I mitt nya uppdrag som vd för STD-företagen ställs jag inför en hel del nya utmaningar.

STD-företagen som branschorganisation företräder tekniska konsulter, industrikonsulter och arkitektföretag. Företag som verkligen står mitt i byggandet av det nya samhället. Kanske inte med betongblandaren eller med sågen, utan med pennan och datorn. Våra företag skapar planen och strukturen, ramarna för bygget. Sedan tar andra över.

Det är uppenbart att dessa företa gör något högst konkret, något extremt framåtlutat, något oundgängligt och något som verkligen har en berättelse långt bortom miniräknaren och CAD-systemets modeller.

Men för mig behöver detta landa i min egen story. Jag behöver hitta min egen berättelse om branschen och dess utveckling.

Jag är i och för sig van vid att tänka i berättelser. Jag vet ungefär hur den ska berättas, och jag börjar ju lära mig mina företags uppdrag, vardag och möjligheter.

Nu återstår att välja väg och att hitta en dramaturgi. En röd tråd. Och några bra poänger.

Jag vet ännu inte hur stort grepp jag ska ta om detta uppdrag. Jag tror att man både måste hitta förankra, men också bli väldigt konkret väldigt snabbt.

Jag börjar luta åt att börja med Powerpointen. (Eller Keynote-presentationen, om man gillar det bättre). Att börja med en enkel röd tråd, en presentation som ska ta sådär 30 minuter.

En början, ett bra slut och sedan en historia i mitten för att skapa förankring.

Jag vet. Målet är såklart på sikt att skapa en större trovärdighet kring branschens bidrag, att stärka respekten för de tidiga skedena.

Men för mig, med min bakgrund och vana, är nog presentationsformatet, med en Powerpoint i handen, ett av de mest framkomliga vägarna.

I morgon drar jag i gång. Då börjar en berättelse ta form.

Jag brukar ju höra till dem som verkligen bejakar utveckling och framsteg. De motgångar vi möter, inte sällan exemplifierat av Sverigedemokraternas framgångar, har jag ibland hänvisat till just det motstånd som många känner inför det okända och obekanta. Det är en motgång som vi bara måste ta oss an och se till att få fler att se det ljus och den framtid som för de allra flesta av oss blir så mycket bättre.

När nu terrorister med högst grumlig ideologisk kompass ger sig på tidningen Charlie Hebdo är det svårt att känna sig lika inspirerad att ta sig an utmaningen att övertyga och förändra alla dem som står bakom dessa dåd. Det är så hänsynslöst och fruktansvärt, och så oändligt långt ifrån det samhälle jag själv tror på, att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Jag brukar känna tillförsikt även när det blir stökigt. ”Det är inte värre idag, det är bara det att vi får veta mer”, brukar väldigt ofta vara en rimlig förklaring även på de värsta katastroferna.

Nu känner jag mig lite mer bekymrad. Inte så att samhället håller på att bli sämre. Utvecklingen är fortsatt positiv, det mesta utvecklas åt rätt håll.

Men det öppna samhället är också sårbart. Och när den sårbarheten utnyttjas som nu i Paris slår det väldigt hårt mot både individer, institutioner och mot en allmän känsla i samhället, en känsla som kan drivas i negativ riktning.

Dessutom är jag på riktigt bekymrad över hur vi ska möta dessa grupper och individer, som helt uppenbart inte vill bli nådda, som söker sig bort från kunskap, utveckling och öppenhet.

Det gör mig orolig. Samtidigt som jag vet att det finns så mycket gott att försvara och så mycket gott att se fram emot.

Några av julens lediga dagar valde jag att ägna åt Oslo. Med tåget tog jag och min hustru oss över till Norges huvudstad för att få lite perspektiv på livet, tid med varandra och en möjlighet att utforska en stad som ligger nära, men ändå besöks lite för sällan.

Trots att jag ju kommer från Bohuslän och borde ha en ganska aktiv relation till Oslo var det länge sedan jag var där mer än för bara några möten på ett kontor.

Utan tvivel var Oslo en mycket positiv överraskning.

Det är en relativt liten stad jämfört med det mesta, men eftersom det är en huvudstad (till skillnad från exempelvis den i storlek relativt lika stora staden Göteborg) finns det så mycket mer av institutioner, landmärken och centrala samlingspunkter att lyfta fram.

Staden har massor av spännande arkitektur och stadsdelar som verkligen var spännande. Tjuvholmen, där vi bodde på Hotel The Thief, var spektakulärt, med sina moderna hus, kontor och museum: Astrup Fearnley Museum of Modern Art. (Det museet är värt en egen post, för övrigt).

