#26 Staden som spel

#blogg100, , ,

Jag är inte en fanatisk spelare av datorspel, men nog har jag lagt en inte oansenligt antal timmar på både Doom, World of Warcraft och – i mer modern tid – Wordfeud.

Men några av de spel jag verkligen fascinerats av rejält har hakat i staden och dess logik: Sim City, Transport Tycoon och Civilization. Tre spel som på olika sätt ger en fördjupad bild av hur vårt samhälle fungerar och som, vågar jag påstå, verkligen är utbildande samtidigt som de är underhållande. Och dessvärre extremt tidskrävande.

Sim City är nog välkänt för de flesta: du börjar med en påse pengar och för den ska det byggas vägar, infrastruktur, polishus utöver en markplanering, som förvisso känns väldigt amerikansk. Ju bättre man klarar balansen mellan skatter, trygghet, avgaser och risken för bränder, ju mer växer staden. Misslyckas man tar spelet snart slut. Sim City har utvecklats i omgångar, och jag har inte spelat alla versioner. Men kärnan i att kunna vara en borgmästare, med möjlighet att styra och ställa över både geografi och ekonomi, var tilltalande nog för att göra spelet till en succé.

simcity

Jag har ofta tänkt på hur utbildande spelet Sim City är för alla som vill förstå dynamiken och komplexiteten i att styra en stad. Planarbetet känns förvisso väldigt amerikanskt: stora områden för boende, stora områden för industri och produktion och stora områden för handel. Integrationen mellan dessa världar går inte att få till (inte i de versioner av spelet som jag spelat i alla fall).

Men trots den amerikanska touchen, så ger Sim City en bra kombination av spel och utbildning i samhällsplanering.

transporttycoon

Transport Tycoon är ett annat favoritspel, som nog har ännu fler år på nacken. Jag har inte letat i spelbutikerna, men jag skulle tro att det numera hör till ”vintage”-avdelningen. Uppgiften var att bygga rutter mellan tillverkningsområden, fabriker eller städer för människor och gods. Ju effektivare transportsystem, desto framgångsrikare blir du i spelet. Jag ägnade timmar åt det här spelet, ofta på nätterna, och även här fanns det tydliga utbildande faktorer. För att lyckas måste systemen hänga ihop, kombineras på smarta sätt och dina ekonomiska resurser måste planeras effektivt.

civilization

Det spel jag ägnat mest tid åt, alla kategorier, är Civilization. Om Sim City hade fokuset på staden, Transport Tycoon på transportsystemet så har Civilization ett verkligt långt och nästan globalt perspektiv. Du börjar med en liten stam som genom långsam utveckling och ett utforskande av omvärlden bygger upp en egen civilisation. Ganska snart lär du möta andra civilisationer, och genom strategi, taktik och list kan motståndarna besegras.

Svenska Akademins förre ständige ordförande, Peter Englund, brukade ofta lyfta fram Civilization som ett spel som verkligen är lärorikt och utbildande. Jag vill gärna understryka det, och därtill lägga till både Sim City och Transport Tycoon.

Så avsätt några lediga nätter de kommande veckorna. Ge dig i kast med spelen som tar dig in i samhällsplaneringens och urbaniseringens centrum. Och kom ut på andra sidan som en bättre yrkesman. Svårare än så är det nog inte.

#25 Podden Staden – en hyllning

#blogg100, , ,

Min ”nya” värld, med samhällsbyggnad, tekniska konstruktioner, arkitektur och samhällsutveckling, har öppnat mina ögon för helt nya dimensioner i vårt samhälle och dess fundament.

Listan över saker jag upptäckt, människor jag har inspirerats av, mötesplatser som rymmer så mycket kunskap och kreativitet går att göras hur lång som helst.

Men låt mig i detta inlägg lyfta fram en enskild sak, företeelse, som jag verkligen kommit att värdesätta och löpande se fram emot: podden Staden som ges ut av Sveriges Arkitekter.

