Tätt kräver eftertanke

blogg,

Professorn Thorbjörn Andersson vid SLU slog nyligen ett slag för en mer nyanserad diskussion om stadens täthet och om urbaniseringsdebatten. Artikeln i Svenska Dagbladet hade rubriken ”Förtätning av staden har blivit ett självändamål” och innehåller ett antal perspektiv på en uppenbarligen komplex och svår fråga.

Och visst har Andersson ett antal kloka poänger: att bygga tätt är inte ett självändamål eller ett enkelt svar som löser allt. Alla vill självklart inte bo i staden – några både vill och måste bo utanför de tätbebyggda områden om samhället ska fungera. Och visst finns det många – inklusive byggbolagen – som på olika sätt driver en täthets-diskussion av strikt kommersiella skäl.

Det är dock synd att hela debattartikeln slutar i så många oklarheter. Artikeln skapar mer frågetecken än den rätar ut.

Beror det på att begreppen ”urbanisering” och ”täthet” blandas ihop lite för ofta? Beror det på att urbanisering är något som vi inte vet så mycket om och där vi inte har några tydliga svar? Beror det på att Andersson inte gillar utvecklingen? Delar av allt detta kan vara sant.

Men det finns några saker som förtjänar att understrykas.

– Urbaniseringen bygger framför allt på en individuell vilja hos många att bosätta sig i städerna, inte på att politiken har flyttat dem dit via politiska beslut.

– Urbaniseringen kan vara en god utveckling både för tillväxt, hållbarhet och mångfald. I alla fall om vi stöttar rätt sorts användning av staden.

– Huruvida Stockholm är tätare än New York eller Los Angeles är en psedudiskussion. Stockholm har sina egna meriter, sina förutsättningar både kopplat till geografi, klimat och kultur. Det gör att varje lista över täthet i stad X eller stad Y blir mer av underhållningsvärde.

– Politiken och samhällsdebatten måste sätta sig in i drivkraften bakom urbaniseringen och vad den för med sig. Först då kan vi möta städernas tillväxt med kloka politiska beslut.

– Det finns verkligen mycket som vi redan vet om städernas utveckling. Visst är det en komplex fråga och många saker samverkar. Men det betyder inte att vi står handfallna eller att vi helt saknar vägledning. Kollektivtrafiken är helt central, bilen har ofta fått för mycket plats, den blandade användningen av staden bidrar till liv och rörelse etc.

– Jane Jacobs böcker om New York (som Andersson också refererar till) må vara relativt gamla idag, men rymmer många intressanta perspektiv även för dagens urbaniseringsdiskussion.

Det finns ju en risk att Thorbjörn Anderssons text har redigerats slarvigt av Svenska Dagbladets sommarredaktörer. Men slutprodukten i tidningen är tyvärr otydlig och ganska ospännande. Det är synd i en så viktig diskussion.

Almedalsspaning 3: Kultur, teknik eller humaniora?

blogg,

Ett annat av de många givande seminarierna i Almedalen hette ”Finns det en skandinavisk arkitektur och vad är i så fall dess kännetecken?”. Det arrangerades av Veidekke, med Britta Blaxhult från Veidekke och Tobias Olsson från Sveriges arkitekter som moderatorer.

För mig som ingenjör och i de flesta avseenden utifrånbetraktare av branschen (än så länge i alla fall) blev seminariet en spännande inblick i den kulturform som arkitekturen givetvis är. Jag har mött detta tidigare, men nu var mina ögon och öron extra öppna. Namn som David Adjaye och Alvaro Siza blandades med bilder från spännande arkitekturprojekt runt om i världen. Allt ifrån Moscow School of Management till kinesiska hyreshus – sannolikt med undermåliga konstruktörer inblandat – som bara fallit åt sidan.

Frågan fick väl ett svar: i stor utsträckning präglas arkitekturen av samhällets övergripande tendenser. Och visst finns det inslag i våra olika länder i Norden – men också en del gemensamma tendenser – där vi skiljer oss från exempelvis Nordamerika eller Sydeuropa. Hållbarhet är en sådan tendens. Demokrati och delaktighet är kanske två andra.