Vulkan, där vi åt mat på Oslos Mathallen, var verkligen en positiv överraskning. Spännande område, vackert beläget vid Akerselva.

Plus Operan, där vi fick en initierad rundvandring. Det arbete som arkitektfirman Snöhätta gjort är verkligen imponerande. Även om detta finns mycket mer att säga.

Det vore verkligen roligt om Sveriges Arkitekters poddcast Staden tog sig till Oslo, inte minst för att få den historiska återkopplingen som de är så duktiga på.

Jag är en vän av nytänkande och att våga misslyckas. Det talar ju på sitt sätt för den så kallade decemberöverenskommelsen. (Även om jag får en känsla av att man vill stanna klockan och konservera något. Men där hoppas jag att jag har fel).

Jag tror också att Sverige behöver kunna regeras. Det kan till och med vara ett självändamål att vi får en regering som har kraft nog att handla och vara aktiv, även om alla förslag som kommer från den inte är toppen, ur just min synvinkel.

Sedan 1 oktober i år har jag lämnat journalistiken och IDG. Istället har jag givit mig in i arbetsgivarvärlden, som vd för ett av Almegas branschförbund, STD-företagen. Där kommer jag att vara företrädare för teknikkonsulter och arkitekter.

Det innebär också ett uppbrott efter 18 långa år på samma arbetsplats, även om jag haft flera olika roller. Det är också ett uppbrott från teknikbevakningen och utvecklingen av modern kommunikation.

Det finns mycket att säga om det klivet. Både i vad jag lämnar, vad jag vill hålla fast vid och vad jag hoppas åstadkomma i mitt nya uppdrag.

Trots Twitter och Facebook har jag saknat en plattform för vidare och lite djupare diskussion. Jag har varit dålig på att utnyttja denna plats. Nu hoppas jag att det blir mer och bättre.

Stay tuned.

Det är måhända naturligt att söka efter balans i livet. När allt är i harmoni, när det väger jämt. Och ibland känns det skönt när båda sidorna av likhetstecknet går jämt ut. I matematikens värld ska det ju bli så: där finns ett rätt och ett fel.

Men livet runt om oss är inte matematik. Det är en process, en rörelse, full av människor, människor med idéer och visioner. Det är värderingar, argument och vilja.

Därför flyttas hela tiden vårt samhälle framåt, det rör sig och utvecklas. Nu, i en tid av stora förändringar, är tempot kanske högre än vanligt. Men vårt samhälle har alltid rört sig, alltid utvecklats.

Därför är balansen inte något önskvärt. Balans betyder att det står stilla. Att det har slutat att röra sig.

Och då vet vi två saker: dels att vi inte tycker om att det står stilla (inte för länge i alla fall) och att det finns mängder med faktorer som gör att det faktiskt inte kommer att stå still så länge vad vi än tycker.

Världen är hela tiden i rörelse, så har det alltid varit, och det leder hela tiden till obalanser.

Jag tror vi ska dra nytta av dessa obalanser, snarare än att vi ska försöka motarbeta dem och undvika dem.

Obalanser kan exempelvis vara nya affärsmodeller, som utmanar gamla. Och tvingar de gamla modellerna att ändras. E-handeln var och fortsätter att vara en sådan obalans som tvingar fram förändring. Blocket har på sitt eget sätt skapat en obalans för hur vi omsätter saker vi redan har.

Obalanser kan betyda tekniska innovationer, som ändrar vårt sätt att använda tekniken på. Helt uppenbart har Iphonen, där datorn möter telefonen, och allt som kommit i dess efterföljd ändrat hur vi kommunicerar. Och den fortsätter att vara en sådan kraft. Men det finns givetvis massor av andra exempel på teknikutveckling som skapat förändring: gps-tekniken, digitaliseringen av kameran, våra trådlösa nätverk. Plus massor av annat.

Obalanser kan också uppstå av globaliseringen. När musik, film, nyheter och annan kommunikation sprids över landsgränserna blir det uppenbart svårt att ha olika regler i olika länder.

Det är när vi rör oss från ett ställe till ett annat som något nytt uppstår. Det är det som skapar nya möjligheter och – om vi alla bidrar med goda tankar och idéer  – som vi också får chansen att skapa något bättre än det vi hade innan.

Jag gillar inte utopier. Jag gillar inte tanken på att något är klart. Jag tycker om den ständiga förändringen.

För den som vill förstå nästa steg i utvecklingen bör leta efter det som skapar obalans i livet. Det som inte passar in.

Ibland är detta små tuvor som inte ens ligger i vägen för några lass.