Låt er inte luras av den till synes helt förutsägbara formeln: ”två medelålders män sitter och pratar med varandra”, som ju annars är så överutnyttjad i poddvärlden. Även om den till ytan ser ut att vara sann.

Nej: Håkan Forsell och Dan Hallemar har ett samtal som både är unikt i sitt fokus på städer, dessutom på riktigt begåvat, intellektuellt och utbildande. Håkan Forsell är urbanhistoriker och författare. Dan Hallemar är chefredaktör på tidningen Arkitektur.

De båda åker runt till städer, såsom Istanbul, Malmö, Alexandria och flera andra, lite som besökare, lite som journalister, lite som forskare och letar efter städernas historia, utveckling, själ och framtid.

Det sätts in i ett sammanhang och i ett bredare resonemang, kopplat till både politik, historia och kultur. Det är helt befriat från tjafsande, snarare ett bandat seminarium med två begåvade paneldeltagare.

Samtalen är lagom långa, urvalet av perspektiv är väl avvägt. Det märks att det är en van redaktörshand bakom berättelserna, där fokus och utrymme för de viktiga frågorna hanterats väl. Det blir sällan svamligt, alltid stringent, alltid förberett.

Jag hoppas att resorna fortsätter, både till avlägsna städer men också till de som ligger just runt hörnet. Valet av platser värda att besöka tror jag att redaktörerna har bättre koll på än jag (även om jag redan skickat in några önskemål till dem på egna spännande platser att åka till). Kanske ligger det för mig som lyssnare ett värde i att det är oväntade städer och platser. Ruhr-området hade jag nog inte kommit på själv.

Allt kan utvecklas, även det som är riktigt bra. Varför inte inleda varje samtal med en liten ”faktaruta”, med lite basfakta om staden? Varför inte avsluta med lite mer konkreta tips på museer eller böcker för den som vill fördjupa sig? Kanske musik? Kanske aktiviteter och händelser för den som vill planera en egen resa?

Jag tyckte själv att ”frågepodden” var genialisk: lite konstiga frågor som den om ”tillfälliga städer”, stadens gräns och den digitala utvecklingens påverkan på staden fick mycket intressanta svar. Utmärkt. ”Livepodden” (som väl i teknisk mening knappast kan kallas för ”live” – live kräver väl att det sänds direkt, inte att det råkar vara inspelat inför publik) var dock mindre framgångsrik: mervärdet hade nog uppstått om det varit interaktion mellan publik och talare på ett eller annat sätt. Det saknade jag helt. Dessutom kändes samtalet som om man för mycket ville vara ”underhållning”. Det funkade inte för mig, dessvärre.

Detta är dock enkom radanmärkningar. I min podd-app ligger Staden som en av de viktigaste poddarna att följa, i hård konkurrens av Lantzkampen, Juridikpodden, Mattsson&Helin och podden ”Det är lärarnas fel”.

För alla med intresse av städer, urbanisering och vart vårt moderna samhälle är på väg rekommenderar jag varmt podden Staden. Den är på riktigt en tillgång för vårt samtal och kunskapsuppbyggnaden om dessa ofta svåra frågor. Bra jobbat.

#24 Den sköna historien

blogg,

Jag är verkligen inte en vän av att söka lösningarna i backspegeln. Det var sällan bättre förr. Inte heller städerna.

Men det hindrar inte att vi både kan lära av historien. I vissa fall kan vi roas över lustigheter och beteenden som förr var självklarheter.

Och inte minst kan vi såklart hitta enskilda lösningar, lärdomar och beteenden som faktiskt kan komma tillbaka i modern tappning.

Jag tycker att den här filmen på många sätt är en charmig berättelse om Göteborg som det såg ut och beskrevs för 50 år sedan. Jag önskar mig inte tillbaka. Men det är glädjande att filmen finns kvar för oss att få ett titthåll till en tid som numera är svunnen.

