månadsarkiv: april 2015

#51 Den fördomsfria staden

Ju större stad, desto mer utväxling. Ungefär så kan väl Luis Bettencourts budskap summeras, om än något brutalt.

När jag tidigare på bloggen skrev något om stadens ekonomi kopplat till dess storlek var argumentet att en professionalisering och variation i yrkesgrupperna gav möjlighet att också öka inkomster: hela stadens ekonomi blev en vinnare.

Det är ju inte uteslutet – tvärt om: högst sannolikt – att samma sak gäller om variationen också blir större i kultur, etnicitet och i människors sätt att leva. Ju större variation, desto rikare stad rent kulturellt.

Ju fler pride-festivaler, ju fler moskéer bredvid synagogor bredvid kyrkor, ju fler underliga klubbar för ännu underligare musik, ju fler föreningar och sammanslutningar: desto bättre.

Om detta är sant, vilket mycket talar för, kommer det att ställas krav på öppenhet och tolerans. Många större städer idag, i synnerhet de vi ser som “framgångsrika”, är just detta: de har både en bredd men också en tolerans mot olikheter, nya inslag och en utveckling.

Vi som lever i staden möter denna olikhet och denna mångfald varje dag. Den hjälper oss också själva att utvecklas. Den kanske rent av driver fram en specialisering, där vårt bidrag blir mer unikt och tilltalande. Det konforma och likriktade har svårare att sticka ut i stadens myller av unika personligheter och variation.

Öppenheten är förvisso inte bara fråga om “framgång” eller “evolution”. Det är också ett mindset, där vi bör vara toleranta även om det inte hade varit “lönsamt”.

Men staden som fenomen mår bra av olikheter och av mångfald.

Och jag vågar påstå att även vi människor mår bra av just detta.

#50 Vad jag lärt mig så här långt

Cloud 1

Nu är jag halvvägs: detta är inlägg 50 av 100.

Taggmolnet ovan visar hur bevakningen och spridningen sett ut under dessa 50 dagar. Kanske lite förutsägbart, och absolut något att fundera på: vad behöver jag belysa bättre för att mina 100 dagar ska ge en bred bild av urbaniseringen och stadsutvecklingen just nu? Kanske borde kulturen få bättre belysning? Kanske borde jag fundera mer på politiken?

Men framtiden får vänta. Bilden pekar också bakåt, och här är några av mina slutsatser så här långt:

Begreppen urbanisering och modern arkitektur rymmer enormt många perspektiv – i alla fall i den tolkning och den innebörd som jag tror är rimlig. Jag upptäcker nya vinklar hela tiden. Ibland ser jag det som ett enormt kunskapsområde som jag nu får chansen att utforska. Ibland känns det mer som ett enormt berg som nästan lutar sig över mig, hotande och ointagligt. Men än så länge styckar jag elefanten, tar en sak i taget och ser det som en resa även om jag inte vet riktigt vart jag ska.

Gränsen mot politik, humaniora, sociologi, teknik och mycket mycket annat är flytande och inte glasklar. Det bidrar till att området kan uppfattas som enormt, men också ett erkännande av att det inte går att isolera från samhällsutvecklingens övriga komponenter.

Just det humanistiska perspektivet, människan, gör det extra spännande och roligt att fundera på urbanisering och stadsutveckling. Jag är ju ingenjör och har jobbat med teknikutveckling i många, många år. Men det är först när man adderar en mänsklig dimension, när man sätter in människan i mitten av samtalet, som det verkligen blir spännande. Det blir såklart svårare, och inte minst omöjligt att komma fram till ett entydigt och slutligt svar. Men de många möjligheterna, de många tänkbara resonemangen, är utan tvekan en avgörande faktor till att diskussionen om urbanisering och arkitektur behöver intensifieras och inkludera fler.

Trots att jag får nytt bränsle till bloggen hela tiden, genom möten, saker jag läser och inspel från olika håll, blir det knappast lättare att skriva. Ju mer man lägger ihop, ju fler delar som samspelar, desto svårare blir det att summera. Jag känner mig övertygad om att jag kan hitta ytterligare 50 spännande ämnen till bloggposter. Frågan är om jag kommer att kunna fylla dem med klokt innehåll.

Mitt inlägg om arkitekturen i mobilen, där jag jämförde Googles och Apples olika kartor och hur de presenterar kända byggnader, var bland det mest lustfyllda att skriva. Lite hemmabana, med digitala tjänster, lätt att jämföra. Ingen risk att man har fel.

