Vilhelm Mobergs fyra böcker om de svenska utvandrarna, Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina, är en berättelse om nöden i Sverige på 1850-talet och behovet av att hitta något nytt. Utvandrarna ses idag som ett epos och om vi någon gång skulle få en litterär kanon i Sverige lär dessa fyra böcker vara självskrivna på den.

Men Utvandrarna är också en berättelse om dem som var med om att skapa den moderna amerikanska kulturen.

USA är fullt av olikheter, en mångfald olik det svenska på så många sätt. Och även de mest grova generaliseringar fångar inte floran helt och fullt.

Men det finns något inbyggt i den amerikanska konstitutionen och synligt i många av de händelser som signalerar det tydligt amerikanska som ändå har sina rötter hos de som en gång slog sig ner i USA, på flykt bort från något, men också på väg till något nytt.

Karl-Oskar Nilsson var inte rädd för att hugga i och arbeta, men han ville att hans arbete skulle löna sig. Han ville inte bli hindrad av varken stenar i jorden eller av kyrkans eller statens män: han ville bara rå sig själv och med eget arbete ”förkovra sig”.

Detta var det han sökte: en egen fristad, en plats där han själv inte blev fången i någon annans bojor, varken religiösa eller politiska.

USA är byggt av sådana som han. Nybyggare starka nog att både lämna sin gamla värld i Europa och starka nog att överleva och bygga nytt i en miljö som i många avseenden varit krävande och obekant. USAs adel och elit har inte sin status baserat på gamla meriter, på börd eller genom gamla strukturer. Det är istället entreprenörer, som med egen kraft och ofta hårt arbete som har den högsta statusen.

Det lär mig att rötterna till USA handlar om självständighet från överhögheter: både politiker och kyrka har i USA en helt annan auktoritet – ofta svagare rent formellt – än de har i ”gamla” Europa.

Det lär mig också att nybyggarna var beredda att ta ansvar själva och för sig själva: det var till och med något som de aktivt sökte. Behovet av att få bära eget vapen, en fråga aktuellare än någonsin, är troligen något som har sina rötter i dessa nybyggares ovilja att lita på andra: de litade mest på sig själva.

Det moderna USA innehåller många krafter som vill utveckla synen på hur vi lever tillsammans. Jag sitter just nu i Boston, tillsammans med kollegor som på många sätt står för något helt annat, som kanske mer kan liknas vid ett europeiskt förhållningssätt.

Men för att förstå USA tror jag att man måste förstå också hur de amerikanska rötterna ser ut: hela vägen från de första brittiska och spanska segelfartygen via de svenska nybyggarna fram till dagens unga entreprenörer som kommer till USA för att få utrymme att skapa nytt.

Karl-Oskar och Kristina Nilssons resa över Atlanten är en bra början för den som vill förstå lite mer av USA. Dessutom är det en fantastisk bok i många andra dimensioner.

När man arbetar på ett förlag som är känt för att bevaka modern teknik, i synnerhet informationsteknik, är det många som på goda grunder drar slutsatsen att vi på redaktionen, även på Internetworld, brinner för tekniken, tjänsterna och ingenjörerna bakom dessa tjänster.

Det är inte helt fel. Men det är bara en del av sanningen.

Vår hemmabana är förvisso tekniken och hur den tekniken fungerar. Det är en styrka att förstå den bakgrunden. Förstår man tekniken och hur den fungerar förstår man också bättre vad som går att göra och vad som inte går att göra. Både potential och begränsningar.

Men vårt uppdrag är större än så. Till att börja med är vi många på IDG som vill sätta in tekniken i ett affärsmässigt sammanhang: att koppla våra system till hur de kan göra våra företag mer effektiva eller innovativa. För att göra det på ett bra sätt krävs det också ett visst engagemang för hur moderna företag fungerar. Utan ett visst engagemang i bokslut, börsens logik, reskontra, lönesystem och managmentstilar blir också våra artiklar sämre.