 

#23 Riktnumrens snara död

#blogg100, ,

Dagens lunch bestod av ett samtal om Värmland och riktnummer (och lite annat). Upprinnelsen var den vanliga gissningsleken baserat på folks dialekter och min bordsgranne var alltså lätt identifierbart från Värmland. Närmare bestämt Hagfors.

Våra riktnummer, oavsett om det är 08 eller 031 eller 0523, bottnar ju i en bild av geografisk samhörighet, där vi med våra prefix kunde meddela om vi var långt borta eller nära. Det skulle vara lätt att nå den lokala snickaren, medan det blev krångligare att ringa snickaren från kommunen bredvid.

Post och Telestyrelsen, PTS har redan gjort en översyn av riktnumren (2010), där det är tydligt att deras dagar är räknade.

Det finns få skäl att behålla riktnumren. Riktnummer skapades för länge sedan av tekniska skäl. Dessa tekniska begränsningar finns inte längre. Det finns inte heller längre skäl att behålla dem på grund av samtalskostnader eftersom kostnaderna inte är beroende av vilket riktnummer man ringer till.

Jag gissar att de ovan citerade ”tekniska skälen” delvis har med geografi att göra. Därtill utmanar ju mobiltelefonerna de fasta telefonnumren för många, både unga och gamla.

Framför allt i skenet av mobiltelefonens ökade betydelse för vår röstkommunikation är avvecklingen av våra riktnummer helt självklar.

Men betydelsen av geografi är det inte.

Vi meddelar vår hemmaort genom att fylla i profiler på LinkedIn, Twitter och Facebook. Vi signalerar vår ”hemmaplan” – vårt eget riktnummer – med ord och ortsnamn, där vi själva bestämmer var vi hör hemma. Utrymmet för egen kreativitet är ju i detta avseende stor och leder ju också till en viss osäkerhet ibland. Det finns gott om exempel på helt fiktiva städer och platser, referenser till orter med lustiga namn etc. Det är på ett sätt synd, men nog en oundviklighet i det moderna samhället.

Idag berättar vi också var vi är genom incheckningar på Swarm eller Facebook eller genom att våra löprundor spåras i RunKeeper. Vi säger vem vi är med och hur vi rör oss. Ofta blir detta en väldigt aktiv och medveten handling.

Därtill berättar våra telefoner löpande var vi är – och beroende på våra inställningar sprids denna geografiska information till både Google, myndigheter och andra användare. Inte sällan är detta information som vi helt omedvetet sprider – eller i alla fall väldigt sällan delar ut aktivt.

Det är ingen tvekan om att riktnumren kommer att saknas av väldigt få. De riktigt nostalgiska kommer inom kort att blicka tillbaka på begrepp som ”nollåtta” (med referens till Stockholmare) och småle. Morgondagens ungdomar är ju uteslutande ”nollsjunollor”. Istället kommer vi att välja vad vi vill vara stolta över, utan att bli påklistrade en etikett. Och vi gör det på andra sätt än innan.

Det är väl också en tidsfråga innan själva numren tappar i betydelse. Jag kan telefonnumret till min hustrus mobiltelefon, men inte till något av mina barn. Jag ringer ju istället via min smartphone upp ett namn och en bild. Själva numret lär bli som ip-adressen bakom webbadressen: få kan väl ip-adressen till Aftonbladet, men vi kan alla såklart domännamnet. Framöver hoppas jag att det räcker att komma ihåg vad våra barn heter, inte vilket telefonnummer de har. En bra och välkommen utveckling.

Värt att notera är att bland annat Norge, Danmark, Portugal och Spanien redan har avskaffat sina riktnummer. En liknande form är alltså att vänta även i Sverige, även om PTS antyder att den kan komma att ta minst 5 år, kanske 10, efter det att ett beslut är fattat.

