiebesök. Vid ett av dessa studiebesök gjorde jag reflektionen att ett antal städer: både Stockholm, Göteborg, Malmö och kanske ytterligare någon annan, hade egna kontor, egna utsända till Bryssel.

Logiken är uppenbar: politiken i Bryssel påverkar även städerna, precis som besluten i Stockholm gör. Det räcker inte med att Sverige syns: våra regioner blir allt viktigare, liksom våra städer.

Men städerna har väl ännu inte några formella ambassadörer, på samma sätt som staten har. Sverige har ju ambassadörer, med vissa speciella uppdrag, förpliktelser och privilegier, i både flera länder men också för vissa funktioner. Gott så.

Men om vi vill ge städerna en ökad maktposition (och det vill ju jag) så kanske även städerna borde jobba föra att inrätta ett liknande system, med lite mer officiella representanter till andra städer. Jag noterade att Stockholm stad, via bolaget Stockholmsregionens Europakontor har en vd: Per Spolander. Göteborg har en man vid namn Sebastian Marx. Malmös man heter Ola Nord.

Det skulle ju inte se snyggt ut med tre gubbar i första ledet, men som tankeexperiment vore det ändå roligt att tänka sig Per, Sebastian och Ola som våra första stadsambassadörer ute i världen.

Systemet borde inte vara så komplicerat, men även utan ett sådant formellt ramverk på plats borde det inte vara omöjligt för större städer att redan nu skapa en roll som verkligen har en sorts officiell status, gärna med en titel.

(Disclaimer: jag är inte mycket för titlar överhuvudtaget, men kanske att det i det här sammanhanget kunde göra viss praktiskt nytta på kort sikt).

Jag tänker att lite större städer som Stockholm, Paris, London och kanske även medelstora städer som Göteborg borde kunna utbyta officiella representanter, i synnerhet om det finns viktiga kulturella eller affärsmässiga skäl för en sådan roll.

Själv känner jag mig kanske lite för rastlös (och dessutom på tok för upptagen med att utveckla och jobba för en enormt spännande bransch). Annars hade jag kanske anmält eget intresse för ett sådant uppdrag.

#32 Att komma hem

#blogg100

Borta bra, men hemma är ändå något annat. Ofta bättre.

Vad som är hemma kan dock vara flytande. När jag för många år sedan gjorde militärtjänstgöring i Eksjö, Ing2, var vi regelbundet ute i fält. Med brobyggandet framför fötterna och minus 20 grader ute tänkte man ofta på “hem” som tältet, några hundra meter bort, med mat och värme. Väl i tältet tänkte man på “hem” som militärförläggningen i Eksjö, med sina duschar och rena kläder. På plats på logementet var dock “hemma” snarare Hunnebostrand, hemma hos mamma och pappa.

Numera är “hemma” såklart min egen familj, vårt hus i Bromma som jag är på väg till senare idag.

Rastlösa blir vi väl alla ibland och visst finns det många som söker sig ut och inte sällan bort från något. Det som kallas hemma blir ibland kvävande, ett hinder, ett hot eller en del av ett problem, inte en del av lösningen.

Oavsett var vi bor är det lätt att känna igen sig i “Fucking Åmål”-känslan: det mest spännande händer någon annanstans.

För några blir det sökandet, bort från något, ett livslångt projekt.

Jag tror dock att vi alla behöver något som kallas “hem”, även om några av oss letar efter det väldigt, väldigt länge. En bas, en plats för vila, en plats för återhämtning och en punkt där det nya kan börja igen.

För mig är det viktigt att åka till något, inte från något. Och även om man ibland kan känna en skön känsla av att få åka bort från alla måsten i form av tvätt, räkningar, gräsklippning och ogjorda projekt, så är det bara ett flytkbeteende som i många avseenden är direkt destruktivt. Istället bör resan fokusera på det nya som ska upplevas, det spännande som ska ses. Hemma måste vara förknippat med lugn och harmoni, med återhämtning och reflektion.

Utöver såklart tvätt, räkningar, gräsklippning och ogjorda projekt som måste bli gjorda.

Jag är själv hellre på resa än stillastående – i många dimensioner av livet. Jag tror inte att framgång kommer av att upprätthålla status quo. Själva förflyttningen är ett självändamål. Liksom omprövandet av gamla sanningar.

Men jag tror för vem som helst att det är svårt att gå vidare om man inte har en bas att utgå från. Den kanske ibland behöver flyttas, men den har ett värde.

När jag nu åker hem från några dagar i både Paris och Bryssel är det till den basen. Till den utgångspunkten som gör att jag sedan kan ta nya tag, åka på nya resor. Bromma och Stockholm är numera den plattform för mig som gör att jag kan ta nya kliv, komma till nya städer, se nya sammanhang.

Det ska bli skönt att komma hem.