Du är inte kund, du är användare

#blogg100

I höstas gjorde jag ett oförlåtligt misstag. Jag bytte lösenord (det är inte oförlåtligt, det är bra) på mitt Skype-konto. Felet jag gjorde var att välja ett ”å” i mitt lösenord. Systemet tog glatt emot mitt lösenord och svalde. Men på vägen hände det som ofta händer på nätet: våra svenska tecken omsätts till kryptiska strängar av andra tecken och mitt lösenord blev för alltid omöjligt att återskapa.

Då över till nästa utmaning: att hitta tillbaka till mitt e-postkonto, dit mitt Skypekonto varit länkat. Men problemen hopar sig: Skypekontot skapades i ett tidigt skede under min vandring på internet, i en tid då jag hade en @bredband.net-adress. Den adressen har jag sedan länge övergivit, bland annat av skälet att jag inte använder Bredbandsbolagets tjänster längre.

Vad göra? Bredbandsbolaget kan tänka sig att ta tillbaka mig som kund, men inte med mindre än att jag binder upp mig på minst ett år för en ganska stor summa pengar. Så intresserad är jag inte.

Skype, då? Support och kundtjänst är inte riktigt att tänka på. Jag har försökt, utan framgång, både med mejl och sociala medier.

Problemet är ju att jag inte är en riktig kund. Jag är ”bara” en användare.

Skillnaden mellan att vara kund (där pengar byter ägare) och en användare (som bara utnyttjar en tjänst, ibland mot vissa gentjänster) är i många fall enorm. De krav och förväntningar som jag kan ställa på min ”leverantör” om jag bara är en användare är i många fall mindre.

Men frågan om användarens status är viktig. Nu senast blev det en hel del rabalder, när Google meddelade att de i sommar släcker ner sin RSS-läsare Google Reader. Vi är många som troget har använt denna tjänst, helt utan att betala för den. Hur värdesätter Google våra intryck och våra erfarenheter, trots att vi inte är betalande? Inte så högt, just i det här fallet i alla fall.

Listan över tjänster som är extremt viktiga för nätet, för nätets logik och arbetssätt och givetvis även för många användare är lång. Facebook, Twitter och Gmail är tre som på något sätt är svåra att tänka sig att vara utan. Trots att jag inte betalat något för någon av dem.

Det är inget konstigt i att saker och ting kommer och går. Att tjänster läggs ner är ingen stor sak.

Men relationen mellan ”användare” och ”tjänst” kanske behöver ses över. Det är trots allt inte bara relationen mellan ”kund” och ”leverantör” som har ett tydligt och substansiellt värde.

Numera heter jag inte längre magnushoij på Skype. Jag heter magnus.hoij istället. Och jag är dessutom en betalande kund. Så nästa gång jag klantar till det hoppas jag på bättre service. Men jag ska göra mitt bästa för att undvika att testa den egenskapen.

Jakten på det perfekta

#blogg100, ,

Do awseome things

Björn Jeffery är en av de många som på allvar skapat otroligt häftiga saker i den digitala världen. Numera, men inte begränsat till, jobbar han med att skapa appar för barn.

Han har haft på sin Facebookprofil mottot ”Do awesome things” ett bra tag. Och jag känner att det ligger något i det. Både eftersom han hör till dem som verkligen gör fantastiska saker, men också för att jag själv tror att jag, i min gärning, behöver anstränga mig för att göra ännu bättre, bli ännu mer ”awesome”.

Dessutom tror jag verkligen att varje framgångsrik produkt inte bara är bra, utan den överträffar kundens förväntningar. Hela tiden.

Men när det är sagt inser jag att vi aldrig kommer att kunna nå någon utopi. Trots att vi bör eftersträva saker, tjänster och insatser som är fantastiska, så måste vi på samma gång inse att vi bara har börjat. Att vi inte kommer i mål. Någonsin.

När vi skapar vår lista över Sveriges 100 bästa sajter, Topp 100, på Internetworld får vi ibland möta vinnare som tar emot priset inte med stolthet utan med förvåning. ”Va, vi har ju 1000 saker kvar att göra. Vi är inte klara, ens i närheten” hör vi ganska ofta. Och precis så är det ju. Jakten på ständiga förbättringar är inbyggt i hela webbens existens. (Det är bland annat av det skälet som vi på Internetworld inte riktigt går igång på traditionella reklamkampanjer, som helt uppenbart görs klara, levererar en sak och som sedan läggs ner. Det finns inget långsiktigt i dessa, bara kortsiktighet. Men det är en annan historia).