Det jag lärt mig mest på är nog annars det som varit svårast att skriva. Gårdagens inlägg om staden som accelerator eller i förrgår, där infrastrukturen flyttade in som ett nav för hela staden och urbaniseringen: de är den sortens bloggposter där jag verkligen lärt mig nya saker genom att läsa på och bygga på min egen kunskap.

Jag inser att jag knappast kommer att komma till någon fullständig förståelse för staden och dess utveckling på bara 100 dagar. Det är orimligt. Och kanske blir många av inspelen här på bloggen mest lite festliga och ibland kanske fåniga tankar direkt ur mitt huvud. Kanske ibland mer notisformat från aktuella seminarier eller möten.

Men trots den obetydligheten för läsare och utomstående tror jag ändå, som en summering så här halvvägs, att detta blogg-projekt kan vara ett fantastiskt verktyg för att jag personligen ska lära mig mer. Den morot och piska som #blogg100 varje dag skapar ger mig både energi och lite ångest för att summera ihop ett nytt perspektiv varje dag.

Vi går ju alla i “school of life”. Varje dag lär vi oss något nytt.

De här 100 dagarna kör jag examination varje dag. Än så länge ger jag mig själv inga toppbetyg, men bedömer att det finns hopp om att jag klarar kursmålen, när vi nu rullar in på andra terminen mot den stora skolavslutningen om ytterligare 50 dagar.

Det känns överkomligt och fortsatt roligt, men knappast så att jag nu har nedförsbacke resten av resan.

#49 Staden som accelerator

Under Tyrens FoU-dag i veckan inledde professorn Luis Bettencourt från Santa Fe med några spännande rön om städernas utveckling. Han har bland annat forskat om staden som ett komplext system, men också försökt förstå stadens konsekvenser och logik.

En av slutsatserna från hans forskning rörde stadens storlek i förhållande till hur ekonomin i staden ser ut och utvecklas. Baserat på ett antal studier av amerikanska städer har han kommit till slutsatsen att det finns en väldigt tydlig koppling mellan storlek och ekonomisk framgång.

Ju större staden är, desto högre inkomster har dess invånare i snitt. Och det är inte bara ett linjärt förhållande, utan det som Luis Bettencourt kallar “super linear”, där linjen blir rät först om den plottas på en logaritmisk skala. Det är snarare alltså ett exponentiellt förhållande mellan storlek och inkomster.

Bettencourt förklarar det som att staden accelererar människors möjligheter att lära sig, utvecklas, göra affärer, mötas etcetera. Ju större staden är, desto starkare blir den kraften.

De bakomliggande skälen till denna utveckling går att hitta bland annat i den ökade specialisering som individer och företag kan ägna sig åt, när systemet i stort erbjuder en bredd i kompetenser. Genom att individen eller företaget blir nischat och expert på något område kan också enskilda kompetenser värderas högre och på sikt också bidra till att stadens totala förmåga och kompetens ökar.

Som jämförelse kommer en mindre stad eller glesbygd inte att kunna ha samma utbud av specialiserade tjänster, utan fostrar snarare generalister med bred kompetens. Möjligheten att ta ut höga arvoden i den miljön är svårare.

Framgången fördelas olika: staden erbjuder förvisso en möjlighet för enskilda att växa och bli framgångsrika, men alla kommer inte att gå i täten för denna specialisering. Men staden ger alla en chans att vara med på tåget, och dra nytta av specialisterna indirekt, genom att vara en del av det komplexa systemet. Man kan på det sättet hävda att hela staden vinner, även om vissa kanske vinner ännu mer och blir ännu mer framgångsrika.

Staden blir en magnet för människor som söker ökade inkomster, mer affärer eller vill hitta nya, större nätverk. Det behövs knappast någon längre förklaring för den som vill förstå varför urbaniseringen är en så viktig och kraftfull trend just nu.

#48 Kollektivtrafiken: stadens hjärta

Jag är smått förälskad i citatet från borgmästaren i Bogota 1998-2001, Enrique Peñalosa, numera välbekant för de flesta:

“An advanced city is not a place where the poor move about in cars, rather it’s where even the rich use public transportation”

På spanska: “Una ciudad avanzada no es aquella en la que los pobres pueden moverse en coche, sino una en la que incluso los ricos utilizan el transporte público”.

Citatet är insiktsfullt, eftersom det sätter fingret på den konflikt som finns mellan bilen och kollektivtrafiken.

