Sveavägen – en kärleksförklaring

#blogg100

Vart guidar du dina amerikanska släktingar som kommer på besök till Stockholm? Eller affärskontakten från Spanien, som vill uppleva Sveriges huvudstad för första gången? Gamla Stan, Hamngatan, Nybrogatan, Birger Jarlsgatan, kanske Kungsholmen eller Götgatan på Söder. Kanske Djurgården eller Skeppsholmen. Givna och kloka alternativ.

Sveavägen tror jag ligger långt ner på en sådan lista. Och det är verkligen en knepig gata. En genomfartsled från Solna rakt in i Stockholms hjärta. Fullt med trafik, dygnet runt. Många som störtar genom staden utan att titta på den.

Ändå blir man glad när jag glad när jag går på Sveavägen. Trots den väl tilltagna platsen för bilar, bussar och lastbilar är det gott om plats för gående på trottoarerna.

Och trots att de riktigt fina affärerna kanske ligger på andra adresser är det på många sätt en väldigt levande gata. Utmärkta caféer, bra restauranger, gym till både höger och vänster, skolor, bokhandlare, datorbutiker och mycket mycket annat.

Men det som framför allt gör mig glad är känslan av att livet här är just Stockholmarnas själva: både som en del av yrkeslivet men lika mycket som en del av vardagen. Trots känslan av genomfart är Sveavägen ingen väg som man är på väg från. Som gående är känner man sig hemma: många gånger har man både sin start och sitt mål på samma gata.

Visst är karaktären närmare Sergels Torg annorlunda, där den kämpar med närheten till Kungsgatan, Sergelgatan och Hamngatan. Där blir den nästan lite av en bakgata.

Och visst glesar det ut en hel del när man närmar sig Sveaplan, där Vanadislunden tyvärr inte bidrar till Sveavägens atmosfär i någon större utsträckning. Men mellan Kungsgatan och Odengatan är Sveavägen en fantastisk del av Stockholm. Här är Drottninggatan, några meter åt sidan och ytterligare några rakt upp i luften, inte en konkurrent utan ett alternativ. Observatorielunden och Stadsbiblioteket känns mycket mer hemma på Sveavägen och för den som promenerar blir tempot lägre, luften lite klarare. (Nej, inte på riktigt såklart. Luften är säkert lika bedrövlig där som på andra delar av Sveavägen)

Många andra städer har liknande gator, som man ofta passerar och upplever från flygbussen till eller från flygplatsen. Inte sällan ser man gator som just är en helt vital del av staden, men med få minnesmärken, få tjusiga butiker och ganska ont om turisthotell. Kanske kommer förståelsen för dessa gator först när man klarat av de nödvändigaste sevärdheterna. Kanske måste man ta ett tydligare kliv in i staden för att verkligen kunna uppskatta det som lokalbefolkningen ser varje dag.

Kanske är Sveavägen inte en gata dit vi skickar våra turister eller tillfälliga besökare – i alla fall inte på deras första besök. Men för oss som hör hemma i Stockholm är detta en del av staden som på så många sätt ger staden dess karaktär och speciella känsla.

#6 Data visar vägen

#blogg100, , ,

Jag blev glad när jag läste Svenska Dagbladet igår. I ett samarbete mellan Trafikkontoret på Stockholms Stad och Trafikverket hoppas dessa aktörer att kunna analysera trafikläget i realtid, för att planera om trafiken så att köerna blir mindre. Det kan handla om olyckor, tillfälliga avstängningar eller andra oväntade händelser, som bryter mönstret.

Själva modellen beskrivs inte i detalj, men jag tror att de är inne på rätt spår. Jag tror inte att det är tänkbart att hitta en lösning som ska bli den bästa lösningen oavsett situation. Och det är heller inte önskvärt att dimensionera våra vägar för de mest krävande situationerna.

Istället tror jag att lösningen handlar om att bättre förstå och kunna hantera saker som dyker upp, både väntat och oväntat. Att planera för det oväntade är svårare, men med modern teknik och nya perspektiv på själva planeringen tror jag att det går att göra mycket mer. Det är just det som Stockholms projekt tar utgångspunkt i. Det gillar jag.