Och notera också att våra nummerskyltar på våra bilar sedan länge är enhetliga i hela landet. De gamla länsbokstäverna minns numera bara de som regelbundet löser korsord. Eller kanske jobbar på någon statlig myndighet.

#22 Reseplanering

#blogg100, ,

Jag gillar att jobba och gillar rutiner. Just i det avseendet är jag glad för att jag kommit igång med cyklingen igen, som på något sätt kräver lite ordning och reda på tider, kläder och platser.

Men nu blickar jag ut över en vår där det blir en hel del resande: Paris på fredag, Bryssel veckan efter det, Köpenhamn efter påsk och senare i vår både Reykjavik och (förhoppningsvis) Washington i USA.

Jag kan återkomma med tankar om dessa städer, men låt mig bara idag slå ett slag för appen och webbtjänsten som bringar lite ordning och reda i själva resandet: tider, bokningsnummer platser och mycket annat.

I djungeln av tjänster har jag själv fastnat för appen TripIt. Den är överskådlig, ger bra stöd för bokningar, möten och mycket annat, både på webben och i telefonen.

Jag har haft god glädje av kartorna, som automatiskt inkluderas till adresser, som gör det lätt att hitta hem till hotell eller möten.

Tjänsten är snygg och praktisk på både Iphonen, Ipaden och i datorn.

tripit-ipad2

Jag har samlat bokningsnummer, ESTA-nummer och annat nödvändigt för att lätt komma åt dem senare.

De sociala aspekterna är mindre viktiga för min del. Jag åker oftast ensam och jag har bättre koll på mina vänners resande via Facebook, Twitter eller Instagram.

TripIt är mitt nav för resandet, precis som Facebook är det för det lite mer personliga sociala samtalet, Twitter för det yrkesmässiga samtalet och Instagram för bilderna.

Reser man mycket så behöver man ett nav.

#21 Nya vinklar på Luleå

#blogg100,

Få saker har väl gjort så stor skillnad för bild-berättelsen om staden som drönaren, vidvinkelobjektivet och timelaps.

Och det finns numera otaliga filmer på Youtube och andra ställen som visar staden på sätt som vi inte upplevt den innan.

Bara möjligheten att själv kunna göra filmer som dessa har fått mig att kolla priser på drönare, liksom suktat efter GoPro-kameror av olika slag.

Just drönare kanske man får skynda sig på att skaffa. De har numera blivit så många och används i så många olika sammanhang att det blivit ett problem för både flygtrafik och militära ändamål. Till att börja med.

Eller så är det just av dessa skäl som man faktiskt borde avstå: det vore väl inte så mycket om just jag bidog till att göra situationen ännu värre.

Men ändå: låt oss glädjas åt de filmer som ändå görs och det nya perspektiv som det ger åt staden.

Denna lördag bidrar jag med en fin film över Luleå, en stad som jag har haft glädje att besöka en hel del de senaste åren. Luleå, lagom stort i alla avseenden, är både tillgängligt, trevligt och vackert. Säkert inte utan brister, men de delar av Luleå som jag har fått uppleva har verkligen givit mersmak.

Luleå – From The Sky from Aron Hansson on Vimeo.

#20 Modern europeisk arkitektur

#blogg100

En av landets bästa tidningsaffärer måste ligga på Götgatan, där utbudet av internationella tidskrifter är smått fantastiskt. Tidningsdöden känns i alla fall inte uppenbar när man kliver in och ser variationen av både stort och litet, brett och smalt.

Jag letade mig häromdagen till hyllan för arkitektur och plockade på mig ett urval av tidningar, samtliga för mig helt okända innan.

