#16 Staden och anonymiteten

#blogg100

Storstadens styrka är mångfalden, erbjudandet, bredden och i bästa fall också det tillåtande, det generösa och det inkluderande.

Men baksidan är lika uppenbar: risken att drunkna i mängden, att inte höra hemma någonstans, att bli bara ett träd i en enorm skog, utan att någonsin känna sig hemma eller sedd.

Jag som är uppvuxen i det lilla samhället, närmare bestämt Hunnebostrand i Bohuslän, har fått med mig det motsatta. I det lilla samhället blir de flesta uppmärksammade, något som givetvis kan slå över i en kvävande social kontroll.

Att storstaden skapar handlingsutrymme, en frihet och en öppen plattform för vem som helst att beträda betyder också att den som söker – eller bara behöver – en tydligare ram och en trygghet i andras närhet kan bli gruvligt besviken på den stad som så många andra jublar över.

Jag är osäker på hur vi möter denna inbyggda konflikt. Jag tror att vi ska bejaka stadens möjlighet till bredd, öppenheten, möjligheten att gå sin egen väg. Men vi ska också vara på det klara med att det betyder att vissa faktiskt hamnar i kläm. Eller att det för flera av oss faktiskt finns en tydlig baksida.

För många innebär staden en anonymitet och en osynlighet, där utanförskapet växer och sammanhanget går förlorat.

Det går såklart att hävda att detta inte har med staden att göra, utan att det är en konflikt mellan olika mänskliga drivkrafter, där vissa söker friheten, andra söker gemenskapen. Staden, som vi känner den idag, är en konsekvens av båda dessa. Och kanske har staden svaret redan på båda frågorna. Kanske finns denna konflikt lika uppenbar i det lilla samhället. Kanske är oron högst överdriven: vi människor är komplexa, motsägelsefulla och inte helt logiska.

Men låt oss vara ärliga när vi pratar om den stad vi vill ha framöver. Låt den rymma både de små sammanhangen, där grannskap frodas och där närheten till grannar, kollegor, släkt lätt kan byggas upp.

Men också en stad där alla kan få gå sin egen väg. Där det inte sätts upp för höga eller för trånga ramar, utan där friheten för var och en av oss blir stor och vid, tillåtande och livsbejakande.

Då tror jag också att vi kommer att få en stad där väldigt många känner sig hemma.

#15 Boken som guide till staden

#blogg100, ,

Det finns många sätt att upptäcka en stad. En del bryr sig inte om bakgrund och historia, knappt ens språk, utan ger sig i kast med utforskandet för egen maskin och på plats och ställe.

Andra läser på, skaffar sig bakgrundskunskap och kommer förberedda.

Jag tror definitivt att den påläste kommer att få större utbyte av sitt besök än den som tror sig kunna lära sig allt på plats. Ska man bosätta sig  och har år på sig att lära sig det nya, då kommer givetvis den mindre påläste att komma ikapp. Plus hitta nyanser som är mer unika. Men annars är det sannolikt en mycket sämre väg.

Hur läser man då på? Ett eget kapitel är såklart vår kunskap om New York via amerikanska actionfilmer och tv-serier, som Gossip Girl eller Suits. (Det kan jag få återkomma till).

Mer systematiskt är annars studiecirkeln, romanen eller faktaboken med en tydlig koppling till staden. Eller: guideboken, där du både får chans att läsa på innan resan men också ett stöd i dina promenader på plats.

Guideboken – i synnerhet i kombination med kameran och kartan – ger en lite otäck ”turistfeeling”, som i vissa sammanhang skapar ett avstånd mellan dig och de hemmahörande, i andra sammanhang utstrålar en känsla av rånoffer och otrygghet.

Men bortsett från den känslan har jag annars lärt mig uppskatta de genomarbetade guideböckerna, som i sina bästa stunder både ger en vägledning till det viktigaste och mest elementära, men också leder runt turistfällor och hittar en mer genuin känsla hos staden.

