Jag brukar ju höra till dem som verkligen bejakar utveckling och framsteg. De motgångar vi möter, inte sällan exemplifierat av Sverigedemokraternas framgångar, har jag ibland hänvisat till just det motstånd som många känner inför det okända och obekanta. Det är en motgång som vi bara måste ta oss an och se till att få fler att se det ljus och den framtid som för de allra flesta av oss blir så mycket bättre.
När nu terrorister med högst grumlig ideologisk kompass ger sig på tidningen Charlie Hebdo är det svårt att känna sig lika inspirerad att ta sig an utmaningen att övertyga och förändra alla dem som står bakom dessa dåd. Det är så hänsynslöst och fruktansvärt, och så oändligt långt ifrån det samhälle jag själv tror på, att jag inte riktigt vet var jag ska börja.
Jag brukar känna tillförsikt även när det blir stökigt. “Det är inte värre idag, det är bara det att vi får veta mer”, brukar väldigt ofta vara en rimlig förklaring även på de värsta katastroferna.
Nu känner jag mig lite mer bekymrad. Inte så att samhället håller på att bli sämre. Utvecklingen är fortsatt positiv, det mesta utvecklas åt rätt håll.
Men det öppna samhället är också sårbart. Och när den sårbarheten utnyttjas som nu i Paris slår det väldigt hårt mot både individer, institutioner och mot en allmän känsla i samhället, en känsla som kan drivas i negativ riktning.
Dessutom är jag på riktigt bekymrad över hur vi ska möta dessa grupper och individer, som helt uppenbart inte vill bli nådda, som söker sig bort från kunskap, utveckling och öppenhet.
Det gör mig orolig. Samtidigt som jag vet att det finns så mycket gott att försvara och så mycket gott att se fram emot.