Apple har ibland fått fram produkter där vi kunnat få känslan av en helt färdig produkt. Ett fokus på detaljer, finish och känsla där vi inte kunnat tänka ut någon fortsättning. Allt var liksom fulländat. Men så något år senare kommer ändå nästa produkt. Bättre på nästan alla punkter.

Och Google, där till och med många tjänster haft en beta-märkning långt efter att de lanserats i stor skala. ”Great just isn’t good enough” är deras tionde budord. Och Google är ständigt på jakt mot nästa version, mot något bättre.

Det finns ingen motsättning mellan ”awesome” och en ständig jakt på nästa version, på att hela tiden utveckla. Men orden kan vara luriga och ibland kan den som skapat något ”awesome” få en känsla av tillfredsställelse, att vara klar och kunna slappna av. Det är en farlig känsla.

Detta är en vattendelare: de som tror att vi kan nöja oss med bra produkter som sedan kan säljas och kanske sedan – tids nog – fasas ut. Å andra sidan finns det de som tror att vi behöver ständig utveckling, ständig rörelse framåt för att alls överleva.

Det finns de som tar fram produkter. Och det finns de som ständigt är på jakt efter att göra saker bättre.

Det är en enorm skillnad. Jag vill höra till den senare gruppen. Precis där jag tror att även Björn Jeffery hör hemma.

Tidningsfri dag

#blogg100,

Läs digitala utgåvan av dagens fullmatade DN här. No more tidningsfria dagar. dn.se/nyheter/las-da…

Peter Wolodarski på Twitter

Annandag påsk och ingen morgontidning. Jag erkänner – tidningsläsning på morgonen är viktigt för mig. Eller i alla fall en ritual som jag inte känner något behov av att bryta upp från.

Jag är till och med glad över att mina barn – barn av den digitala tidsandan – också bläddrar i tidningen på morgonen. Förvisso genom att börja med serierna, tv-tablån och de småfåniga ordvitsarna på ”Namn och nytt”-sidan. Men ändå.

Det är då lite störande att de dagar då man verkligen har tid att läsa tidningen länge är de då det inte kommer någon tidning alls i brevlådan. Det finns säkert goda skäl till att det är så, men för mig som tidningsläsare känns det lite bakvänt.

Och det tycker tydligen också tidningsförlagen. Numera stannar inte journalisterna i alla fall, utan nyhetsförmedlingen fortsätter, dock i andra kanaler. Och Peter Wolodarski utropar stolt att tidningen är ute. ”Fullmatad”. ”No more tidningsfria dagar”. Som om allt vore lika.

Det är det givetvis inte. Men annorlunda. Och därmed troligen bra. Men på ett annat sätt än det gamla ”bra”.

Men om vi ska hitta felen i den nya ekvationen (nej, jag vet att det är lite destruktivt och inte riktigt min grej…) så finns det ett antal saker jag ändå saknar:

  • Simultanläsandet. Med en vanlig tidning går det att dela upp den och låta varje familjmedlem läsa sin del på sin del av bordet. Och om alla i familjen hade haft sin egen Ipad hade det kanske kunnat ersättas, men nu är vi inte riktigt där.
  • Volymen. Textmängden i den digitala Ipad-versionen är mindre än i en vanlig Dagens Nyheter på helgen. Jag har inte räknat antalet tecken (det finns det andra som gör), men känslan är att det finns mindre att läsa i den digitala versionen.
  • Korsordet. Möjligheten att fylla i korsordet med en blyertspenna (och ett suddgummi ibland) är en av helgens höjdpunkter.

Det finns givetvis ännu fler detaljer om man letar.

Men som sagt: att ändra är inte i sig fel. Problemet ligger kanske framför allt i att ge bilden av att allt är lika för övrigt. Det är det inte. Och i detta ligger kanske en del av tidningsbranschens stora utmaning. Att inse att de digitala kanalerna och den digitala affären som håller på att byggas upp inte svarar på samma fråga, inte tillgodoser samma behov hos läsarna som de gamla modellerna gjorde.

Först när man hittar sin nya roll, sin nya paketering och förstår varför just den produkten ska se ut som den gör, det är först då som de nya affärerna kommer att blomstra på allvar.

Tills mediebranschen och i synnerhet Dagens Nyheter har kommit på svaret på dessa nya frågor och nya utmaningar, tills dess tycker jag att de ska skicka ut en tidning till mig. Även på Annandag påsk.

Språk och kultur

#blogg100,

Jag hör till dem som gärna ser mer språk-undervisning i skolan. Dels vanliga, traditionella språk. Dels programmeringsspråk.