Förr satte jag Michelins guideböcker överst. Snygga kartor, bra guidning och initierade tips. Dessutom bra format. Jag har åtskilliga av dessa gröna guideböcker hemma. Omöjliga att göra sig av med av nostalgiska skäl.

Numera brukar jag plocka Lonely Planets böcker när jag ska ut och resa. Jag vet inte riktigt varför – det känns ibland som om det borde varit förr jag läste dessa och numera gått över till de lite mer små-borgerliga Michelin-böckerna. Men jag gillar Lonely Planets gedigna research, deras engagemang i samhälle och kultur. Den publicistiska själen känns helt enkelt bättre just nu.

Parallellt med dessa ger det mycket att läsa böcker som har en tydlig geografisk hemvist innan man åker. Dennis Lehanes böcker om poliser i Boston, Hemmingways berättelser tjurfäktare om Madrid, Per-Anders Fogelströms böcker livet i Stockholm. Ju mer man hinner läsa, förstå och skaffa sig en känsla för kulturen, desto mer får man ut av sitt besök.

#14 Den lilla staden

#blogg100, ,

När jag växte upp var den närmaste ”staden” förmodligen Lysekil, även om Uddevalla i många avseenden hade tagit över flera viktiga centrala funktioner.

Lysekil är verkligen en liten stad, som 1903 fick stadsrättigheter och även rätt att handla med utlandet. Viktiga komponenter för en så pass liten stad i Bohuslän.

Min egen hemkommun, Sotenäs, har aldrig haft en tätort med stadsrättigheter. Kungshamn, Hunnebostrand, Bovallstrand, Smögen och några mindre tätorter hade inte storleken för att bli städer.

Vad som till slut skapar en ”stad” varierar. Fyra faktorer lär vara speciellt avgörande: ”folkmängd, ekonomisk bas, administration och funktionalitet” (enligt Wikipedia). Att de nya urbana miljöer som vi gärna uppmärksammar numera snarare utmanar begreppet ”stad” från andra hållet (hur stort kan det bli och ändå hållas samman) – är ju en helt annan fråga.

Jag är nyfiken på var staden börjar för att förstå grunderna för själva urbaniseringen. Jag är övertygad om att antalet människor är en bidragande faktor. Vi vill inte vara själva, och ju fler desto bättre.

Jag tror också att det ovan nämnda begreppet funktionalitet är viktigt. Att vi inom staden måste ha en viss infrastruktur, såsom kollektivtrafik och ett fungerande vägnät, bedömer jag som uppenbart.

Nu har vi ju sedan ett bra tag skrotat stadsprivilegierna i Sverige. Kanske lite synd, när vi nu staden går mot en allt viktigare roll.

Och vad som skulle kunna utgöra grund för en ny sorts definition av ”stad” kanske behöver funderas en del på.

Kanske har Lysekil inte längre vad som krävs för att i en modern tappning kallas för stad. Men å andra sidan: varför inte? Det vore spännande att hitta bredden i begreppet stad och urban miljö, så att den inte bara inkluderar miljonstäderna, med sina operahus, skrytbyggen, problemområden, exklusiva museer och komplexa tunnelbanesystem.

#13 Staden och stadsdelen

blogg, ,

Vid ett presseminarium med Stockholm School of Entrepreneurship för några år sedan medverkade Prime och presenterade då en rapport, där budskapet – som jag minns det – var att stadsdelarna, inte städerna, var det allra hetaste.

Kopplingen till Södermalm eller Årsta är för många starkare än till Stockholm. I New York, finns givetvis boende i Brooklyn som är minst lika stolta över sin stadsdel som de är för den större storstaden. Och det lär inte stanna där: alla större städer, som i sin tur har olika stadsdelar med olika karaktär, olika kultur och olika historia bygger en närhet som säkert kan vara svår att matcha för större städer där likheterna helt uppenbart är färre.