Men det är också insiktsfullt eftersom det sätter kollektivtrafiken i mitten av den moderna staden. Det är med en effektiv kollektivtrafik som staden kan växa och utvecklas. Den utgör navet för affärer, integration, lärande, kultur och mycket mycket annat.

Bilen behövs verkligen i många sammanhang, även om den borde drivas på annat än fossila bränslen. Men det är inte uppenbart att den är viktig i staden.

På ett sätt kan förbifarten, som just nu planeras och byggs runt Stockholm, ses som en bekräftelse på just detta. Bilens plats är inte i staden.

Men det viktiga är att den kompletteras med en fortsatt satsning på kollektivtrafik inne i, till och från staden. Den nya tunnelbanan är givetvis extremt välkommen, även om den kanske borde byggts för länge sedan.

Urbaniseringen blir lätt en fråga om kvarter, om hus, om stadsdelar. Det är viktigt. Men för att urbaniseringen ska fungera och staden bli hel kanske infrastrukturen måste få en ännu mer framskjuten plats i diskussionen om staden och dess framväxt.

#47 Den formlösa och planlösa kreativitetens värde

Jag har i veckan ägnat en hel del tid åt att titta på Minecraft-modeller på Youtube. Lite spännande, lite lärorikt, lite fyrkantigt.

Minecraft är ju en plattform för både spel och skapande, och inte minst modeller av städer och boendemiljöer finns det mängder av. Inte sällan är de skapade efter många timmars hårt arbete, men också av roligt skapande och kreativitet.

De modeller jag har tittat extra noga på just den här vändan kommer från svenska skolor och rymmer nästan alltid en spännande vision, där hållbarhet och teknikutveckling står högt i kurs. Det har varit filmer med fokus på innovation och hållbara städer, skapade av elever på svenska grundskolor.

Modellerna är ofta överraskande detaljrika, där jag som besökare erbjuds att kliva in i hotellrum, in i omklädningsrum på fotbollsarenan, att åka tunnelbana eller ströva runt i parkerna och rekreationsområdena.

Det går såklart att kritisera det mesta av Minecraft-modellerna för att vara extremt artificiella och utopiska. Några LCC-kalkyler har ju skaparna av de här modellerna knappast inte hört talas om. Några affärsmodeller har nog inte varit närheten av dessa byggen. Och de rent politiska, demografiska och kulturella övergrepp som nog skulle behövas för att åstadkomma städer enligt dessa digitala modeller lär kräva arbetssätt närmare Stalins eller Hitlers.

Enklare blir det om man ser det som ett rent spel, utan verklighetsförankring.

Men jag tror det är ett misstag. Det kanske är ett spel, men det är också något mer.

Visst är spel som Minecraft och SimCity inget som ersätter den expertis som en duktig stadsplanerare besitter. Men det finns minst två värden som inte kan bortförklaras, om man sätter unga medborgare att själv tänka högt kring framtidens stad.

För det första det faktum att staden har en planering och rumsliga dimensioner. Om man inte själv sätter sig och bygger och ritar kanske man inte alls reflekterat över avstånd mellan kvarter, vägens sträckning eller närheten till mataffär och tågstation. Insikten om att parken behövs, att vi kanske behöver bygga högre hus, att marken under oss har ett konkret värde och att vi inte kan ha allt på samma plats: det är saker som kanske blir uppenbara först när man försöker skapa en stad från början.

För det andra finns det ett värde i att tänka fritt och kanske till och med drömma. Jag är själv allergisk mot alla som säger att “det inte går”, “det har vi prövat tidigare” och “det vet vi sedan länge att det inte fungerar”. Vårt största hinder är sällan omvärldens begränsningar, utan de vi sätter upp redan i vårt eget huvud. Med en öppen plattform, där ekonomi, BIM-modeller och konservativa regelverk inte sett dagens ljus, kan saker skapas som utmanar tanken, som spänner bågen för vad som är stad och hur den kan formas.

Just därför tror jag att Minecraftbyggandet bör fortsätta, gärna utvecklas.

Och det gör inte mig något alls att det råkar vara ganska nära leken och den helt formlösa kreativiteten.