Vad som inte framgår i texten – och som känns som en pusselbit som borde kunna tillföras resonemanget – är ju möjligheten att dela på planeringsansvaret mellan trafikplanerarna och trafikanterna själva. Vi vet ju att moderna tjänster som Googles Waze redan hjälper oss som bilister att hitta rätt väg och planera om om det dyker upp hinder på vägen. För min del bedömer jag att den centrala planeringen måste kompletteras med ett helt decentraliserat beslutsfattande.

Vilka konsekvenser det får – det blir om möjligt ännu svårare att förutse konsekvenserna ur ett systemperspektiv när tusentals datorer försöker hitta smartare lösningar än alla andra – det vet jag inte. Men i vårt komplexa samhälle måste alla ha makten över sin egen planering.

Samspelet mellan den övergripande samhällsplaneringen måste på många sätt gå hand i hand med den väldigt individuella samhällsplaneringen som du och jag gör varje dag, varje minut.

Till exempel i bilen på vägen till jobbet.

Externhandeln och framtidens städer

#blogg100, ,

Köpcentrumen och galleriorna som växer upp runt om våra städer väcker såklart känslor och leder till debatt. I senaste avsnittet av podden Snåret eldar Peter Kadhammar på, med hårda ord om den förändring som våra städer just nu genomgår. Hans tankar finns även delvis här.

Även den engagerade och läsvärde debattören Christer Ljungberg berör frågan i ett aktuellt blogginlägg. (Ljungberg är dock inte alls lika nostalgisk som Kadhammar…)

Jag har lite svårt att bli lika upprörd. Visst finns det anledning för oss alla att engagera oss i utvecklingen. Är vi politiker måste vi bidra med visioner, ramar och incitament. Är vi debattörer behöver vi på samma sätt ge bilder av vart vi ska, kanske bilder av vart vi inte ska. Är vi samhällsmedborgare har vi också ett ansvar för att ”rösta med fötterna” genom att köpa där vi vill att våra handlare ska ligga, röra oss på platser vi gillar och vill bevara, utnyttja resvägar och transportsätt så att planerarna kan förstå mönstren.

Men.

Min första invändning är att samhällsutvecklingen (inklusive stadsutvecklingen) bör vara demokratisk och i grund och ofta en direkt konsekvens av de önskningar och val som vi alla gör varje dag. Om vi stimulerar köpcentrum med våra aktiva val kommer det att ge fler köpcentrum. Om vi väljer att hellre köpa vår mat och våra kläder på butiker inne i stan så ger det en annan utveckling. Visst har politiker och samhällsplanerare ett stort ansvar för just ramar och visioner. Men jag tilltror människan, medborgaren ett väldigt mycket större ansvar för sina egna handlingar och konsekvenserna av dem.

Min andra invändning är kanske mer övergripnade, men jag råkar vara allergisk mot resonemang som andas ”det var bättre förr”. Det var det nämligen extremt sällan. I resonemang om hur framtidens städer ska formas måste vi tänka bortom Paris på 20-talet eller idyllen Säffle när den var en fungerande stadskärna med brett sortiment. Extremt få vill ha tillbaka den värld som fanns på 20-talet.

Jag tror att staden som den såg ut på 50-talet eller 60-talet var en konsekvens av det liv som levdes då: hemmafruar, en väldigt nationalistisk agenda, ett socialdemokratiskt ledarskap som på gott och ont gick över huvudet på många. Den tiden kommer inte tillbaka. Därför kommer inte heller dessa städer att komma tillbaka.

Hur mycket vi än gillar museer och drömmer oss tillbaka till barndomsminnen, så är det inte i ett museum som vi vill att våra barn ska växa upp.

#4 Vem berättar om det mötande tåget?

#blogg100,

Diskussionen inom samhällsbyggnadssektorn präglas knappast av dysterhet, även om det finns orosmoln. Tvärt om: det byggs mer än på länge, intresset är stort och många pratar varmt om den kompetens och de tjänster som samhällsbyggnadssektorn erbjuder.

Men på resan framåt kanske vi inte bara ser en ännu ljusare framtid, utan också ett mötande tåg som dundrar rakt mot oss. Ljuset vi möter i tunneln framåt kan vara mer än bara slutet på tunneln.