I senaste utgåvan av den utmärkta podden Staden, som Sveriges Arkitekter ligger bakom, ges just stadsdelen och kvarteret en ökad belysning. Väl värt att lyssna igenom.

Jag har tror som jag tidigare skrivit att staden är viktigare än staten, landet. Att det är i städerna som de nya gemenskaperna formas. Att sammanhållningen i en stad är viktigare än den i ett land. Stockholm och Göteborg är helt enkelt viktigare framöver än vad Sverige är.

Men stadsdelarna kommer att ha en viktig roll att spela i det nya urbana samhället. Dagens storstäder kommer alltid att rymma en blandning, olika delkulturer, områden som präglas av sina medborgare. Det är en styrka, inte en svaghet, att olika stadsdelar präglas av sin natur, sina medborgare och sin infrastruktur. Skolor, kyrkor, affärer och idrottsföreningar – civilsamhället – bidrar till närhet och ger en förankring och en sammanhållning.

Från detta föds kanske lokala medier, tryckta eller digitala. Det föds fotbollslag och basketlag. Det föds marknadsplatser och gemensamma aktiviteter.

Baksidan är det som i slutändan kan bli segregering. Vissa förorter, med en utpräglad kultur och därmed en viss typ av medborgare, ger inte den mångkulturella blandning som annars är den stora stadens styrka. Detta bekymrar mig och måste vara en löpande diskussion, både i det lokala perspektivet och i stadens diskussion. Men lösningen ligger å andra sidan väldigt nära: närheten till andra stadsdelar, med andra kulturer, borde kunna göra det möjligt att hitta framgångsrika lösningar, där vi möts, utbyter tankar, lär av varandra och gillar olikheter.

En annan baksida är såklart ett vi-mot-dem-resonemang. När AIK möter Hammarby finns det inslag av det som jag ogillar med landskamper mellan Sverige och Tyskland. Som om det fanns ett ställningskrig där den ene måste vinna, den andra förlora. Som om Solna måste bevisa att det är bättre än Södermalm. Det är givetvis en helt orimlig jämförelse och saknar helt ett svar. Solna är lika bra som Södermalm. Precis som du är lika bra som jag.

Själv känner jag mig nog mer som Stockholmare än som Bromma-bo. För mig är Stockholm en bättre utkikspunkt än Bromma. För mig är stadens bredd och storlek viktigare och en större resurs än lokalsamhällets närhet och behändighet.

Det finns mycket att säga om stadsdelarnas roll i staden. Men att de är viktigare än vi kanske tror, det vågar jag slå fast redan nu.

#12 Oslo – en stad i förvandling

#blogg100, ,

Oslo

(Oslos inlopp som det ser ut från nya operahuset)

Mina första stapplande steg – och många därefter – tog jag mitt i Bohuslän, i Hunnebostand. Mitt emellan Göteborg och norska gränsen var influenserna till Norge starka. Både mentalt, kulturellt och geografiskt var Norge väldigt nära. Vi såg lika lätt på tv från Norge som från Sverige. Radion sprakade gärna över till någon norsk kanal. Och norrmännen har alltid varit på plats i Bohuslän, även om de på senare år kanske blivit lite väl många…

Jag är i praktiken uppvuxen i Norge.

Därför var det spännande när hustrun och jag under julhelgen ägnade några dagar åt Oslo. Lite på chans åkte vi tåg (för att slippa flyget) och tog in på ett hotell, rekommenderat via Tripadvisor.

Vi var verkligen inte beskvika, varken på Oslo som stad eller på hotellet.

The Thief, på den nybyggda stadsdelen Tjuvholmen, kvalar lätt in bland de bästa hotellen i Norden, även om konkurens inte saknas. Snyggt, fräscht, fantastisk frukost, utmärkt spa och placerat på en verkligt spännande del av Oslo.

Som boende på The Thief fick vi också fritt inträde till konstmuseet Astrup Fearnley som också ligger på Tjuvholmen. Konsten av bland annat Damien Hirst skapar en speciell atmosfär, där konstens gränser prövas, men också för många säkert mest blir udda, kanske provocerande men kanske också svårtolkad.