Mitt första objekt blev A10, med en tydlig europeisk hemvist: korrespondenter runt om i Europa, givetvis även från Sverige (bland andra Björn Ehrlemark från Arkitekturhögskolan och Tomas Lauri på Arklab). Tidningen utges från Amsterdam, där även redaktören Indira Van ’t Klooster, verka sitta. Tidningen kommer ut sex gånger per år.

image1

Tidskriften är i stort en sammanställning av rapporter från olika delar av Europa, där vi kan läsa om nya projekt som House of Religions i Bern, hur Olympiastadion i Helsingfors kan förnyas och utvecklas, ett nytt meta-museum i Madrid och en innovativ lekplats mitt i Rotterdam.

A10 gör spännande nedslag. Jag gillar verkligen bredden, både i projekt men också rent geografiskt. En karta på sidan 3 i tidskriften visar varifrån projekten är hämtade och den hade snabbt avslöjat om bredden i geografin hade saknats. Sverige saknar helt bidrag i den utgåva jag läste – jag utgår från att det är en tillfällighet. (Samma sak förvisso med både Norge och Danmark).

Jag gör några enkla spaningar, efter en genomläsning av detta nummer.

För det första att det just är husen som är i fokus. Jag gillar ju att sätta in dem i ett större sammanhang och i begreppet ”stad”, men det saknas i alla fall i detta nummer. Är det en brist i modern arkitektur överlag? Är det en tillfällighet? Detta vet jag inte.

För det andra att det finns en tydligt anslag från en kulturell utgångspunkt. Mindre av politik, mindre av organisation, mindre av ekonomi och mindre av teknik. Tillfällighet? Trend? Detta vet jag inte heller.

För det tredje att själva tidningen liknar en katalog, mer än en tidning. Form och anslag känns mer hämtat från en utställning på ett museum eller en stor mässa än det har sin utgångspunkt i modernt tidningsmakeri. Jag vet hur många åsikter det finns om typografi, men jag förstår inte personligen varför man valt en sans-serif (troligen Helvetica) som brödtypsnitt, medan man valt en serif som rubriktypsnitt. För mig känns det både lite 70-tal, men också för lite ”tidskrift”.

A10 kostade 79 kronor, och jag betraktar det ändå som ett bra köp.

#19 Den ostrukturerade informationen om staden

#blogg100, , ,

Gårdagen ägnade jag delvis åt konferensen Position 2015 på Stockholmsmässan. Alla tänkbara aktörer inom samhällsplanering, men i synnerhet de som har en dragning åt geodata, GIS och positionering var på plats.

Själv bidrog jag med en spaning om hur den fysiska samhällsplaneringen måste gå hand i hand med den digitala utvecklingen. Och hur vi enkelt kan se till att den samverkan fungerar genom att se på all den data som vi redan har framför oss: all den ostrukturerade data som vi sprider via våra telefoner, datorer och andra uppkopplade prylar.

Diskussionen om geodata handlar som regel om statisk och strukturerad data: hur ser marken ut? Hur ser huset ut? Var står huset? Hur är det beskaffat? Dessutom givetvis kartdata av olika slag. Information som samlas in organiserat, i bästa fall med ordentlig metadata och struktur.

Det är givetvis viktig information, som lägger en viktig grund för vår förståelse av samhället.

Men mitt budskap på Position 2015 var att vi har minst lika mycket att hämta från den data som är helt ostrukturerad, där avsändaren inte alls brytt sig om att skicka med någon specifik bakgrundsinformation, där målet inte alls är att vara underlag för samhällsplanering: det är en ren bieffekt.

Det kan röra sig om incheckningar på Facebook, bilder som har geografisk information på Flickr, löprundor som dokumenteras av Runkeeper eller bilfärder som samlas upp av Waze. Delar av denna information är svår att komma åt, men en hel del är lättillgänglig. Och med ett samtycke från målgruppen kan man komma mycket långt.

En och annan ingenjör lär säkert bli irriterad på att den här sortens informationen saknar en massa grunddata och struktur.