Men ibland – och med lite omdöme klarar man nog av att hitta dem – hittar du dessa tuvor. Och drar du nytta av det kan det ta dig själv en bra bit framåt.

(ENG) I’ve been in Boston working at the IDG office for two weeks today.

Well, the first week included a three days trip to Houston, and a Microsoft conference. So this time around, the two weeks has passed very quickly.

It’s been pretty easy to be a part of the work group. Or rather: it’s been easy to work on your own projects, and have smaller conversations with the others.

I guess that it would be totally different to really be a part of a team. Not impossible, but probably a totally different experience than it would be if you were working for a Swedish company in a Swedish context.

At the same time: this is exactly what I was looking for and what I was aiming at in the beginning of this year. To be able to work, but not only from your normal workplace. To be able to be a part of a conversation and with projects, but with that focus and sense of calm that comes when you are not constantly distracted by other stuff (apart from the obvious distractions from Facebook and Twitter).

I would love to do this again, but next time in another location (I love Boston, but I guess that there must be more awesome IDG offices around the world…).

And I would love if you were able to do the same. Here’s how:

1. Make sure that you have several hours of work that you need and can do on your own: writing, planning, thinking.
2. Find a time in conjunction with a business or vacation trip where you can extend your stay a few days.
3. Look if you company has a location in that city or area. They most certainly have a desk for you for a few days.
4. Inform the people around you that you will be working from out of the office.
5. Be available on e-mail, Twitter, Yammer and maybe Skype.

It’s probably much easier than you think.

Compare these two images. Pretty impressive.

This is in the morning.

And this is in the afternoon.

I wan’t aware that the northern part of the east coast had that big differences in tides. Today, the differences in our area north of Boston is almost nine feet (almost 3 meters).

(ENG) America is big and with a lot of nuances. But I think that I have found a couple of things that holds true for the most part, reflecting some of the smaller, but still important, aspects of culture, both when it comes to living, working and communicating in the US.

1. The lunch culture is totally different. You might know that people are eating differently than in Sweden, but it is also done much faster and is therefor less important. You will find people at work planning business meetings at 10 AM, 11 AM, noon, 1 PM, 2 PM and there after – all in the same day. ”Hey, where is the lunch break?” But it doesn’t exist in the way that I’m used to from home. Lunch is eaten quick, by your desk.
2. We know that the coffee in the US has improved a lot since Starbucks and others entered the market. And overall: coffee today is better than it used to be. But I’ve learned two things regarding coffee in USA. First, coffee in the offices and that is served to many, like in a conference, is still pretty bad. You could argue that is equally bad in Sweden, but just the fact that it sometimes has the Starbucks logo on it doesn’t make it to good coffee.
3. Second, I get the feeling that coffee today is more chilled and cold than it is warm. Especially the coffee that is sold at places like Dunkin Donuts or Starbucks. This might be partly because I’m here right now in the middle of the summer, and it’s really hot outside. But I get the feeling that coffee today in the US is more often served cold with whipped cream on top of it, than it is a hot latte or another hot coffee drink.
4. Mens fashion seems to move slowly here. The trousers that we used to use in Sweden maybe ten, fifteen years ago is till in fashion here in Boston. I doubt that is is different in other parts of the country.

(ENG) These days and in my part of the world, everyone is interested in the future. How will cell phones change our communications? How will big data change the way we work with marketing? How can social media change our networks, both professionally and personally?

We are constantly seeking the answers to these questions, and I would like to be a source and a channel for the best ones.

But from time to time – and with a healty distance to the answers, we need to look back and to where we came from in order to understand where we are going.

The important thing is not to preserve things (even if that could be true as well). It’s a better strategy to embrace the future instead of trying to stop it.

But there is some different reasons why we need to have that historical perspective to be able to be better at coping with the future.

First: there is always lessons that we don’t need to learn again. There is so many things that has been tried, and where the evidence and knowledge is so overwhelming that you are better off avoiding them. (Might be hard to generalize like this, but let’s take nazism or racism as two obvious examples. If we understand why we should embrace all humans and individuals alike, we need not try other options.)

Second: You will be better off and doing smarter things if you are aware of when you are doing stuff that hasn’t been done before. If you know that you are breaking an old rule, you will probably do it smarter than if you didn’t know that this was a rule that used to be important.

Thirdly: Everyone is not on track here yet. Even if we are many that are looking for new answers, everyone is not. And some might be very reluctant to check in in the new world of digital communications and technology. The respect for those, who still is struggling and maybe is looking in the old direction (maybe even back into history), it’s a good idea to learn their world and their paradigm. We will help them better – and we will be moving faster together – if we better understand everyones agenda and missions.