Under våra dagar i Oslo hann vi med det nya operahuset, Vulcan-området där vi åt på Mathallen, en del strosande på Karl Johann, Frognerparken, att åka spårvagn, Grünerlökka och givetvis en hel del restauranger.

Utan att vidare gå in på enskildheter slås man av några saker efter några dagar i Olso.

Staden är inte mycket större än Göteborg, men ändå så mycket mer kosmopolitisk och bred i sitt utbud. Givetvis kopplat till att Oslo är en huvudstad, men därmed är också utbudet så mycket mer lättillgängligt med tanke på stadens storlek.

Oslo är också präglat en hel del av tillgången till pengar från oljeindustrin. Operahuset är bara ett av många exempel. Behovet av olja är inte borta i vårt moderna samhälle och Norge har fortsatt stora naturtillgångar, men det ska bli intressant att se hur tillväxt och investeringar i stadens infrastruktur påverkas av att att priserna på oljan går ner.

Jag blev också överraskad över hur många svenskar som jobbade på restauranger och barer i Oslo. Vi fick verkligen leta efter att hitta någon norrman bakom disken. Det var i praktiken lättare att hitta spanjorer än någon från Norge som bistod med servering eller service.

Parentetiskt kan tilläggas att det inte är praktiskt eller effektivt att åka tåg till Oslo från Stockholm. Jag gissar att det har med spåren att göra, men det är synd att det inte går snabbtåg längre mellan dessa huvudstäder. Dagens tåg tar lång tid och präglas väldigt mycket av på- och avstigande resenärer som åker kortare sträckor. Det är inget fel i det, men bidrar inte till det lugn som annars kan infinna sig för den som ser fram emot några timmar ostörd tid på ett tåg. Avståndet mellan Oslo och Stockholm borde göra det fullt möjligt för tåget att konkurrera ut flyget, om bara kvaliteten och tidsåtgången var rimlig vid en jämförelse. Så är det inte just nu.

En större reflektion är kanske ändå att vi trots vår närhet till Norge har så dålig koll på samhällsdebatt, politik och kulturdiskussion hos dem. Jag är relativt intresserad av politik på alla sätt, men hade ändå svårt att relatera till ministrar och politiska partier i Norge. Jag övervägde till och med en halv sekund att ta en prenumeration på Aftenposten. (Nej, så blev det såklart inte…)

Med mina rötter och bakgrund, fortfarande med halva hjärtat i Bohuslän, känns banden till Norge och Oslo både viktiga och värdefulla. I sommar tar vi med barnen på en tur, för att uppleva både staden Oslo, med dess närhet till vattnet och bergen.

Jag hoppas att det ger mina barn en bättre bild av Oslo. Och kanske, kanske att de får en relation till staden med lite mer moderna förtecken än den jag själv växte upp med. Även om vi nog hoppar över konsten av Damien Hirst.

#11 Tankar om Sao Paulo

#blogg100, ,

DSC_0008

(Jag själv på Avenida Paulista, Sao Paulo)

Jag vet inte riktigt vad det är, men efter min resa till Brasilien, Sao Paulo och Rio de Janeiro förra våren, har en känsla från Sao Paulo stannat kvar hos mig. Jag har alltså varit där en enda gång, på reportageresa. Jag var där 3-4 dagar, jag var runt en hel del, men såg givetvis bara en bråkdel av stadens alla dimensioner.

Mina första tankar när jag beslutade mig för att åka till Brasilen var en skräckblandad fascination. Jag hade aldrig varit i Sydamerika innan, hade bara en vag uppfattning om Brasilien som land. Jag hade tyvärr hört mer fasansfulla berättelser om rån och överfall på Sao Paulos och Rios gator än jag hade hört om Rios stränder. Jag hade hört lika mycket om den usla luften i Sao Paulo som jag hade hört om en ny, spännande ekonomi som växer fram.