Men min spaning är inte denna. Jag noterar, som någon annan också på seminariet, att frågan lätt besvaras med att titta på huset eller byggnaden, kanske en grupp hus. Byggnaden blir en gestaltning som kombinerar tekniskt kunnande med ett väldigt stort inslag av humaniora och förståelse av människans livsbetingelser. Därtill läggs en konstnärlig dimension, där byggnaden blir en gestaltning, en egen berättelse. (Jag tänker högt här, så stå ut med mig om detta inte alls stämmer med arkitekturens normala berättelse.)

Men jag frågar mig – återigen lite i blindo och utan att ha läst vidare på detta tema – om inte staden blir ytterligare något: lite längre ifrån den vanliga definitionen av arkitektur.

Handlar staden om teknik? Delvis såklart: geografi och topologi påverkar hur vi bygger och vad vi kan bygga. Men tekniken har en mindre tydlig roll att spela när vi bygger en stad än när vi bygger ett hus.

Handlar staden om humaniora och människor? Ja, väldigt mycket skulle jag säga. Stadens kärna handlar just om människorna, nätverken och mötena mellan människorna. Till och med mycket mer än om vi jämför det med ett husbygge.

Handlar staden om kultur? Ja, på många sätt, men kanske inte på samma sätt som när vi ser vanlig arkitektur som en konstform. Staden kan inte byggas som ett konstprojekt. Jag tror att det skulle leda till väldigt artificiella städer. Tvärt om: staden är och förblir en social konstruktion, där ”konstnärens” roll på sin höjd är att hjälpa till att hitta riktningar, att kanalisera kraft och energi, att underlätta. Inte att bestämma.

Visst går det att tolka begreppet ”kultur” som att det även skulle inkludera min väldigt breda berättelse om staden. Men det lämnar något då den vanligaste uppfattningen om vad kultur är – och i synnerhet vad det är som konstnären bidrar med.

En levande stad en stad som består av mycket kultur och som förmår att fostra kultur. Staden är plattformen för både arkitekturen, politiken, kulturen och entreprenörskapet.

Frågan om vem som i så fall formar staden och vilken roll stadsarkitekten har, den hänger här i luften här. Det medges.

Ett seminarium, där man letar efter ”den skandinaviska arkitekturen”, hittar mest hus.

Hade man velat hitta de skandinaviska städerna – de hade man nog kunnat hitta – hade man fått formulera om frågan lite.

Almedalsspaning 2: Data om urbaniseringen

blogg, ,

Ett av många givande seminarier under Almedalsveckan var det som kallades ”Urbaniseringsmyten”, arrangerat av SCB. Intresset var stort: urbaniseringen hör ju till de allra mest heta samhällsdebatterna de senaste åren. Lokalen var därmed också fylld till bristningsgränsen.

SCB ville med rubriken gissningsvis provocera lite: begreppet ”myt” leder ju tankarna till att något inte stämmer i den generella rapporteringen i media.

Men de ville väl också ge sin – kanske mer nyanserade – bild av vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och precis som alltid med statistik: det går att dra både den ena och den andra slutsatsen beroende på vilka siffror man plockar ut.

Låt oss börja med några av de fakta som presenterades på seminariet:

  • Sverige har enligt SCB genomgått tre faser av urbanisering: Först när vi klev ur det förindustriella samhället i början av 1800-talet, sedan när industrialiseringen tog fart och befolkningen verkligen flyttade från landsbygd till stad (från 15 procent till 80 procent)  och nu: stabiliseringsfasen, när omflyttningen från landsbygd till stad upphört.
  • Drygt 8 miljoner av landets befolkning bor i tätort. Sverige hade sista april i år 9,8 miljoner invånare.
  • Med tätort menar SCB ett område som har minst 200 invånare och har höst 200 meter mellan husen. Det betyder att det finns 1956 tätorter i Sverige år 2010.
  • Tätorterna och i synnerhet våra storstadsregioner växer framför allt genom födslar och genom invandring, inte genom att folk flyttar från landsbygden.

Seminariet innehöll givetvis många fler datapunkter och nyanser. Men uppenbart är att SCB gör det lite svårt för sig genom att prata om ”urbanisering” när man med urbana miljöer i praktiken avser tätorter med mer än 200 invånare. Jag tror att det är få som ser det som urbanisering när exempelvis Töreboda, Vaggeryd eller Avesta växer. (Exemplen är kanske illa valda: det är inte alls uppenbart att dessa orter växer. Jag gissar snarare på att minst två av dem har en vikande befolkningsutveckling.)