Jag skriver inte detta för att ge en dyster bild av framtiden. Men för att jag tror att vi står inför ett möte av kulturer, där regelverk, principer och modeller vi är vana vid kommer att utmanas och ifrågasättas i allt raskare takt.

Det handlar självklart om den digitala utvecklingen, men också globaliseringen, den ökade transparensen, urbaniseringen och mycket annat, som sammantaget skapar nya förutsättningar för både politik, samhällsbyggande och nya sätt för oss att bo, leva och arbeta.

Jag, som gillar förändring, ser fram emot dessa nya krockar, där vi skickas ut i en ny riktning. Det leder till utveckling och nytänkande – helt i linje med hur vi människor ständigt söker oss vidare.

Vad som är viktigt i detta skede är att vi har fler som kan berätta om vart vi är på väg. Fler som kan ge en bild av själva smällen, varför det händer, varför det är bra, vart det leder oss, vad det skapar för nya roller och arbetssätt.

Vi behöver fler som kan ge oss en bild av framtiden. Inte minst eftersom jag tror att den kommer att rymma en hel del väldigt stora förändringar.

Jag hoppas att vi får fler som kliver fram. VI behöver fler som, med rötterna i arkitektur, teknikkunnande eller en gedigen samhällsbyggnadskompetens, kan blicka in i framtiden, som vågar ta ut svängarna, som vågar provocera och som vågar göra en och annan upprörd.

Den debatten har ett egenvärde. Men den har också en utbildande roll: även om vi ser fram emot en rejäl smäll när tågen möts så är det ingen nackdel att så många som möjligt har fått chansen att greppa någon kompis i handen.

#3 Staden ger starkare nätverk

#blogg100, ,

Den digitala utvecklingen, där mobilutveckling, sociala nätverk och nya former av handel snabbt förändrat våra beteenden och rörelsemönster, har också en tydlig analogi i den fysiska världen. Parallellerna är oändligt många – just för att den digitala världen är en direkt spegling, en konsekvens av vår liv. Det fysiska och det digitala är i praktiken samma sak.

Urbaniseringen kan ses med samma glasögon. Det faktum att allt fler söker sig till tättbefolkade platser är ju av samma skäl om att folk hellre hänger på Facebook än på något litet, obskyrt socialt nätverk med få användare. Vi vill inte vara ensamma. Vi vill vara sociala.

Våra sociala nätverk når ju människor på ett annat sätt än via vägar, tunnelbana och cykelleder. Våra sociala nätverk spänner ju över världen, når vänner och bekanta världne över lika lätt som de som bor i rummet bredvid. Men ändå är jag övertygad om att vi söker oss till stora nätverk – oavsett om det kallas Facebook eller Paris – för att vi är sociala varelser och vill ha nätverk som hellre är stora än små.

Och jag tror till och med att det är så att stadens stora nätverk stärker oss i den digitala dimensionen. Stadens människor, mötesplatser, aktiviteter och tempo gör att våra nätverk blir större, starkare och mer aktiva.

Vilka konsekvenser får detta för staden? Vilka konsekvenser får detta för våra nätverk? Det vet jag inte. Det vet nog ingen. En stor utmaning för staden, som de digitala nätverken inte behöver bry sig om, är ju tiden och kostnaden som krävs för att ändra, bygga om och flytta. En utmaning för de digitala plattformarna är det omvända: svårigheten att vara långsiktig, det enorma förändringstrycket som gör långsiktig planering ibland omöjlig.

Men med tanke på kopplingarna skulle jag ändå vara mån om att ha många dörrar öppna: oavsett om det rör stadsutveckling eller en digital utveckling. Och dessa öppna dörrar måste kunna leda både till nya insikter, ny politik, nya svar och – som en början på nästa loop – nya frågor.

#2 Tema stad och urbanisering

#blogg100

Jag har tidigare givit mig på att blogga 100 dagar i rad – det borde varit det första året där Fredrik Wass satte oss på spåren. Då gick jag i mål, men med en ganska brokig samling inlägg, utan en röd tråd.