Jag är dock övertygad om att det framför allt är engelskan vi kommer att behöva lära oss mer av. Engelskan är det moderna världsspråket, både på nätet men också i affärslivet i stort. Det finns säkert områden där affärer med fördel görs på det lokala språket eller enskilda händelser där franskan kan ha status som ett internationellt språk. Men överlag är engelskan oslagbart som verktyg för kommunikation över hela världen.

Men trots detta behöver våra barn lära sig även tyska, franska, spanska, ryska och kinesiska – och kanske även ännu mer. Inte allt, men ju mer desto bättre.

Varför? För att kultur och språk hänger samman. Det är genom att lära sig ett språk som man kommer kulturen nära och som man får en förståelse för historia, sammanhang och kulturell kontext. Språket hänger samman med hur vi som samhälle fungerar, vårt sätt att kommunicera och våra mellanmänskliga förehavanden.

Och även om vi kanske till nöds förstår och behärskar engelska betyder inte det att vi förstår hur en italienare har det. Ganska ofta tror vi – genom att vi kan kommunicera hjälpligt på engelska – att de vi pratar med ska förstå vad vi menar. Men så fort frågan eller meningen vi formulerat innehåller någon sorts bakgrundsförståelse (alltså frågor som bygger på kontext eller sammanhang) är risken stor att den på andra sidan bara kan höra meningen, men inte tolka den rätt.

Man kan kanske formulera tesen så här: vi behöver lära oss språk för att förstå kulturer.

Vill du göra affärer med Frankrike, behöver du förstå den franska kulturen. Ett bra sätt att få den förståelsen är genom att lära dig franska. På samma sätt givetvis med engelskan: vill du göra affärer med USA behöver du lära dig kulturen och kontexten. Det får du via engelskan.

Kulturer kommer vi fortsatt att behöva, ha olika och vilja förstå. På så många sätt och på så många plan.

Produktutveckling eller sälj?

#blogg100,

De senaste veckorna har jag ätit lunch med två goda kontakter i den så kallade ”branschen”. Båda med god inblick i moderna molntjänster och online-baserade företagsbyggen.

Det har varit intressanta och givande luncher, där jag lärt mig mycket, både om hur dessa riskkapitalister och serieentreprenörer tänkt kring lyckade projekt. Men också satt lite ljus från ett annat håll på hur jag själv ser på företagandet.

En av de två lunchkontakterna var exempelvis övertygad om att en modern molntjänst (dvs onlinetjänst) tidigare än många tror behöver säljas och marknadsföras – inte produktutvecklas in till perfektion. Många produkter är ”good enough”, och när de är det gäller det att få uppmärksamhet, bygga en kundbas och skapa närvaro på marknaden. Produktutvecklingen behöver inte längre vara i framkant.

Det finns säkert en poäng här. Givetvis finns en tidpunkt då man måste våga testa sin tjänst på marknaden och inte dra sig för att börja sälja.

Men jag hör till dem som även efter denna lunch tror att produktutveckling är en helt central del i varje företags kärnaffär – om man inte tänker göra som piratkopierarna i Kina eller Vietnam och bara sno det andra skapat. (Detta rekommenderar jag inte till någon, by the way).

Säljarnas roll är viktig och självklart nödvändig för att kunna fortsätta att driva företaget. Men affärsutvecklingen och den ständiga resan mot något nytt och bättre är ännu viktigare. Det är nyckeln till överlevnad och utan den kommer kunderna tids nog inte att stanna.

Jag tror att många företag överskattar säljarens betydelse för att skapa en affär. De bästa säljarna du har finns hos dina befintliga – och nöjda – kunder. Det är genom att göra dem till ännu trognare fans som du bygger din allra bästa säljkår.

Var är påskmusiken?

#blogg100, ,

(Låter detta bli ett lite off-topic-inlägg, bara för att fira att det är långfredag.)

Jag tycker att Spotifys radio-funktion är bra. Du väljer en genre, en spellista eller en artist och låter sedan Spotify spela upp liknande musik som baserar sig på denna lista eller artist.

Det ger dig ny musik som du inte skulle lyssnat på annars.

Men det finns en baksida – eller snarare kanske en insikt baserat på denna funktion: ”världen är överbelamrad med julmusik”.

Välj en artist, låt radion stå på ett tag. Julmusiken lär smyga sig in där. Förr eller senare blir det bjällerklang och något om Marys boychild. Oavsett om det passar sig eller inte. Oavsett om du ligger på stranden eller firar påsk.