Och bilderna på seminariet ger inte riktigt stöd för tanken att ”urbaniseringen” (i SCBs tappning) avstannat. Dock kan man hävda att antalet invånare som bor på landsbygden är relativt konstant i antal. Men eftersom tätorterna (vilket ju inte är säkert är samma sak som ”städer”) fortsätter att växa, så är andelen som bor på landsbygden allt mindre.

Det betyder också att tätorternas andel av den totala befolkningen fortsätter att öka. Förvisso genom födslar och invandring, men ändå.

Den tredje fas i urbaniseringen som SCB talar om, där omflyttningen från landsbygd till tätort är avslutad, säger ju inget om att städerna, tätorterna ändå växer. Urbaniseringsgraden, måttet på hur stor andel av befolkningen som bor i tätorter, ökar. Också enligt SCBs statistik.

SCBs seminarium var på många sätt klargörande. Och nyanserna blev såklart fler. Stefan Svanström, som presenterade på seminariet och som till vardags jobbar med geografiska informationssystem på SCB, gjorde för övrigt ett mycket stabilt och trovärdigt jobb.

Men för min del gav det ingen alls anledning att tro att städernas roll minskar – vilket kanske en och annan i publiken verkade tro.

Om något gav SCBs data en förstärkt bild av att den svenska befolkningen bor i tätort och städer, inte på landet. Över 50 procent av världens befolkning bor numera i städer. I Sverige är det snarare 80 procent.

Om dessa siffror ska kunna användas till något klokt och för att föreslå åtgärder måste vi först av allt inse att det är en enorm spännvidd i SCBs begrepp ”tätort”. I ena ändan finns internationell flygplats, tunnelbana, höghus och skyhöga bostadspriser. I den andra finns nedlagda busslinjer, kämpande ICA-handlare och skolor med allt större upptagningsområde.

SCBs roll i debatten om urbaniseringen är inte oviktig. Deras siffror ligger till grund för både stora och små beslut, inte minst i olika politiska församlingar. Jag kan tycka att det är på sin plats att SCB nyanserar – eller kanske kompletterar – sin data så att den bättre speglar den verkliga urbaniseringen, där den stora, mångkulturella, tillåtande och dynamiska staden växer. Och där de mindre tätorterna, som i många fall kämpar med sin nedläggningshotade bio, en åldrande befolkning, där tidningens lokalredaktion försvann för flera år sedan och där begravningsentreprenören är en av de få näringsidkare som fortsatt har goda tider, där dessa tätorter får en egen berättelse, skild från storstadens.

Först då kan vi få hjälp med att förstå hur vi ska stötta både stad och glesbygd. Eller snarare, med SCBs terminologi: hur vi ska stötta tätort och landsbygd.

Almedalsspaning 1: Den direktvalda borgmästaren

blogg, , , ,

Almedalen är över för den här gången. Inslagen som handlade om urbanisering och stadsutveckling var många.

Ett av dessa arrangerades av Ramböll och hade fokus på infrastrukturens roll för staden. Men inledde gjorde Per Schlingmann, som gav besökarna några av slutsatserna från hans bok, Urban Express.

Speciellt tog han upp borgmästarens roll i den moderna staden. Om staden som koncept växer i betydelse – och det tror ju både jag och Per Schlingmann – behövs också en starkare styrning och mer profilerade profiler som kan leda och företräda staden.

Per Schlingmann förordade rent av direktvalda borgmästare, liknande det system som USA har på många håll.

En borgmästare, direkt vald av medborgarna, skulle givetvis få en väldigt stark ställning i sig själv. Olika personliga egenskaper och visioner skulle få större utrymme än ”bara” den ideologi och de partiprogram som de politiska systemen erbjuder.

Det går ju att hävda att vi redan idag har ett starkt inslag av profilerade politiker i kommunalpolitiken, där personer som den numera bortgångne Göran Johansson i Göteborg kanske var det bästa exemplet. Göran Johansson var i praktiken en borgmästare med den kraft som man kunde förvänta sig av en direktvald dito. Att han sedan var relativt självsvåldig och tog sina egna vägar bekräftar väl snarare just detta.

En svårighet som skulle behöva redas ut med en direktvald borgmästare är maktfördelningen mellan denna funktion och kommunfullmäktige. Alls ingen omöjlighet, men det klampar väl rakt in i en av de mest tabu-belagda områdena inom svensk politik: det kommunala självstyret. Nog så knepigt.

