#96 Kompetensklustret att vårda

#blogg100, ,

Skälet till att digitaliseringen och globaliseringen inte gjort begreppet ”plats” oviktigt – det är ju snarast tvärt om – är för att vi människor söker oss till andra människor.

Det är inte svårare än att vi är sociala varelser. Och det visar sig att vi gärna vill vara med många andra människor, i synnerhet är det intressant att ta rygg på extra smarta, framgångsrika eller intressanta människor.

Staden erbjuder allt detta, men framgångsrika städer erbjuder också en grad av specialisering, där vissa städer har en extra stark pool av kunskap inom ett ämne, en annan stad är starkare på något annat område.

Typexemplen är väl San Francisco som erbjuder high tech-bolag, Los Angeles är platsen för filmfolk, New York erbjuder världens bästa finans- och medieindustri, Milano och Paris är bäst i världen på mode. Och så vidare.

Hur man bygger upp ett kluster med en viss kompetens eller kapacitet det är en svårare fråga. Men om det finns något att bygga på så är givetvis det något som måste utvecklas och förädlas, inte minst av stadens företrädare.

Jag vågar påstå att Stockholm – kanske tillsammans med Göteborg och Malmö, men förenkelhetens skull begränsar jag resonemanget här till huvudstaden – har några av världens bästa ingenjörsföretag och arkitektkontor som sitter inne med spetskunskap inom stadsutveckling och urbanisering.

Det är något vi får erkännande för regelbundet, men ändå är det relativt osynligt i den officiella bilden av Stockholm.

Det finns i praktiken två problem.

Det ena är att Stockholm inte synliggör denna kapacitet och kompetens. Vi borde utnyttja det faktum att vi sitter inne med fantastiska begåvningar och otroligt starka företag på glödheta områden.

Men vi är också dåliga på att vårda det nätverk, det kluster, som om det fick blomma ut blev självförstärkande och skulle locka till sig kompetens och begåvningar från hela världen. I det senare avseendet tror jag faktiskt att vi har ett jobb att göra även inom industrin. Vi borde själva bli bättre på att vårda våra nätverk, stärka det kollegiala, berömma våra kollegor och tala väl om projekt som görs av industrin i stort.

Jag tror att Stockholm har en möjlighet att bli ett världsledande kluster för stadsutvecklingsfrågor. Men det krävs en del ytterligare för att den bilden både ska bli trovärdig och hörd.

#95 Megalopolis – bortom staden

#blogg100, ,

Stadens roll ökar, nationens roll minskar. Men räcker det med en modern, stor stad idag för att kunna möta kraven på attraktivitet, mötesplatser liksom varuförsörjning, rekreation och mycket annat.

Ett svar på den frågan är att identifiera de storstadsregioner, ibland kallat megalopolis eller megaregioner, som knyter samman ett antal storstäder till ett större kluster.

Området Boston-New York-Washington i östra USA är ett sådant exempel. Ett annat är området runt Tokyo i Japan. Ytterligare ett exempel är det som kallas ”Blue banana”, ett område som går från Liverpool och Manchester via London i Storbritannien ner över Amsterdam och Rotterdam till Turin och Milano i norra Italien. Europa har dessutom en ”Yellow banana” i östra Spanien in i södra Frankrike och en ”Green banana” som sträcker sig från norra Polen ner över Ungern och Kroatien till italienska Trieste.

Moderna kommunikationsverktyg har gjort det lättare att göra affärer eller bygga nätverk mellan människor och organisationer. Men det har också ökat betydelsen av att mötas.

Infrastrukturen mellan städerna inom en megalopolis är därför en avgörande faktor. Í synnerhet tåg av olika slag men även bra möjligheter till vägtransporter bygger samman städerna till en fungerande region.

Den enskilda staden har fortsatt stor betydelse, men dess sammanhang och dess grannar är inte alls oväsentliga. Hur nära är man andra storstäder och hur lätt tar man sig dit? Det är faktorer som tveklöst påverkar möjligheten till jobb, utbildning, umgänge, kultur etc. Och som därmed skapar olika grad av attraktivitet för staden.

Även landet utanför stadens gränser är viktigt: finns det bra resurser för matproduktion, för rekreation, för naturupplevelser?

Jag har tidigare drivit tesen att staden kommer att kunna ta över statens roll också i en mer formell mening. Kanske kommer vi att se hur kluster av städer, megapolis, har en ännu starkare ställning än den enskilda staden.

Stockholm och Köpenhamn ingår inte i någon av de europeiska bananerna. Betyder det att vi inte kommer att vara med i kampen om framtidens talanger? Till viss del har vi en utmaning i vår relativa litenhet.

Å andra sidan talas det ofta om andra styrkor med de skandinaviska länderna och hur vi byggt våra samhällen: innovativa, kunskapsintensiva, stabila förhållanden för företagande, respekt för både män och kvinnor, stor respekt för naturen och hållbarhet och en hel del annat.

Den styrkan ska vi vårda. Men vi bör också fundera på hur vi förhåller oss till de nya maktcentrum som växer upp, både ute i världen och i vår europeiska närhet.

#94 Trivs familjen i staden?

#blogg100, , , ,

Urban Express är Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok, som försöker fånga de stora och omvälvande trenderna, som också driver fram städerna och kvinnorna.

Boken är som många andra ”managementböcker” som präglas mer av tempo och engagemang än struktur och resonemang. Jag hade inte förväntat mig några helt nya tankar, men kanske att gamla tankar var presenterade på ett nytt sätt. Kanske borde en redaktör styrt upp strukturen något ytterligare för att leverera det värdet.