Jag gissar att julmusiken är extremt viktig för mer än bara oss lyssnare. Det finns ett kommersiellt behov av julmusik under några hektiska vintermånader. Butiker, radiokanaler och säkert ett och annat kök behöver fyllas med bakgrundsmusik.

Alla artister sjunger numera in julmusik i alla tänkbara former. Tyvärr är utbudet av jullåtar mindre än behovet av att fylla spellistor och artisters vilja att sjunga julmusik. Det betyder att samma låtar dyker upp om och om igen. Efter någon vecka i jultider har man Jingle Bells upp i öronen – bokstavligt talat.

Vad drar man för slutsats av detta? Mer än att det finns lite väl mycket julmusik – kvoten är så att säga fylld vid det här laget.

Ja, kanske att potentialen i att skapa musik för några andra högtider är rätt stor. När kommer första påskskivan från Peter Jöback?

Var mer otrogen

#blogg100, , , ,

Härom morgonen hade jag ett mycket trevligt frukostmöte (där jag var inhyrd som en sorts samtalsledare) och vi pratade om innovation och teknikutveckling. Ett viktigt och relevant ämne, såklart.

Jag resonerade en stund inledningsvis kring hur tekniken bidragit till innovationen och även kring hur it-chefer och it-avdelningar allt mer kommit i utkanten av den utvecklingen. Målgruppen var nämligen it-chefer på ett eller annat sätt.

Jag landade i ett antal slutsatser kring hur tekniker och it-ansvariga kan stärka sin roll i samtalet om innovation. Mina slutsatser såg ut så här:

  • Prata teknik, men titta även utanför er vanliga tekniklåda. Nya områden som robotteknik, 3D-skrivare, nanoteknik och biotech kan vara områden som växer samman med din it-agenda snarare än du tror.
  • Prata ett språk som din mottagare förstår. Det kanske vore önskvärt om din chef intresserade sig för företagets SAN, NAS eller backuplösning. Men i väntan på det (och det lär bli en väldigt, väldigt lång väntan) bör alla som vill få något uträttat med stöd från chefen också lära sig att prata chefens språk.
  • Var mer otrogen. Byt leverantör ofta. Håll igång flera leverantörer samtidigt om möjligt.
  • Korta avtalstiderna. Bind inte upp dig för länge mot en och samma leverantör. Spara inte småpengar mot att du samtidigt exponerar dig för risken att sitta fast i ett gammalt avtal.

Diskussionen under samtalet och efteråt blev givande och stimulerande. Det blev en bra morgon.

Frustrationen när det går för långsamt

#blogg100, , ,

Vi lever i en tid som knappast kan ses som annat är fantastisk. I synnerhet i Sverige, men troligen för väldigt många i världen finns det ingen anledning att blicka tillbaka. Det var i väldigt få avseenden bättre förr.

Debatten om både #näthat och nu senast om #bästabeatrice (läs även gärna detta svar från Jasenko Selimovic) präglas av ett stort engagemang och i viss mån också en frustration över att hur vårt land ser ut och fungerar, de normer vi har och hur vi respekterar varandra.

Jag är glad för denna diskussion och det finns mycket att lära för oss alla. Det i sig är värt en egen bloggpost.

Men några poänger om tid och förändring vill jag göra nu.

  • Det var inte bättre förr. Det har nog få påstått explicit, men ibland får man en känsla av att många tycker att utvecklingen går åt fel håll. Jag tror inte alls att det är så. Jag tror istället att vår medvetenhet och vår känslighet för den här sortens obalanser och missförhållanden är högre idag. Det är bra. Det lyfter fram detta som inte är bra och som vi behöver ändra.
  • Jag förstår de som tycker att utvecklingen går för långsamt. Många inlägg jag läser präglas av en frustration (och ibland mer än så) över att det inte händer mer och att samhället (i bred mening) inte reagerar starkare och mer kraftfullt mot dessa missförhållanden, som nu kommit i dagen – oavsett om det gäller näthat eller diskriminering. Jag tror dock att det tar tid att flytta fram positioner. Och det är också viktigt att de nya värderingarna får sjunka in, inte bankas in med hårda ord.
  • Jag tror att den motreaktion vi ser, exempelvis i form av ett ökat stöd för SD bottnar i att en hel del ser att dessa nya positioner skjuts framför fort. Nota bene: jag är för att vi flyttar fram positionerna.

Jag välkomnar alla som vill bidra till förändring. Och jag vill gärna att utvecklingen ska gå snabbare. Men samhällsförändring och kulturförändring kräver tid och långsiktighet. Ska vi lyckas förändra samhället i grunden och till det bättre måste vi tygla vår frustration och istället hitta verktyg för att skapa hållbarhet och uthållighet i detta viktiga arbete.