#46 Vid forskningsfronten

Dagen har ägnats åt Tyrens FoU-dag på IVA i Stockholm. Tyrens är en av landets främsta tekniska konsulter, som dessutom lägger en hel del resurser på forskning och utveckling. Det är i många avseenden föredömligt: branschen behöver ständigt utvecklas och lära sig mer. Och det går inte att helt överlämna det ansvaret åt akademin: de som praktiskt tillämpar teorierna i olika kundprojekt behöver föra tillbaka olika konkreta frågeställningar till forskningsmiljöerna. Och resultaten från forskningen måste sedan ut till verkligheten.

Tyrens samarbetar med flera svenska universitet, men också internationellt och inte minst Harvard i Boston. Både det globala och det lokala gjorde tydliga avtryck i dagens agenda: allt från städers själv, exempelvis i Tokyo och Barcelona, till hur tunnlarna för det nya höghastighetståget ska konstrueras utanför Norrköping för att tryckvågorna inte ska ställa till det för människor och utrustning.

Dagen rymde många inspel till denna blogg. Jag nöjer mig inledningsvis med att konstatera att det behövs fler mötesplatser, där akademi och företag möts. Det behövs fler tillfällen där både arkitektur och teknik diskuteras. Och det behövs fler forum där discipliner möts,. där det inte bara blir fokus på enstaka specialområden, utan där olika röster blandas och ger sin syn på samma fråga.

Tyrens FoU-dag var en lyckad övning i detta avseende. Arkitekturen möte teorierna om urbaniseringen som mötte miljöfrågorna som mötte de tekniska konstruktörernas vardag.

Det finns mycket att lära av de många som vi inte möter till vardags.

#45 Det kollegiala stödet

Jag har varit på tok för kort tid – i praktiken ingen tid alls – i arkitekt- och teknikkonsultvärlden för att kunna bedöma sanningshalten i det påstående jag hörde häromdagen: att vi är dåliga i Sverige på att uppmuntra framgång hos arkitektkollegor.

“När jag gör något bra får jag uppmuntran från kollegorna i Danmark, men från svenskt håll är det tyst”, fick jag höra.

Men om det stämmer – vilket inte låter uteslutet – är det trist och tråkigt.

Sverige är en på tok för liten marknad, och ändå en växande marknad för arkitektur och samhällsbyggnad för att vi ska behöva bråka med varandra. Tvärt om: framgång för en duktig arkitekt innebär ökat fokus på näringen i stort och sätter, som det numera heter, “Sverige på kartan”.

Det måste vi glädjas åt och uppmuntra.

Min känsla efter att ha mött ett antal arkitekter och företrädare för både arkitektkontor och arkitektkompetens är att de är oväntat öppna, inkluderande och uppmuntrande. Det borde tala emot påståendet jag hörde.

Men vi vet också att vi i Sverige sedan länge dras med en Jante-lag, en ganska protektionistisk agenda och en känsla av status quo, där den enes framgång betyder den andres tillkortakommande.

Jag tror inte på något av detta för framtiden.

Jantelagen är direkt destruktiv, där vi snarare behöver uppmuntra folk att både växa, ta för sig och våga misslyckas.

Protektionism är inte heller direkt förenligt med ett modernt, inkluderande och globalt samhälle. Vi måste välkomna konkurrens från hela världen och snarare se det som en tillgång och en chans till eget lärande och utveckling.

Och samhällsbyggnad är sällan ett noll-summe-spel. Visst finns det affärer som en aktör får, vilket leder till att andra inte får samma affär. Men lika ofta handlar modernt affärsmannaskap om att hjälpas åt, att samverka och bygga allianser. Även om enskilda affärer kan ha formen av ett ställningskrig mellan två parter är det inte en bild av näringslivet som vi vinner på att fostra.

Jag hoppas att citatet jag hörde inledningsvis är falskt. Och låt oss framför allt hjälpas åt att stötta varandra till att göra mer, bättre och våga växa. Att hjälpa andra att lyckas – även konkurrenter – är ett sätt för oss själva att växa.

#44 Dialogens utmaningar

I fredags besökte jag seminariet Staden och framtiden, arrangerat av Birthe och Per Arwidssons stiftelse. Inledningen gjordes av dels Per själv, dels av verksamhetschefen Martin Rörby.

Han gav en bakgrund till stiftelsens arbete: fokuset på dialog och samtal med medborgare, de boende måste få ett större utrymme när städerna planeras och växer.

Jag tror att han gör en mycket klok observation. Medborgarnas perspektiv finns givetvis med i huvudet på varje arkitekt. Liksom hos varje politiker. Det uppdraget kommer liksom med utbildningen och jobbet. (Precis som det är hos alla journalister, och alltså en vana från mitt förra jobb.)