Det som lockade mig till Brasilien var att hitta de nya företagen, de nya entreprenörerna, framväxta ur en helt annan tradition, med helt andra förutsättningar än de vi är vana vid här hemma. Och i det avseenden blev jag inte besviken. Jag lärde mig galet mycket om kulturen för unga entreprenörer, hittade massor av spännande nya företag och en och annan idé som har potential även bli stor även närmare oss i norra Europa.

Staden Sao Paulo fick jag på köpet. Och jag trevade mig verkligen fram. Bokade rum på samma hotell som svenska diplomater bor på. Höll mig initialt till taxi, försökte vara noga med hur jag rörde mig, höll hårt i väskan, visade inte kameran i onödan. När jag första morgonen gav mig ut, från hotellet till en närliggande kyrka var jag ärligt talat rätt oroad för vad jag skulle möta.

Med tiden lärde jag mig hitta, förstå logiken. Jag blev mer frimodig, mindre skräckslagen. Och jag hade faktiskt inte några större bekymmer med att ta mig dit jag skulle, varken med taxi eller med den nya moderna tunnelbanan. Och nej: jag blev varken rånad eller ihjälslagen.

Sedan dess har mitt intresse för både Sao Paulo och Brasilien vuxit. Det är ett land med enorm potential, men också givetvis en hel del utmaningar. Det faktum att vattenreserverna runt Sao Paulo helt håller på att torka ut är såklart bara en av många väldigt konkreta problem som akut pockar på en lösning.

Vad är det då som lockar, som får mig att ändå vilja åka tillbaka?

Dels såklart det faktum att jag inte var klar, att man bara skrapat på ytan. Ju mer man läser, desto mer vill man veta. Risken att bli rånad eller överfallen är inte försumbar, men – om man får tro statistiken – inte värre än den skulle vara i fel kvarter i New York eller San Francisco.

Utbudet av restauranger, musik, kultur är såklart oändligt, men jag fick ändå se för lite av det när jag var där.

Men framför allt kan jag nu tilltalas av två dimensioner från min nya horisont, som vd för STD-företagen.

Dels den arkitektur som växer fram och som enligt flera källor står för något av mest nyskapande just nu.

Dels den stad som växer fram, kanske lite okontrollerat, men samtidigit i samspel med människor och sin tid. Det känns helt enkelt som en väldigt modern stad, i all sin brokighet. Hur växer staden? Hur möter man en sådan expansion när man bygger avloppssystem, vägar, elsystem, vattenförsörjning?

Allt detta skulle jag gärna vilja veta mer om och ha en relation till.

DSC_0007

#10 Staden som social konstruktion

#blogg100

Jag trevar fortfarande i min berättelse om staden och urbaniseringen. Jag har läst för lite, lyssnat på för få. Så tankarna i mitt huvud kanske borde varit mer välförankrade, men låt detta bli lite ”prov-skrivande”, i linje med det ”prov-pratande” som Stina Oscarsson nyligen lanserade. Ofärdiga tankar som kanske på sikt kan bli något meningsfullt och genomarbetat.

Med det sagt: jag kommer inte ifrån min bild av att staden är en direkt konsekvens av våra liv och vårt sätt att leva. Staden är inte en teknisk konstruktion, inte heller ett officiellt beslut. Staden är både vad vi gör av den och en spegling av hur vi lever.

Jag berörde denna tanke när jag kommenterade ”exeternhandeln”, alltså köpcentrum utanför stadskärnan. Men det gäller så mycket annat. Restaurangerna, biograferna, caféerna, parkerna och allt det andra hänger ihop med hur vi väljer att leva. Dessa säger jag eftersom nästan inget av detta har någon större mening om det inte kommer in människor regelbundet till dessa caféer, restauranger och biografer.

Därför tror jag att vi inte kan ändra staden med mindre än att vi ändrar det sätt vi lever. Kulturen som skapar staden är viktigare än stadens planering i sig.