Men inte heller detta täcker hela bilden. Modern teknik ändrar så mycket mer än bara våra affärer. Det ändrar också våra marknader – eftersom det påverkar oss människor, dessutom ganska ordentligt.

För att kunna spegla modern teknik på ett bra sätt behöver vi också förstå – människor.

Det är inte enkelt. Tvärt om. Människor är svåra att förstå. Och dessutom väldigt svåra att generalisera. De drivs av så otroligt olika saker och reagerar på så helt olika sätt beroende på vad de utsätts för.

Ändå tror jag att vi behöver ha med oss det mänskliga perspektivet mycket, mycket mer när vi tittar på vad tekniken gör för oss, med oss och trots oss.

Det är först när vi förstår människorna bakom knapparna som vi också kan förstå vad tekniken kan göra på riktigt.

Denna sommar ägnar jag mig åt USA i stora stycken. Någon del jobb i Boston, någon del konferens i Houston och en stor del utforskande tillsammans med familjen på ledig tid.

Detta är inte bara för nöjes skull. Det är dessutom viktigt. Det amerikanska perspektivet påverkar så mycket av våra liv och inte minst den digitala världen, där jag lever, är i stor utsträckning en förlängning av det entreprenörskap och den kultur som har sitt ursprung i USA.

Det går att hävda att det inte är så lyckat – att mycket av det amerikanska inte är en positiv och bra kultur eller värdegrund. Det finns givetvis fog för den invändningen. Allt är inte bra. Men det hindrar inte att mycket av det – med rätt värderingar och grunder och i lagon doser – kan vara enormt stimulerande och en god kraft för en positiv samhällsutveckling. Det är jag själv övertygad om.

Det går också att hävda att den amerikanska kopplingen är svag. Att influenser kommer lika mycket från asien eller på sikt från andra kultursfärer. Jag tror också att detta kan stämma. På sikt kommer vi att behöva hålla ögonen på utvecklingen i Sydamerika, Afrika och kanske andra delar av Asien än det som Japan, Kina och Korea erbjudit oss. Men på kort sikt är den amerikanska grunden avgjort viktigast. Och det är inte heller omöjligt att tänka sig att världen i stort håller på att ”amerikaniseras” så att kulturskillnaderna blir mindre överlag.

Oavsett: sommaren i USA handlar för min del om flera saker. Att förstå USA bättre för att förstå vart världen är på väg. Det handlar om att lära sig engelska bättre, för att kunna kommunicera och tolka signalerna bättre. Det handlar om att fånga upp nya tendenser och nya idéer som på olika sätt kan komma att forma vår framtid.

Det är ett stort mål. Men det känns väldigt viktigt.

Militärer har sina sidor, men bland de saker som de ofta är duktiga på är tydlighet i kommunikationen.

En sida av det militära som dock inte alltid är så vacker är den manlighetskultur som ofta frodas på logement och i fält.

Glad blir man då av denne general som både är tydlig och dessutom tar tag i en kultur som i detta fall helt verkat gått över styr. Den här sortens tydlighet behöver vi se mer av.

I dagens Dagens Nyheter (16 juni) finns en lång text som handlar om tidningens roll, skriven av Thomas Steinfeld, tysk kulturchef. Det är en ganska filosofisk text, och kanske värd vidare diskussion. Eller inte. Återkommer till det.

Några citat för senare bruk:

Tidningarna kommer att fortsätta att förlora mot nätet på områden där material kan framställas på nätet mer effektivt.

Och detta:

Om nu, med hjälp av de sociala medierna, nyheten har nått i kapp med händelsen, så har den acceleration som sträckt sig över två århundranden, nått sin slutpunkt. Resultatet är inte bara att nyhetsbyråer och agenturer förlorat monopolet över nyheterna, utan också att tidens inflytande över medierna blivit mindre – tävlingen är slut.

Tävlingen är slut. Snabbheten är inte längre ett argument för någon. Istället är det avståndet till händelsen som ställer krav. Ju längre ifrån, desto större grad av reflektion och analys. Redan dagen efter – tidningens normala rapporteringshorisont – kräver som bekant mer. Ju längre ifrån, desto mer krav på sammanhang och kontext.