Nu känns det som om det är dags igen. Jag har en ny roll (vd för STD-företagen), lite nya glasögon, och just nu dessutom en massa inspiration kring frågor som har med detta nya uppdrag att göra.

Därför tänkte jag försöka mig på att skriva 100 inlägg om städer, stadsutveckling, urbaniseringen, lokal politik och annat med beröring kring detta. Planen blir att kombinera principiella resonemang med konkreta nedslag i städer och stadsmiljöer. Jag lovar inte definitivt, men hoppas kunna ge er mina perspektiv på städer som Oslo, Madrid, Sao Paulo, New York, Göteborg, Luleå, Paris, London och givetvis en hel del om Stockholm.

(Redan igår, den 1 mars, drog jag igång och förstod först i efterhand att det råkade vara samma dag som Blogg100 startade. Därför denna något senkomna start, även om den faktiskt skedde på rätt tid.)

Städer är snälla, länder är elaka

blogg

Jag har i olika sammanhang givit uttryck för en relativt ”internationalistisk” agenda, där landsgränser och därmed nationalism – kommer att få det ytterst svårt i en tid där internet suddar ut just landsgränserna.

Jag har skrivit lite om det här.

Men utöver en stor internationell agenda finns såklart behovet kvar av närhet. Och jag är ganska övertygad om att det är städerna, stora som små (men kanske framför allt de stora), som kommer att bli de nya naven, de nya maktcentrumen.

Jag läser just nu boken ”Urban Safari” av Bobo Karlsson. Det är en sorts reseskildring från 12 storstäder, där han väldigt personligt ger sin bild av pulsen, restaurangerna, kvarteren och människorna.

Om jag i min krönika blickade utåt, mot det som är lika världen över och det nya samhälle där vi alla är nära varandra, så blickar Bobo Karlsson åt ett annat håll. Så här börjar boken:

Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall till krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort med och kramar en metropol även i motståndarland.

Jag är övertygad om att han har helt rätt. Staden växer för att människor vill söka sig till den, inte på grund av någon maktkamp mellan eliter eller beslutsfattare. Staden är helt i linje med globaliseringen, där länderna inte är det.

Vidare skriver Bobo Karlsson i inledningen:

Många tycker säkert att storstäder som Paris, Bryssel, London, kanske rent av Stockholm, tar alldeles för mycket plats i medier, bestämmer för mycket, styrs av eliter. Personligen tycker jag att de mest fördomsfria storstäderna har alldeles för lite makt.

Han återkommer senare till borgmästarnas position, där kraftfulla ledare från urbana miljöer – såsom Göteborgs Göran Johansson – ofta är mer dynamiska, mer förankrade i vardagliga problem och konkreta visioner än de som kommer från den nationella politiska världen, där debatterna ofta präglas av principer och ideologier, ofta långt från vardagens bekymmer hos medborgarna.

Jag blir glad för att han i sin bok valt ett antal städer som jag själv har en relation till: Istanbul, New York, Sao Paulo. Men jag blir också sugen på att skaffa mig en relation till några av de andra städerna han berättar om: Beirut, Bueons Aires och kanske Bankok.

Bobo Karlssons egen favoritstad, om han tvingas välja, är Sao Paulo. Jag kände direkt att jag måste åka tillbaka igen till Brasilien. Snart.

Med kommunikation som verktyg för verksamheten

blogg

Jag löser gärna korsord, men det skär till i mig när jag ser ledtråden ”REKLAM”, och där svaret helt uppenbart ska bli ”PR”.

Jag vet inte varför korsordsmakarna kopplat ihop reklam med pr, men fel är det i alla fall. Jag tror tyvärr att det är en konsekvens av att många inte förstår vad PR  är i grunden och ännu mindre hur modern kommunikation fungerar. PR är ju den av många komponenter för att få ut ett budskap, med rätt innehåll, till rätt personer på rätt tid.

Extra synd är det såklart att denna missuppfattning ligger i vägen för ett arbete, där kommunikationsavdelningen kan utgöra en helt central del i hur vi skapar och bygger våra produkter.

Jag jobbar ju numera i samhällsbyggnadssektorn, med byggprojekt och infrastruktur av olika slag. I det sammanhanget hamnade jag för en tid sedan i ett möte, där köpare och byggare pratade om arbetsmiljösäkerhet och hur den kan bli bättre.