Låt oss då bara minnas hur debatten gick om ett av grundelementen till webben, HTML, för ett antal år sedan. Det saknades inte folk som tyckte att HTML var på tok för begränsat och strukturlöst. Det betydligt mer kapabla formatet SGML lanserades som en utökad version som borde göra jobbet bättre än HTML. SGML blev aldrig någon succé, mycket på grund av att det var på tok för komplext och ”över-strukturerat”. Ingenjörsperspektivet gick till överdrift. Det bästa blev det godas fiende.

Men det finns självklart ingen konflikt mellan strukturerad data och ostrukturerad. Båda behövs. Men vi behöver nog uppvärdera det som är ostrukturerat och se värdet i det. Just eftersom det är en sådan guldgruva av information till så mycket mer.

Jag lyckades inte stanna länge nog för att höra så många fler under Position 2015. Men jag hoppas att intresset för geodata ökar. Det är sjukt spännande och potentialen är enorm.

#18 Min egen lista över städer att besöka

#blogg100, , , , , , , , ,

Igår fick jag tanken på att skaffa lite struktur på mitt urbana liv: varför inte ge sig på att samla på städer, på samma sätt som några samlar på länder. Jag gissar att det redan finns tävlingar och former för just detta, även om jag inte hittat dem. Trots det ger jag mig här på en egen lista över städer jag ännu inte har besökt, men som jag vill till.

Den är inte sorterad på något speciellt sätt. Däremot innehåller den städer som jag själv vill till, alls inte en lista över de största/viktigaste urbana miljöerna.

Det utesluter såklart inte alls att jag gärna återser många andra storstäder.

Alla kommentarer nedan alltså skrivna utan att jag har satt min fot på dessa orter. Here goes:

Buenos Aires, Argentina: Enligt många en otroligt vacker stad, med tydliga influenser från Paris. Under min resa våren 2014 till Sydamerika valde jag Brasilien, Sao Paulo och Rio. Nästa gång vill jag till Argentina och i synnerhet till Buenos Aires.

Jerusalem, Israel: Det finns så otroligt mycket kring Jerusalem som man vill skaffa sig en närmare relation till. Det historiska perspektivet är både långsträckt men också väldigt levande. Dessutom sägs Jerusalem vara en mycket trevlig stad, från vad jag hört.

Moskva, Ryssland: Visst hör man mycket om Putin, korruption, maffiametoder, hysteriskt varma somrar och iskalla vintrar. Men just för att man hör så mycket ökar mitt behov av att skaffa mig en egen uppfattning.

Mexico City, Mexico: Mexico City är säkert för mycket av allt och kanske lite för ostyrligt för att bli riktigt sammanhållet. Eller så är det alldeles fantastiskt. Jag blir nyfiken på en stad som ofta räknas som de största i världen, som uppenbarligen har stora sociala utmaningar men där det sannolikt också frodas en kultur och nya fenomen som mycket väl kan spridas vidare.

Austin, Texas: Texas signalerar ofta hårda tag, dödsstraff, kristen höger, ”stand your ground”-resonemang. Lite svårtuggat, om än intresseväckande. Men i detta hav av republikaner och extremt frihetstörstande finns Austin, som inte bara är demokratiskt sinnat utan också hemvisten för den numera så hippa SXSW-konferensen. Hit vore det spännande att åka.

St Petersburg, Ryssland: Våra band till Ryssland är många, och jag nämde ovan Moskva som ett tänkbart resmål. Men innan dess borde jag nog åka till St Petersburg, som lär vara vackert och dessutom nära oss.

Sevilla, Spanien: Från att Italien alltid stod överst på min lista, har Spanien seglat upp i topp. Jag har besökt både Madrid, Barcelona och Malaga – utöver de mer uppenbara turistoterna och turistöarna. Men Sevilla vill jag uppleva, med dess kultur, historia och stadsmiljö.