Debatten på kultursidorna är en del av detta. Liksom den diskussion som spiller över i de sociala kanalerna och på Twitter.

Men låt det inte stanna där. Och tro inte att det räcker.

Den demokratiska organisationen

#blogg100, ,

Demokrati, enligt Wikipedia:

”Demokrati är ett statsvetenskapligt begrepp som syftar på några besläktade former av styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val, oftast av förtroendevalda representanter till dess parlament.”

Och vidare:

”Även om begreppet demokrati oftast används i kontexten av politiska stater används det också inom privata organisationer, då ofta med hänsyftning på att alla närvarande har rösträtt. I det sammanhanget kontrasteras demokrati ibland mot chefsstyre eller expertstyre.”

**************

Det moderna företaget ställs inför en lång rad utmaningar. Det handlar om att vara flexibla på en marknad i ständig förändring. Det i sin tur kräver en kultur där innovation och förändring är naturlig.

Men företaget måste också byggas av och med moderna medarbetare, som i sin tur kräver något annat än den genomsnittlige medarbetaren gjorde på 1950-talet.

Den moderna medarbetaren kräver – för att kunna blomstra och utvecklas – en högre grad av frihet och respekt. (Jo, det hade varit bra om samma respekt hade funnits på 50-talet, men kulturen då var nog annorlunda.) Han eller hon blir svårare att styra, svårare att kontrollera. Och fungerar bara riktigt bra om han eller hon får utlopp för sin passion.

Det moderna företaget måste möta detta och måste få dessa många kreativa, krävande, ständigt sökande medarbetare att samverka, känna förståelse för både sina egna mål och för företagets.

Den demokratiska organisationen och det demokratiska företaget bygger just på respekten för varje medarbetare, på att han eller hon (jag borde byta till hen) är en viktig byggsten, där det är medarbetaren som är den viktigaste i hela företaget, utan hierarkier.

Jag har lärt mig och länge trott på devisen: ”anställ bara de som är smartare än dig själv”. Jag tror fortsatt att det är sant. Men det bör nog kompletteras med insikten om att alla medarbetare, oavsett vilken roll man har och vilken plats i hierarkin man har, är 100 % duktiga på det som de är satta att göra. Eller i alla fall att de har en unik förmåga att vara en oersättlig resurs för företaget. Just för att de är unika.

”Ingen är oersättlig” brukar det heta. Det är givetvis precis tvärt om. ”Ingen går att ersätta”. Men den dag då något väljer att sluta eller göra något annat kommer en ny balans, en ny jämvikt att uppstå. Den kan i sig vara lika bra, men inte samma.

Att dra nytta av varje medarbetares kraft, vision, engagemang, passion är en sak. Att inte stå i vägen för förändring och det nya är en annan. Båda är legitma, men var sak har sin tid.

Jag tror i detta resonemang finns ett frö till en större berättelse om hur våra företag måste fungera för att kunna vara en del av det moderna, nätverksorienterade, ärliga och ansvarstagande näringslivet.

Jag har verkligen inte tänkt klart här. Men efter dagens lunch (tack Susanna) lades några nya pusselbitar på plats, och jag hittade ytterligare några bitar som jag ännu inte vet var jag ska placera. Håll ut – tids nog kommer detta att bli en röd tråd. Det är jag övertygad om.

Telefonbryderier

#blogg100

Dagen har på några olika sätt ägnats åt mobilrelaterade frågor.

Dels har jag diskuterat möjligheten att lyfta fram app-skapandet på fler sätt i våra kanaler. Jag tror vi kan göra mycket mer av detta: inte bara prata mobilstrategier och responsivt. Utan också ge folk verktyg att skapa själva, att bygga eget. Det har vi pratat om idag.

Dels har jag funderat på mitt eget förhållande till olika plattformar. Jag har sedan länge en IOS-telefon. Dessutom har jag en Windows Phone, som jag experimenterat med. Jag har inte till vardags en Andriod-enhet. Det stör mig lite – det känns som om jag borde vara bättre beredd och uppdaterad på utvecklingen av också Andriod-miljön. Den är för viktig för att inte ha en relation till.

Ovan på detta har vi pratat om erfarenheter av vår app på Webbdagarna.

Det blev inte någon konkret handlingsplan för de två första punkterna: jag tror att vi kommer att se mer av ”gör det själv” i vårt erbjudande i våra kanaler framöver.

Och jag skulle inte alls utesluta att jag inom kort har en Android-telefon parallellt med min Iphone. Men modell, märke etc – det har jag ingen koll på i dagsläget.