Men det betyder inte att skisser, ritningar och färdiga lösningar skapas i nära dialog med de som en dag ska bo i kvarteren. Jag vet alltför väl själv hur krävande det är som journalist att ha läsarna mer eller mindre dagligen kommenterande dina texter. Men värre än då är hur nästa artikel ska bli annorlunda och påverkas av dessa kommentarer. Komplexiteten blir än värre, i alla fall i journalistexemplet, när en pågående artikel ska växa fram i dialog med läsarna.

Det går självfallet. Och det finns många goda exempel på bra journalistik som vuxit fram i öppenhet och god dialog med läsarna. Men det är inte så journalisterna brukat jobba.

Jag vet inte vad arkitektstudenterna lär sig kring brukardialog under utbildningen. Jag vågar ändå påstå att det behöver tänkas och forskas mer på detta, och även integreras ännu mer i utbildningen.

Arkitektens och stadsplanerarens uppgift försvinner inte: dialogen ersätter inte behovet av ledarskap, vision och konkretion. Och demokrati och delaktighet har aldrig inneburit att alla får som de vill.

Att dialogen är värdefull skriver nog de flesta under på. Vilken betydelse den ska ha i förhållande till arkitekten och politiken vet jag inte, även om den nog bör bli viktigare än idag.

Martin Rörbys tankar inledningsvis på seminariet i fredags gjorde nog klart för de flesta behovet av dialog. Låt oss hoppas att det uppropet sprids vidare till många fler.

#43 Platsmarknadsföringens möjligheter

Städer förknippas inte sällan med begrepp, varumärken eller fenomen. Och dessa varierar såklart beroende på vem du är och vad du har för egen relation till staden.

Här är några exempel, med mina egna referenser: Trollhättan: filmindustri, Saab, Volvo Aero och fallens dag. Borås: knallebygden, militärstad, e-handel och texilindustri. Malmö: bron, PLM, Kockums och spännande museer. Uppsala: universitet, forskning, Pelle Svanslös och biomedicin. Sundsvall: en ny bro och statliga myndigheter. Luleå: basket, hockey, tekniskt universitet och SSAB.

Listan kan göras hur lång som helst, referenserna är olika beroende på vem man frågar och dessa referenser utvecklas såklart med tiden.

I en sådan värld är varumärkesbyggande baserat på städer och platser ingen orimlig tanke. Hur ställer sig Trollhättan till att förknippas med Saab? Hur viktigt är det för Helsingborg med båtarna till Danmark? Är det sunt för Göteborg att förknippas med Feskekörka, “goa gubbar” och Frank Baude?

“Place branding” har ökat i betydelse och allt fler vill bidra med sin egen berättelse om staden: vad den står för och vad den ska symbolisera.

På sajten Placebrander, hem för ett av konsultbolagen inom just platsmarknadsföring, ges en hel del resonemang om just fenomenet. Det finns många kloka tankar om just grunden för att lyckas med sitt varumärkesbyggande.

En viktig förutsättning för att kunna lyckas är att berättelsen om platsen verkligen hänger samma med den berättelse som de boende själva känner igen sig i. Att försöka bygga ett varumärke som inte har en sådan förankring lär vara dömt att misslyckas.

En annan grundbult är att varumärket inte kan delegeras till något marknadsföringsutskott i kommunhuset. Alla, både det offentliga, civilsamhället, medborgarna och näringslivet, måste engagera sig i att bygga och upprätthålla varumärket och dess innebörd.

Jag tror själv att ett ledarskap och att någon ändå tar ansvar för att berätta berättelse, sätta ord på det många känner, är en viktig uppgift. Detta är inget jobb som en pr-byrå eller en extern varumärkeskonsult kan sköta på egen hand, även om dessa säkert kan bidra till att budskapet växer fram. Nej: berättelsen måste vara djupare förankrad än så, och kanske via politiken eller någon annan med stark förankring i staden måste själv föra ut den. Men om det är något vi lärt oss de senaste åren är det väl ändå att berättelsen, sammanhanget, visionen – hela kommunikationen kring en plats, en produkt eller en företeelse – är en avgörande faktor för framgången: ju bättre kommunikationen (eller “marknadsföringen”) av en produkt fungerar, desto större förutsättningar för framgång. Det bedömer jag även gäller för städer.