En annan svårighet är väl att hålla ordning på vilka som får rösta till denna funktion. Är det hela kommunens innevånare? Även de som bor långt utanför tätorten. Troligen. Är det kanske även de som bor i kringliggande kommuner, som ändå berörs av borgmästarens beslut? Skulle Solnas och Sollentunas innevånare få rösta på borgmästaren i Stockholm. Kanske.

Men jag gillar annars Per Schlingmanns tanke.

Dagens kommunstyrelseordförande eller kommunfullmäktiges ordförande (som ju i något fall också kallas för just borgmästare) är ju kopplat till just kommunen, inte till staden. Skillnaden är i vissa fall liten, men inte sällan betydande. I Stockholm sammanfaller merparten av kommunens innevånare med tätorten Stockholm. Så är det verkligen inte i städer som Jönköping, Karlstad, Borås och många många andra.

Det känns i dagens kontext avlägset att vi skulle få se borgmästare direkt valda av folket i Sverige. Men utvecklingen går snabbt. Med ett ökat intresse för urbaniseringen kanske det händer mer än vi tror på kort sikt. Låt oss hoppas.

Köpenhamn tar för sig

blogg

I veckan fick vi veta att Malmö och Skåne kommer att marknadsföra sig som en del av ”Greater Copenhagen”.

Det är en helt naturlig utveckling. Malmö blickar sedan länge mer mot Europa än upp mot Stockholm. Kanske har den alltid gjort det. Och Köpenhamn är ju löjligt nära, inte minst med den fasta broförbindelsen mellan länderna.

Malmö, Helsingborg, Lund och andra skånska kommuner kommer att erbjudas medlemskap i den organisation som internationellt ska marknadsföra regionen. Jag hoppas att många hoppar på tåget.

Det finns en hälsosam skillnad och kanske konkurrens mellan Stockholm och Köpenhamn med sin närhet till Skåne och Malmö. Stockholm har alla möjligheter att fortsätta att växa och dra till sig kompetens och kunnande.

Malmö å sin sida har enorma möjligheter som just en del av Köpenhamnsregionen istället för att slå vakt om sin samhörighet med andra svenska städer. Dessa möjligheter har inget alls med Stockholm att göra.

Visst finns det kulturella skillnader. Visst har integrationen mellan Malmö och Köpenhamn tagit oändligt mycket mer tid än man först kanske trodde. Och visst har de olika nationella regelverken på de båda sidorna av sundet fortsatt stor påverkan i många avseenden.

Ändå finns det en potential i en samlad bild – marknadsföring – och inte minst i ökad samverkan kring konkreta projekt. I en global kontext är likheterna ändå klart övervägande, olikheterna relativt försumbara.

Det som möjligen får sig en knäpp på nästan är ju nationsgränsen mellan Danmark och Sverige. Och det är kanske det jag gillar allra mest med detta projekt.

Det blir allt mindre viktigt var Sverige börjar och var det slutar. Istället är det den energi och det tempo som drivs av städerna, i synnerhet större städer, som lockar till sig människor, pengar, idéer och kreativitet.

Jag tror att det bara är bra.

Malmöborna och skåningarna är att gratulera. Well played.

”We’re on the verge of a historic moment”

blogg, , ,

Det är kanske varken överraskande eller särskilt dramatiskt att Google nu ger sig in i diskussionen om städerna och hur de fungerar. Tvärt om känns det som om de redan har gjort det en tid.

Fast jag blir ändå glad när jag läser om Googles projekt ”Sidewalk Labs”, som ska undersöka hur modern teknik ytterligare kan utveckla städerna. Målet är att göra städerna ännu mer hållbara, både miljömässigt, ekonomiskt och socialt.

Daniel L. Doctoroff ska leda Sidewalk Labs, och jag delar hans uppfattning om att tidpunkten är helt rätt.

– We’re on the verge of a historic moment for cities, säger han till New York Times.

Teknik som mobiltelefoner, sensorer, big data och mycket annat skapar enorma möjligheter att förbättra våra städer och hur vi planerar dem.

Det saknas ju inte tankar om detta, men Googles inträde och engagemang kommer definitivt att hjälpa till att öka engagemanget för de här frågorna.

Jag tror nämligen att det både behövs mer förståelse för digitaliseringens konsekvenser hos företag och organisationer som jobbar med den fysiska samhällsbyggnad. Men det behövs också ökad förståelse för hur vår fysiska miljö och städernas logik hos företag, organisationer och individer som har det digitala fokuset.