Inget nytt i detta. Snarare uppenbart.

Texten som publicerats är välskriven och reflekterande. Och den är inte utan poänger. Men den har sina uppenbara rötter i tidningens normala ramar och roller, och kommer i mitt tycke inte alls närmare svaret på frågan om hur vi ska kunna formulera tidningens nya roll, affär och organisation.

Synd.

Dagens möte i London är på gång, men någonstans på vägen blev det lite oklart: 11 eller 12? Jag fick för mig 11, mitt möte trodde 12.

Min spontana reaktion, efter att ha haft lite bråttom till mötet för att ändå hinna dit i tid, var: hurra! Vad bra.

Nu sitter jag istället på ett café, med gott kaffe, datorn framför mig och skriver ett efterlängtat blogginlägg.

Jag tror inte att allt ska ändras hela tiden. Jag tror på en grundstruktur och en tydlig plan där alla känner igen sig och känner sig trygga.

Men när denna grundstruktur blir för stel, och det blir den ganska snabbt, ska vi både uppmuntra till och glädjas åt förändring och oväntade ändringar i programmet.

Det leder inte alltid till bra saker (ibland blir det faktiskt sämre), men för mig som lever i en ”upplevelse”-värld, där vi hela tiden ska överraska våra kunder, behöver vi ibland hjälp på traven med överraskningarna.

Dessutom: vi behöver hela tiden träna oss i att möta det oväntade. Vi vet att världen är allt annat än förutsägbar. Ju bättre vi är på att improvisera och ändå bibehålla kvalitet och professionalitet, desto bättre rustade är vi för en föränderlig värld.

”Tur är den skickliges belöning” sägs det ibland.

Är vi professionella och kunniga – och vågar lämna den upptrampade vägen lite oftare – kommer vi också att ha turen med oss. Oftare än våra konkurrenter.

(Om detta har något alls med mitt flyttade möte och min kopp kaffe vet jag inte.)

Oj vad tiden går fort. Tänker man ibland.

Framför allt är det en känsla man får när man blir äldre – ”tiden och åren bara flyger fram”.

Det är kanske inte bara dåligt: vi blir duktiga på vad vi lärt oss och blir ofta extremt effektiva någonstans mitt i livet.

Men problemet är kanske att vi kanske mest håller på med saker som vi lärt oss och redan kan. Ett av skälen till att dagarna bara passerar och rullar på är att vi så sällan gör saker för första gången.

När vi var 5, 10, 15 eller 20 år var livet och dagarna fulla av saker som vi gjorde för första gången: första gången vi cyklade, första gången vi åt glass, första gången vi simmade själva, första gången vi körde bil, första gången vi älskade, första gången vi flög. Och så vidare.

Numera möts vi mycket mer sällan av tillfällen då vi gör saker och ting för första gången.

Det borde vi ändra på.

Både för att lära oss nya saker, för att ständigt utvecklas och bli bättre.

Men också för att vi på sätt får ”mer tid” – eller i alla fall tid som upplevs som mer värd, där dagarna inte går lika snabbt.

Det betyder givetvis inte att vi ska sluta att vara effektiva och bra på en massa saker. Tvärt om ska vi bygga vidare på det vi kan. Men vi ska inte nöja oss, vi ska hela tiden sträva framåt.

Konservatismen som oundvikligen smyger på oss, delvis som en konsekvens av lathet och att vi blir mer bekväma, måste vi mota tillbaka.

Kalla det gärna 40-års- eller 50-årskris. Jag vill hur som helst göra mer nya saker hela tiden.

I veckan som gick snappade jag upp en lista över 60 saker som vi kan göra för att få ett bättre liv.