Då dök frågan om ”kommunikation” upp: annonser i tidningen, kommunikation på plats och en hel del annat. Men i huvudsak det gamla vanliga: envägskommunikation och i traditionella kanaler. Dessutom ofta korrekt, men också bottenlöst tråkigt.

Rätt använt skulle kommunikationen – i alla fall i en modern tappning – kunna vara ett viktigt verktyg för att lyckas bättre med både byggprojektet och för att stärka säkerhetsarbetet.

Om vi bara såg till att engagera vår målgrupp i förändringen, lyssnade på deras tankar och idéer, initierade projekt tillsammans med målgruppen och i allmänhet bara såg till att berätta den större berättelsen om detta projekt, är jag övertygad om att målgruppen (som tidigare uppfattade som lite av ett stör-moment) istället kan bli ett verktyg för att underlätta arbetet och även höja säkerhetsarbetet.

Här finns det oändligt mycket att göra. Men jag blev i ett slag övertygad om att de traditionella verksamheterna, såsom byggvärlden, har en lång resa kvar innan de ser vilka möjligheter som den moderna kommunikationen har.

Hägglund avgår

blogg

Idag vid 11 meddelade Göran Hägglund att han lämnar partiledarrollen för Kristdemokraterna. Det är synd på många sätt.

Göran har bidragit till att utveckla kristdemokratin på ett klokt sätt: mot ett mer sekulärt parti, men med en förankring i partiets traditioner. Varken slagsida mot de mest konservativa, men inte heller en återgång till det ganska radikala parti som ändå var en viktig del av partiets ursprung.

Fokuset på sjukvårdens reformering och och inte minst apoteksreformen hade inte varit möjliga utan honom. Åren i regeringsställning skapar ibland en profilering av ett parti, mot de frågor som man själv har ansvar för och bort från de som andra partier tagit hand om. Göran Hägglund har dock på ett klokt sätt stått upp för både att utveckla frågorna inom sjukvård, psykiatri och mycket annat, men också för att aktivt driva andra frågor, även om dessa inte drivits av kristdemokratiska ministrar.

Hans personliga engagemang i kommunikationsfrågorna kan inte underskattas. Det är lätt att se hans personliga twittrande som något som stärker hans egen plattform. Jag är dock övertygad om att den varit helt avgörande för hela partiets profil och synlighet.

Inte minst kommer man ju att sakna hans humor och kvicka kommentarer. Även om det vore synd om det blev just fyndigheten som blev hans mest frMträdande legacy. Hans bidrag är så väldigt mycket större än så till svensk politik.

Säkerhet och trygghet börjar på ritbordet

blogg

I mitt nya arbete på STD-företagen pratar vi mycket om behovet av ”tidiga skeden”. Genom att planera, räkna och strukturera i tidiga skeden kommer slutprodukten, oavsett om det är en väg, bro eller en tunnel, att bli både mer hållbar, mer miljömässig och förmodligen även billigare.

Så långt är det enkel logik. Det är frestande att dra fram grävskoporna så snart som möjligt, att börja gjuta eller riva det gamla. Men har vi inte tänkt igenom konsekvenserna ordentligt kan det bli både dyrt och dåligt.

En sak som vi dock kan behöva prata mer om, där konsultbranschen måste ha en egen kompass i sitt arbete, handlar om säkerhet och arbetsmiljö. Sverige drabbas av färre arbetsplatsolyckor och dödsfall än många andra länder, men det är ändå för många. Varje olycka och inte minst dödsfall är oacceptabelt.

Jag vet att även konsultbranschen på många sätt kan bidra till att arbetet bedrivs säkrare och att den slutliga konstruktionen inte bidrar till tillbud eller olyckor när den väl är på plats.

Jag vet också att konsulterna, både arkitekter och teknikkonsulter, har kunskap och förmåga att konstruktivt bidra till en ökad säkerhet. Men dialogen måste ständigt utvecklas och vi kan säkert göra.

Lika viktigt är att kraven från beställaren är tydliga och att både ekonomi och tidsplaner tar hänsyn till att säkerheten måste komma före allt annat. Även här kan det göras mer.