Google kan bli bryggan mellan båda dessa världar, om det vill sig väl.

#100 Hundra dagar senare

#blogg100, ,

Det känns som igår. Dagen då jag insåg att mitt blogginlägg om städer faktiskt inföll på startdagen för #Blogg100. Då gav jag mig själv utmaningen att blogga vidare.

Bloggandet om urbanisering och stadsutveckling har blivit en del av min vardag. Och en väldigt välkommen del, dessutom. Jag har lärt mig otroligt mycket, läst massor och pratat med väldigt många kloka människor. Extra tack såklart till Wikipedia för ovärderligt stöd under resans gång.

Det finns nu tre summeringar att göra: (1) vad jag lärt mig om städer och urbanisering; (2) vad jag tagit med mig från bloggandet i allmänhet;  (3) vad händer nu?

(1) Vad jag lärt mig

Hundra dagar är många om man ska skriva meningsfulla inlägg varje dag, men det är inte långt om man vill lära sig något ordentligt. Därför tvekar jag lite när jag nu försöker summera mina intryck. Men här är i alla fall ett försök till lärdomar:

  • Städer handlar om människor. Det är inte matematik, det är delvis teknik, men det handlar väldigt mycket om politik och kultur och inte minst om livsmiljöer för människor.
  • Städer är kraftfulla maskiner som skapar möjligheter. Staden som konstruktion ger kraftfullt stöd åt alla som vill utvecklas. Om du ger staden din energi, kommer du att få än mer tillbaka.
  • Städer handlar om nätverk. Precis som internet handlar om att knyta samman datorer handlar staden om att knyta samman människor och aktiviteter. Och precis som internet blir starkt och hållbart är staden stark och hållbar.
  • Gatan är extremt viktig. Platsen mellan husen kan i bästa fall bli ytor för möten, affärer, samtal, kultur: olika former av mänskligt liv. I sämsta fall blir det en död transportyta.
  • Staden börjar med sin infrastruktur. Tunnelbana, spårvagnar, vägar, cykelbanor och allt annat avgör hur staden fungerar och dess effektivitet. Dålig infrastruktur ger dåliga städer.
  • Konflikten mellan stad och land är jobbig och dålig. När människor flyttar till staden utmanas de delar av landet som tappar folk, initiativ, företagande etc. Det leder till spänningar. Men konflikterna gagnar inte medborgarna. Det brådskar att hitta nya lösningar på dessa konflikter.
  • Nationen blir mindre viktig och staden ökar i betydelse.
  • Stockholm har mycket att ge, men mycket kvar att göra.

Sedan finns det såklart mycket annat jag tar med mig in i nästa fas: städer jag vill besöka, böcker jag vill läsa, seminarier jag vill gå på. Plus en allmän insikt om stadens betydelse och hur den smälter in i ett modernt samhälle.

(2) Lärdomar från bloggandet

Lärande ser olika ut för olika människor, men för min del har detta #blogg100-projekt varit ett fantastiskt sätt att lära mig nya saker. Själva bloggandet har blivit min morot och min piska för att läsa mer, sätta mig in i nya saker, att formulera nya tankar, åsikter och slutsatser.

Jag gissar att det passat extra bra för min egen del, när jag nu lämnat mitt jobb som redaktör och journalist: jag har ett stort behov av att hålla igång mina tangentbords-skills. Att skriva en mer eller mindre genomtänkt bloggpost varje dag har blivit ett sätt att vårda mina kunskaper och färdigheter från journaliståren.

Jag har bloggat ganska mycket med mig själv som målgrupp, inte för att pumpa på med ett budskap till någon annan. Behovet av att sprida mina tankar till omvärlden är sekundärt. Jag har med viss regelbundenhet twittrat ut mina blogginlägg, men lika ofta valt att inte göra det. Ibland har skrivandet mer varit ett sätt för mig att själv summera, formulera och reflektera. Inte att vilja sprida mina tankar ut till en bred allmänhet.

(3) Vad händer nu?

Nu ställer jag mig själv frågan: är det slut nu? Hundra dagar var vad jag lovat mig själv att skriva. Har jag slut på ämnen? Har jag slut på tid? Borde jag byta inriktning? Borde jag göra något med allt det som nu är skrivet?

Sanningsenligt: jag vet inte säkert.