Givetvis finns det både tekniska och politiska aspekter på detta. Tekniken ändrar våra liv och tekniken sätter också begräningar (och ger möjligheter) i hur vi bygger staden. Politikens roll handlar både om att sätta ramar, att ge en riktning (påverka kulturen och människors vägval) och givetvis att hitta kompromisser mellan olika viljor.

Men stadsplaneringen blir en enorm uppförsbacke om vi inte har de boende med oss.

 

#9 Logiken i cykeltrafiken

#blogg100

I morse blev det cykelpremär till jobbet. Jag har väntat länge, och i år kom inte dubbdäcken på alls på cykeln. Men bättre sent än aldrig.

I och med att det var premiär fick jag fundera lite på den bästa cykelvägen. Uppenbart över Tranebergsbron, in till Stadshuset. Så långt ingen tvekan. Sedan via Rosenbad, Blasieholmen, över till Dramaten, via Nybrogatan och Östermalm till Karlavägen.

En liten omväg, men med godkänt resultat. Bortsett från vägen mellan Gustav Adolf Torg och Kungsträdgården samt trafikplatsen utanför Dramaten, bedömer jag att detta var en relativt bra cykelväg. Bra cykelvägar fram till Rosenbad, sedan lite mer krig med biltrafiken.

Jag slås ändå av hur lite innerstaden fungerar ihop med cykeltrafiken. Tunnelbanan har sin helt egna logik. Biltrafiken har sina begränsningar och ibland rejäla utmaningar, men ändå ett antal väl planerade stråk för att få in och ut stora mängder fordon på kort tid. Gående hittar som regel sin väg på kortare sträckor.

Cyklisterna glider lite mellan bilen och de gåendes logik. Cykelvägarna har blivit fler, framkomligheten bättre. I synnerhet i Stockholms ytterområden är cykelvägarna riktigt bra.

Jag är glad för att politikerna valt att satsa mer på cykeltrafiken. Det känns logiskt ur ett miljöperspektiv, och dessutom i linje med att allt fler väljer att cykla. Och visst måste man som cyklist få treva sig fram för att hitta rätt rutt: så är det ju även för bilisterna och de gående.

Men när cykelvägarna tar slut är också kompromissen mellan bilen och de gående mer eller mindre utraderat. Vi cyklar i biltrafiken. Bilarna tar hänsyn (oftast). Men som cyklist känner man sig utsatt och lite i vägen (bokstavligt talat).

Kanske kommer vi aldrig att få en stad där cykeln är ett lika självklart inslag och har samma prioritet som bilen eller de gående. Kanske finns det redan massor av tankar tänkta om hur en sådan lösning skulle kunna se ut.

Men tills vidare kommer jag nog att leta efter fler cykelvägar, där jag slipper vara den där kompromissen mellan det hårda och det mjuka.

Jag och internationella kvinnodagen

samhälle

Idag är det den internationella kvinnodagen. Det är värt att fira, uppmärksamma och – som någon klokt påpekade på radion idag – också sörja. Det borde varit så mycket bättre. I så många avseenden.

Men vi kommer aldrig ifrån vår historia och vi får aldrig tro att vi blir färdiga. Om det är något som summerar min livsfilosofi så är det att det inte finns några utopier. Vi är alltid på väg, det finns alltid något som kan utvecklas.

Men på samma konto finns övertygelsen om att det också hela tiden blir långsamt, långsamt bättre. Jag är inte bara optimistisk, jag är också förtröstansfull i att vi gemensamt, med goda krafter, sakta men säkert bidrar till en utveckling framåt. Ibland ett steg tillbaka, men oftast två steg fram.

I arbetet med just jämställdhet är jag personligen övertygad om att all utveckling måste förankras och bottna i var och en av oss. Det går inte att genomföra en reell förändring i rätt riktning om vi inte ser till att du och jag, varje dag i veckan, varje timma på dygnet, ser problemen, bryr oss om att det är illa, hittar och använder verktyg för att göra något och nästa dag göra om allt igen.

