Hopplös ryckighet för svensk infrastruktur

Debatten om landets nya stambanor fortsätter. En ny regering ger åter nya besked och verkar vilja prioritera om. Det är olyckligt på många plan.

Debatten om en utbyggnad av svensk järnväg har varit igång i många år. Vi vet att järnvägens kapacitet är maximalt utnyttjad. De flesta vill se ökade investeringar, inte minst i underhåll av den befintliga anläggningen. De flesta verkar dessutom överens om att att nya investeringar behöver göras i stråk som är extra hårt nyttjade eller som sedan länge behövt utvecklas: exempelvis Göteborg-Landvetter-Borås.

Vägen dit har dock varit svår att få till. En svår underhållsskuld behöver hanteras. Godstrafiken hamnar lätt i skymundan för persontrafiken. Investeringarna tar lång tid och är dyra. Dessutom påverkar byggena markägare och andra intressen, inklusive golfbanor i Skåne.

Lägg därtill den förhoppning som ställs till självkörande bilar och andra moderna tekniker som skulle kunna förändra logiken i grunden.

Detta pussel är såklart inte lätt att hantera. Men det är för att klara av målkonflikter och kunna göra tydliga – och långsiktiga – prioriteringar som vi har ett parlament och en regering.

Besluten om vår järnvägsinfrastruktur har pekat åt olika håll och Trafikverket har ständigt tvingats tänka om när förutsättningarna ändrats. Det har självfallet gjort att arbetet blivit lidande. Politikerna i bred mening har bidragit till dagens problem för svensk infrastruktur.

Visst rör det sig om stora belopp. Men vad är alternativet? Att inte göra något är såklart inget alternativ, mer än för de som verkligen hoppas på en teknikrevolution som på något sätt skulle hoppa över några steg i utvecklingen. Jag har dock svårt att tro att en sådan skulle komma utan kostnader heller.

Ett konkret bekymmer är såklart att många hakat upp sig på förledet “höghastighets-“. Hade vi fokuserat på nya stambanor kanske debatten sett annorlunda ut.

Ett annat problem, som jag berört i andra sammanhang, är tilltron till en teknikrevolution som förvisso känns sannolik rent tekniskt, men som ur ett finansiellt och inte minst kulturellt står inför enorma utmaningar.

Men viktigare ändå är kanske att infrastrukturen måste få ha det riktigt långsiktiga perspektivet och inte bli föremål för ständiga omprioriteringar och en politisk ryckighet.

Infrastrukturen lägger grunden för övrigt samhällsbygge, investeringar och innovationer. Den behöver vara en stabil grund för att övriga samhället ska kunna utvecklas klokt.

Inte nog med att tåget tappar fart. Övriga samhälleliga investeringar famlar efter en trygghet och långsiktighet.

Jag hoppas att den nya regeringen, när den väl tillträder, håller fast vid en fortsatt utveckling och modernisering av svensk järnväg. Även om de gärna får prata om nya stambanor istället för höghastighetståg.