Jag tror inte att jag kommer att fortsätta att skriva varje dag. Det tar helt enkelt för mycket tid. Jag behöver lägga min tid på annat – också. Sedan hoppas jag att bloggen lever vidare och att jag kan hitta nya former, där jag ibland med viss regelbundenhet ändå skriver av mig och formulerar tankar. Men jag lovar inget.

En annan tanke är att utnyttja det skrivna – helt eller delvis – för att exempelvis trycka upp en bok på något enkelt sätt. Det finns ändå ganska många nedskrivna ord och meningar som i alla fall delvis känns meningsfulla. Men det finns lika många inlägg som jag kanske skulle behöva titta över en gång till, att lägga lite mer kärlek på redigeringen, att bygga ut några inlägg lite ytterligare så att de blir mer läsbara. Återigen: inget löfte, men detta kanske ändå kan bli något.

Men vad jag vet säkert är att frågan om urbanisering kommer att fortsätta att ligga mig varmt om hjärtat.

Jag vet också att mitt intresse för städer och att resa till städer har ökat. Risken är att jag ger mig på mitt projekt, som antyddes i ett av de första inläggen på bloggen: att beta av min egen lista med spännande storstäder.

Om det är något som jag skulle VILJA lova så är det just detta: att få besöka Jerusalem, Buenos Aires, Austin och alla de andra.

För övrigt kliver jag nu på mitt eget virtuella studenflak och tänker lite för mig själv: nu har jag tagit studenten. Och kliver ut på andra sidan, lite klokare, lite mer ödmjuk men full av energi att fortsätta att lära mig mer och bidra med vad jag kan för att samhället ska bli lite, lite bättre. Varje dag.

#99 Bikes vs Cars

#blogg100, ,

Cykeln och bilen har huvudrollen i filmen Bikes vs Cars, en dokumentärfilm av svenske Fredrik Gertten. Han ligger även bakom den kontroversiella filmen ”Bananas!*”, med en hel del konflikter med företaget Dole som en konsekvens.

Konfliktnivån finns ju även i hans nya film, där cyklarna är de goda medan bilarna är de onda. Men dramatiken är ändå märkligt frånvarande. Kanske beror det på att alla dörrar som ska slås in redan är öppna: ”alla” vet att cyklar är bättre för miljön, ”alla” vet att bilarna är en stor del av problemet för dagens städer och för miljön.

Kanske borde Fredrik Gertten vågat göra tvärt om: vågat analysera varför det är så många – inte bara politiker och makthavare – som gillar bilen? Delvis ligger väl svaret i en bekvämlighet, kanske är vi fångade i en drömbild som biltillverkare och marknadsförare skapat åt oss. Men jag tror också att bilen står för mycket mer än så. Den har haft sin självklara roll i ett samhälle där vi bodde långt från varandra, och där bilen stod för en frigörelse från platsen vi bodde på.

Att urbaniseringen dundrat in över oss är egentligen inte bilens fel. Den fick bara följa med när vi alla valde att flytta till staden och ta allt med oss. Inklusive ett antal beteenden.

Fredrik Gerttens goda sida är istället cyklisterna, som letar efter plats och utrymme i diskussionen. Men även här skulle resonemanget behöva utvecklas och nyanseras. I Stockholm och säkert många andra större städer ökar cyklismen snabbt. Det leder till ett antal problem som bara delvis har med biltrafiken att göra. Cyklister håller olika tempo, de hanterar trafikregler oväntat kreativt och de har själv svårt att vara en del av en mer komplex trafikmiljö, med gångtrafikanter, spårbunden trafik och kollektivtrafik.

Bikes vs Cars är givetvis något på spåren. Det finns en konflikt mellan cyklar och bilister. Och det finns starka krafter som står i vägen för ett modernt förhållningssätt till stadens transportsystem.

Men filmen hade vunnit på att utmana tittaren också. Det är lite för snällt, lite för förutsägbart.

Och kanske, kanske är filmens avslutning, där vi får följa med på till en ”World Naked Bike Rides”, en protestaktion mot oljeindustrin, lite väl talande. Med den slutscenen får cyklismen en stämpel på sig som udda, långt från de stora massornas vardag. Det är synd. Cyklismen har potential att vara en sann folkrörelse, inte minst i en urban värld.

#98 Nationalromantiken

#blogg100, ,

Idag är det Sveriges nationaldag. Och även om linan till flaggstången gick av har vi ändå FÖRSÖKT att flagga.