Några av tipsen:

• Träna dagligen. 
• Betrakta ditt jobb som ett hantverk
• För en dagbok
• Gör en plan för veckan
• Skriv ner de fem viktigaste sakerna i ditt liv
• Drick massor av vatten
• Skaffa dig en mentor
• Hyr en coach
• Ät mindre mat
• Gå upp klockan fem varje morgon

Jag tror att många av dessa är utmärkta – även om de kanske behöver formuleras om. Sextio tips är också kanske för många. Och jag tror att många behöver formulera sina egna mål, som kanske är helt annorlunda än de i denna lista.

Det intressanta är dock två saker: för det första att vi behöver söka efter våra identiteter – och löpande formulera hypotser, som får duga i väntan på nästa version.

I synnerhet vi som börjat fundera mer på hur resten av våra liv ska se ut behöver bli tydligare i vad vi styrs av, några riktlinjer att jobba efter. Det som yttrar sig som 40- eller 50-årskriser bottnar ofta i att man sällan har ordning på det viktiga i livet. En tydlig lista eller plan för vad som är viktigt och vad man vill uppnå med sitt liv kan hjälpa en att komma längre och slippa göra dumheter.

Det andra är att vi behöver söka oss både inåt och utåt.

Jag tror förvisso att vi behöver söka oss själva också inåt. Anders Timell, krögaren och ”radioprofilen” säger i DN idag att

Det är viktigt att våga resa inåt, att inte bara ha sina känselspröt utåt och vara sig själv.

Det är inte fel. Men jag tror att vårt uppdrag inte bara är att vara trogna mot oss själva, utan också mot vår omvärld och mot våra nätverk. Jag vill vara en god kraft i samhället, någon som bidrar och försöker göra bättre också för andra. I detta finns ett visst mått av självuppoffrande. Det tror jag är bra.

Det betyder givetvis inte att det får gå till överdrift åt andra och håller. Självutplånande är ingen god egenskap.

I går ledde jag en konferens åt Hjälpmedelsinstitutet, deras årliga IT-konferens. Det var en dag med många spännande ämnen och gav en väldigt positiv bild av vad som händer för de grupper som ibland har svårare än vi andra att utnyttja modern teknik – men som istället kan få hjälp av den.

I ett av de första föredragen hamnade presentatören i en diskussion med sig själv och delvis med mig om skillnaden på internet och bredband.

Internet, sades det, är ju det vi använder när vi surfar, när vi googlar eller sköter våra bankärenden.

Bredbandet, å andra sidan, är kopplingen i väggen, tekniken som gör att vi kommer åt internet.

Denna distinktion är tänkbar och låter för många rimlig. Men det är en distinktion inte utan problem.

Allt mer blir numera en del av internet (internet of things) och det som är tjänster på nätet utan att nås via en webbläsare. Appar är väl det mest uppenbara exemplet.

Vi skulle kunna byta namn på internet och kalla det bredband, men det finns ingen poäng i det. Snarare måste vi bli bättre på att bara tänka webbläsare när vi tänker på internet.

Våra tjänster – oavsett hur de ser ut och vilket gränssnitt de har – blir allt oftare en del av internet. Det budskapet måste vi sprida. Det blev jag varse extra tydligt på IT-konferensen igår.

Förmågan att vara fokuserad är viktig och kräver att vi övar på den.

I en värld där så många saker pressar på och erbjuder ständiga möjligheter att ”multitaska” är det viktigare än någonsin att orka välja en sak som man ägnar sig åt med fullt fokus.

Det kan handla om att läsa en längre bok, att ägna sig åt matlagningen, att cykla.

Och det kan gälla möten med människor.

Möten, stora som små, där deltagarna inte har checkat in ordentligt, där de inte är fokuserade och närvarande – de blir alltid, utan undantag, sämre än de möten där deltagarna väljer att vara närvarande till 100 %.

Låt detta bli ditt löfte till dig själv från och med nu: när du möter en annan, oavsett i vilket sammanhang, se då till att vara fokuserad på samtalet, på lyssnadet och på kommunikationen. Det är viktigt för den du pratar med, men det är också effektivt för dig själv.

Ger det inget så gör något annat. Men multitaska inte när du möter andra.