Jag själv har gjort för lite, men ändå försökt att bidra på några sätt.

Ett är såklart att själv uppmärksamma problemet, att inte sopa under mattan, att konstatera att även vi i vår egen verksamhet misslyckas.

Ett annat är att göra något litet för att göra problemet lite mindre. Ett aktivt arbete för att hitta kvinnliga talare till Webbdagarna, där jag ju tidigare var ansvarig för programinnehållet, var ett sådant. Uppropet #tackanej, som Fredrik Wass, Tomas Frostberg och Marcin de Kaminski drog igång för något år sedan, blev ytterligare ett verktyg för mig att göra något.

Nu har jag bytt miljö. Nya företag, nya sammanhang och för min egen del en ny roll. Som vd för STD-företagen, där teknikkonsultföretag, industrikonsultföretag och arkitektbyråer samverkar, finns det nya utmaningar som måste mötas. Problemen är i grund och botten de samma som i IT- och webbvärlden. Något annorlunda än i medievärlden. Men frågan står inte på samma plats på dagordningen i min nya värld som den gjorde i IT-världen.

Det bidrar till att dessa frågor måste bli ännu viktigare under året för oss som bransch. Jag tror att jag kan bidra med en del. Jag vet ännu inte riktigt vilka vägar vi kommer att välja i arbetet för att främja jämställdheten i konsultvärlden, därtill är jag lite för ny på min post. Men jag har redan ett antal tankar på konkreta projekt som i alla fall i det lilla kan bidra till en positiv utveckling.

Men än viktigare blir det arbete som alla medarbetare runt om på våra medlemsföretag själva måste göra.

För även om det finns strukturer och processer som ligger i vägen – det måste givetvis också uppmärksammas – så måste förändringen börja i allas våra huvuden och hjärnor.

Det är först om vi lyckas ändra vår syn på manligt och kvinnligt, på killar och tjejer, och på våra könsroller som vi på allvar kommer att komma framåt med lite fart.

Men som alla seglare vet så kräver motvinden att man kryssar. Med rätt navigation kan det ge både bra fart och en nog så spännande seglats.

Det ser jag fram emot.

#8 Big data och trafiken

#blogg100, , ,

Häromdagen skrev Svenska Dagbladet om ett nytt projekt för att förbättra planeringen av trafiken, där det går att ta hänsyn till olyckor, tillfälliga händelser och annat som inte går att förutse.

Jag skrev en uppmuntrande kommentar om detta tidigare i veckan.

Men det finns en dimension ytterligare. Jag har ju länge följt den digitala utvecklingen och sett framväxten av begreppet ”big data”, där stora datamängder kan möjliggöra nya insikter som vi tidigare inte kunde få. Med denna teknik kan vi se nya mönster i affärssammanhang, hur kunder i en affär rör sig, hur mobiltelefonerna används, när, var och hur och till vad. Uppräkningen av tillämpningar kan göra hur lång som helst. Liksom givetvis en lång rad potentiella baksidor, även om det är en helt annan historia.

Det är ju via en sorts big data-analys som Google visat sig vara väldigt duktiga på att förutse influensan, långt innan sjukvården upptäcker samma fenomen.

Jag tror, i ljuset av ”big data” och stadsplanering, att vi även kommer att kunna analysera trafikmönster både i realtid och historiskt, och med detta i ryggen kunna göra förändringar i trafiken så att vi löser upp befintliga problem och anpassar oss till trafikens verklighet.

Redan idag sitter givetvis trafikplanerarna på massor av dataunderlag. Men jag tror att vi kommer att kunna vara snabbare i anpassningen av trafiken om vi också lyssnade hela tiden, inte bara då och då.

Kanske behöver trafikplaneringen ett ännu större mandat att kunna lägga om, att hitta en flexibilitet.

Jag gissar att det redan sker en hel del i att analysera trafikmönster och beteenden i trafiken. Jag är övertygad om att det går att göra ännu mer.