Jag har, som läsare av den här bloggen, annars ett lite komplicerat förhållningssätt till nationen. Den rymmer en hel del historia, dessutom är den fullsprängd med regelverk och formalia i form av lagar, nationell valuta, språk, demokratiska arbetsformer etc. Plus en hel del fotbolls- och hockeymatcher i nationens namn.

Det lär vi inte kunna ändra på i ett handvändning, även om jag i andra bloggposter har argumenterat för att det vore klokt att ändra synen på nationen.

Lite passande kan ändå tyckas att just nationaldagen infaller på själva upploppet av #blogg100-projektet. Som en påminnelse om hur nationen än så länge en ganska stark ställning, inte bara hos renodlade nationalister.

Så för att inte förta feststämningen passar jag på att glädjas åt Sverige, med sin långa, brokiga, ibland lite problematiska, ibland ganska ärorika och framgångsrika historia.

För ur ett historiskt perspektiv är Sverige verkligen något konkret och viktigt.

Får vi bara ordning på linan till flaggstången ska vi nog flagga för det också.

#97 Urban Express – några tankar

#blogg100, ,

De förändringar som samhället står inför är dramatiska. De stora trenderna, exempelvis globaliseringen, digitaliseringen och urbaniseringen, kommer att påverka både individer, företag och samhällen i grunden.

Och det är bra att fler från både politik och ekonomi engagerar sig i den diskussionen. De har inte saknats, men i många fall har de närmat sig dessa förändringar med viss skepticism: deras gamla paradigm utmanas ju i många fall.

Därför är boken Urban Express av Per Schlingmann och Kjell A Nordström intressant. Båda författarna kommer från miljöer som ofta följt utvecklingen, inte varit i dess framkant.

Urban Express gör dock rejält upp med den känslan. Det går inte att ta miste på engagemanget för förändringarna. Det är stora ord och ofta ett högt tonläge.

Boken marknadsförs med budskapet att framtiden tillhör städer och kvinnor.

Städerna får definitivt sin beskärda del av resonemanget. Det handlar en hel del om städernas styrkor och vad som driver urbaniseringen.

Kvinnorna är desto mindre närvarande i bokens berättelser. Visst: argumentet att längre livslängd, ökad utbildning och mobiltelefonerna bidrar till att kvinnorna får starkare ställning ett par gånger. Men det är en komplex fråga och många bottnar, där det hade varit värdefullt med lite längre och mer systematiskt resonemang om vad som ligger bakom förändringarna och de utmaningar som trots allt återstår innan vi lever i en jämställd värld.

Det som verkligen får plats och utrymme är digitaliseringen, entreprenörskapet och förändringstrycket i stort i samhället. Visst: detta har tydliga kopplingar till urbaniseringen och globaliseringen, men tyvärr knyts säcken inte riktigt ihop. Det blir ett långt ”pepp-talk” för att öka tempot, ständigt utmana sig själv och att det gamla ständigt mals ner av framtidens digitala kvarnar. Och numera inte ens ”sakta men säkert” – istället ”snabbt och effektivt”.

Bokens styrka är just engagemanget och ett antal rappa ”one-liners” i form av urbana lagar, som författarna snickrat ihop. Och givetvis är huvudtesen, att digitaliseringen och urbaniseringen bidrar till en enorm förändring av samhället, helt legitim och värd fler röster och resonemang.

Svagheterna ligger delvis i den något svaga strukturen: det hade varit förtjänstfullt att ta en sak i taget och bryta ner problematiken lite mer systematiskt. Dessutom saknar jag verkligen resonemanget om hur kvinnorna kommer att komma förbi alla de strukturella hinder, kulturer och regelverk som fram tills nu varit så effektiva i att stå i vägen. Jag vill gärna tro att framtiden tillhör kvinnorna (och männen på lika villkor). Men boken övertygar mig inte riktigt. Därtill är det resonemanget alltför tunt.

Den största effekten tror jag att boken har som underlag för presentationer och keynotes på svenska och internationella näringslivskonferenser. Där kommer dessutom både Nordström och Schlingmann till sin rätt som kommunikatörer.

Är du ute efter en bok som lite mer systematiskt och vetenskapligt reder ut urbaniseringens bakgrund och effekter rekommenderar jag ”Who’s your city” av Richard Florida. Den är dessutom mycket lättläst.