Kampanjen I<3NY, I Love New York, lär ha skapats för att ändra bilden av New York efter ett antal hårda och relativt tuffa år för staden. Reklambyrån Wells Rich Greene anlitades för att skapa budskapet, där formgivaren Milton Glaser skapade den välkända symbolen.

Det är ett bra exempel på en kampanj som förvisso siktade på att skapa ett nytt budskap för staden – tidigare tror jag många tänkte på kriminalitet och andra negativa fenomen när de tänkte på New York – men som ändå hade en klangbotten hos stadens invånare. De boende i New York älskade sin stad, både innan och efter kampanjen. Det budskapet blev lätt att föra ut. Kampanjen bidrog till att sätta ord och bild till en känsla och en vilja.

Många har skrattat åt Stockholms vilja att sätta sig på kartan som “The Capital of Scandinavia”. Kanske är det en kampanj som inte helt och fullt har den nödvändiga förankringen hos stockholmarna som krävs. Det faktum att en väldigt stor del av Stockholms invånare faktiskt är inflyttade och där tillhörigheten i Stockholm inte är 100-procentig bidrar inte.

Jag vet själv inte: kanske kan “The Capital of Scandinavia” som koncept bidra till något gott. Kanske är det bättre att våga sticka ut hakan, skapa lite brus och vara lite kaxig. Bättre det än att helt avstå. Det är som bekant bättre att ångra vad man gjorde än vad man inte gjorde.

Jag gillar hur som helst fenomenet med att bygga berättelser kring städer. Berättelserna  kan på många sätt bidra till förändring, kan skapa en framåtanda och kan skapa en samhörighet. Så är det för företag, för organisationer, för politiken. Och så är det för städer också.

Men en sak är säker: det är inte lätt. Och det förutsätter att det finns en känsla att bygga på. Den går inte att klistra dit i efterhand. Inte ens av en pr-konsult.

 

Disclaimer: jag är god vän med vd:n för Placebrander, Helena Nordström. Jag har dock själv inget som helst med företaget Placebrander att göra.

Detta är post 43 av – förhoppningsvis 100 – där jag från eget huvud ger mina tankar och kommentarer om stadens utveckling, om urbanisering och om stadsutveckling. Det är lite spretigt, men mitt sätt att skapa en ökad förståelse och lära mig mer om urbanisering, lite om arkitektur och kanske något om samhällsutvecklingen. Kommentera gärna.

#42 Cykeln för att upptäcka staden

Det finns de som påstår att det bästa sättet att uppleva en stad är att ge sig ut och springa runt den. Det stämmer säkert: om man gillar att springa.

Jag själv föredrar cykeln varje dag i veckan. Dels för att min kropp trivs bättre på cykeln än i löparspåret. Men också för att man ju kommer betydligt längre med en cykel än man gör om man springer.

Cykeln är på det sättet ett fantastiskt kraftfullt verktyg för att komma runt och se relativt mycket på kort tid av en stad. Den har ibland en del begränsningar jämfört med den som bara har ett par skor: vissa vägar och stigar lämpar sig inte för cykeln. Men det är relativt sällan det blir ett hinder.

Själv cyklar jag gärna till och från jobbet. Det gör jag ju inte för att “uppleva staden” i första hand. Men indirekt får man en bra känsla för stadsliv, miljöer och människor på vägen. Mycket mer än om man stänger in sig i en tunnelbanevagn.

Men om vi ska få fler att upptäcka Stockholm, Göteborg eller någon annan stad behövs det några funktioner för att underlätta.

Dels bra tillgång till cyklar att hyra. Visby är i det här avseendet ett föredöme. Men även i Stockholm har systemet med hyr-cyklar vuxit ut. Jag har själv inte testat, men hoppas att det är smidigt även för tillresande att få tillgång till en cykel.

Det är också viktigt med bra cykelvägar. När jag var i Chicago för en tid sedan hyrde jag en cykel och tog mig runt, framför allt längs vattnet. Jag hamnade i och för sig nära nog på en motorväg, men annars var det en relativt lättcyklad stad. När familjen hyrde cyklar på Manhattan var upplevelsen inte riktigt lika positiv. Närheten till en hetsig biltrafik bidrar inte till en skön cykeltur.

Cykeln är på många sätt ett väldigt bra transportmedel i den moderna staden. Jag är glad för att många städer och många politiker uppvärderat cykelns roll i staden. Men det finns mer att göra. Till exempel att sätta fler turister bakom styret.