Kapstaden, Sydafrika: Kapstaden känns uppenbart spännande. Vackert, behagligt, lite spännande. Kanske lite förutsägbart som resmål, men ändå något som jag vill ha med på min lista.

Nairobi, Kenya: Kriget om vilken stad som skulle bli Afrikas nästa Silicon Valley verkar ha tagits hem av Nairobi. Jag gissar att det bygger på den klassiska kombinationen av entreprenörsanda, goda utbildningsinstitutioner och mycket behalgit klimat. Det räcker för att jag vill åka dit.

Beirut, Libanon: Beirut väcker många tankar, men trots krig och förstörelse hör man regelbundet många som drömmer sig bort till Beirut. Jag vet inte vad det är, men något verkar strömma ut ur Beirut som får många att vilja komma tillbaka. Jag vill dit.

Detta får bli mitt första utkast på städer att besöka. Än är inget bokat, så vad som kommer först av dessa är skrivet i stjärnorna.

#17 Samla på städer?

#blogg100, ,

Jag har en före detta kollega som samlade på länder. Han hade som mål att besöka så många länder som möjligt, vilket i praktiken betydde att han planerade sina semestrar till ställen som Azerbaijan, Mongoliet och olika enklaver i Italien.

På ett sätt gillar jag idén, men i kontexten av städer och ”jag-gillar-ju-egentligen-inte-länder”, så borde det finnas utrymme för en annan samling: städer.

Här några idéer på sådana listor:

  • Besöka alla huvudstäder. Det blir i praktiken samma sak som att besöka alla världens länder – kanske lite svårare, eftersom man inte kan fuska genom att åka till skidorter eller glassiga all-inclusive-anläggningar vid kusten.
  • Besöka alla städer med mer än tre/fyra/fem miljoner invånare. Det blir såklart en helt annan lista, där Kina och Indien kommer att kunna presentera en rad städer, vissa länder ingen stad alls. (Enligt Wikipedia finns det över 80 städer med mer än tre miljoner invånare)
  • Alla Sveriges orter som har haft stadsprivilegier. Denna lista borde inte vara så hopplös att beta av, även om det kanske inte är så spännande alla gånger.

Det finns säkert fler sätt att tänka. Och än vet jag inte om jag har tid och ork att ge mig på att påbörja ett sådant projekt. Men som tankeövning – och som utmaning – är det ganska intressant att fundera på var man rört sig – och vart man inte alls varit.

Uppdatering: Jag har googlat lite mer kring världens största städer och det är helt uppenbart en fråga som har många svar. Den lista som jag refererade till ovan avser ”befolkning inom stadens fysiska gräns” (något fritt översatt), vilket skulle kunna vara en av flera tänkbara definitioner av en urban miljö, som även den verkar ha flera svar. Jag har sett flera andra listor, med helt andra städer bland de största i världen. Svårigheten att mäta lär bidra till oklarheterna, liksom att städerna växer snabbt och på olika sätt.

Uppdatering 2: Om man ändå tittar på den lista som refererades till ovan, hämtad från amerikanska Wikipedia, så ger en analys av de 50 största städerna följande svar:

  • Kina – 17 städer
  • Indien – 7 städer
  • Brasilien – 2 städer (Sao Paulo och Rio)
  • Pakistan – 2 städer (Karachi och Lahore)
  • Ryssland – 2 städer (Moskva och St Petersburg)
  • Turkiet – 2 städer (Istanbul och Ankara)
  • Vietnam – 2 städer (Ho Chi Min city och Hanoi)

Övriga blott en stad var. Enda europeiska staden bland de 50 största är London. Enda amerikanska staden som kvalar in är New York City. Då har jag inte räknat Istanbul eller Moskva som europeiska, nota bene.

Uppdatering 3: Själv har jag klarat av nio av de 50 på listan: Dehli, Istanbul, Kairo, Sao Paulo, London, New York, Rio de Janeiro, Singapore och Ankara. Mycket kvar att göra…