Men givetvis finns det enskilda tankar som jag tar med mig. En gäller familjens roll i staden. Schlingmann och Nordström ser allt fler singel-hushåll, allt fler som bor ensamma i staden. Leder det till att familjen inte passar in i en urban miljö?

Det är sant att staden ger möjlighet till specialisering och unikitet. Det är sant att staden gör det lättare att bo ensam än det var i en mer konservativ och traditionell miljö i en småstad eller på landet.

Men det vore felaktigt att tro att individualiseringen är en del av urbaniseringen.

Urbaniseringen är snarare ett konsekvens av att våra nätverk blir viktigare. Det är genom vår samverkan med andra som vi växer, och staden har en unik förmåga att skapa starka och många band. Dessutom gör staden det lätt att knyta band med nya: företag, människor, intressegrupper.

Den traditionella ”kärnfamiljen” är idag inte lika stark som den var för 40 eller 140 år sedan. Men jag tror att det är en väldigt fundamental mänsklig egenskap och drift att söka sig en livskamrat, att vilja vara tillsammans med någon. Och det är nog oomstritt att vi också har en ganska stark genetisk kod som driver oss mot att skaffa och även ta hand om barn.

Jag tror själv inte att ett modernt familjebegrepp (som inkluderar olika typer av familjebildning) står i någon större konflikt med stadens logik. Visst kommer vi att vilja bejaka våra individuella särdrag på olika sätt. Och visst kommer vi att i perioder leva ensamma, mycket längre än vi gjorde förr.

Men om basen för staden inte är de starka individerna, utan de starka nätverken så är det lätt att få in familjen som en välkommen och naturlig del av den moderna staden.

#93 Nationens hopplösa definition

#blogg100, , , , ,

I Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms bok Urban Express drivs tesen att framtiden tillhör staden och kvinnorna.

Jag är beredd att skriva under på båda. Staden har jag redan försvarat, kvinnornas nya maktposition får jag återkomma till.

Men det finns också ett intressant resonemang om nationalismens och nationens fundament i Schlingmanns och Nordströms bok. På vilka grunder har vi format dagens länder? Vad är det som egentligen gör att Sverige kan skiljas från Norge? Eller Belgien från Nederländerna? Eller Serbien från Montenegro?

Det finns, enligt Schlingmann och Nordström, två sätt att definiera en nation. Antingen genom att helt krasst konstatera att landsgränsen utgör grunden för landet: de som bor innan för Sveriges gränser är helt enkelt svenskar. På latin kallas detta Ius Soli, jordens rätt eller den statsnationella uppfattningen om hur en nation ska definieras.

Alternativet handlar om att se till någon form av kultur eller blodsband: vi som bor i ett land Det brukar kallas Ius Sanguninis, blodets rätt, den etnonationella eller kulturella uppfattningen.

Egentligen är båda definitionerna svåra att ta med sig in i det moderna, urbana, samhället. Det mest framkomliga – och det som nog är lättast att förhålla sig till – är att se nationen som en yta, där vi har ett antal regler. Givet vår historia och våra nationella förutsättningar (som geografi, klimat etc) kan våra regler vara annorlunda formulerade än regler på andra ställen i världen.

Men att se människorna som en ”tillgång” och som hemmahörande i just ett land blir allt svårare. Det leder mig till att tro att begreppet ”medborgare” blir allt svårare att upprätthålla.

Och det leder mig till att de nationella regelverken måste fokusera på det som står still, som inte flyttar. Däremot måste vi hitta mer internationella regler och överenskommelser för det som avser individerna och deras regelverk.

Det är också då man inser vilken enorm resa vi har kvar, innan regelverk och politik flyttar med in i ett globalt och urbant samhälle.

Och jag menar verkligen flyttar med: vi medborgare har i allt större utsträckning redan lämnat våra nationer mentalt.

#92 Marken eller det vi bygger på den?

#blogg100,

I ett av de senaste numren av tidskriften Stad argumenterar arkitekten Emma Jonsteg för att vi inte har en samlad bedömning av hur våra gemensamma resurser när vi bygger städer. Hon tycker i synnerhet att Stockholm har en konstig syn på helheten.

Genom att sälja marken till högsbjudande maximeras förvisso stadens intäkter just i den fasen. Men ju mer pengar som byggherrarna behöver lägga på marken, desto mindre resurser återstår för att utveckla det byggda i nästa steg.

Jag tror hon har en viktig poäng. Det är först när helheten blir bra, inklusive husen och stadsplanen, som vi ska känna oss nöjda. Och även staden har ett ansvar för att slutprodukten blir så bra som möjligt.

Det är trots allt vi som tillsammans ska leva och bo i staden.

#91 Reykjavik – den motvilliga metropolen

#blogg100, , ,

Resan till Island och Reykjavik denna gång innebär mitt andra ordentliga besök på ön. Förra gången jag såg mig om här på Island var för över 15 år sedan.

Denna gång har jag varit på plats i egenskap av STD:s vd och har mött kollegor från arkitekturbranschen runt om i Norden.

Bland många frågeställningar som berörts har urbaniseringen fått sin belysning. En liten dimension utöver de vanliga perspektiven av hållbarhet och klimatanpassning som brukar beröras rörde Islands egen urbaniseringstrend. Även här, i det som väl knappast kan kallas tätbefolkat, dras de boende mot städerna och mot det tätbebyggda.

Det är ändå uppenbart att tillgången på plats länge har inneburit att staden tillåtits att växa utåt, bort från centrum. Det är slående att en så pass liten stad som Reykjavik ändå kan dras med restider till och från jobbet på uppåt en timma.

Mina isländska kollegor upplyste oss dock om att även Reykjavik nu har satt en gräns för stadens expansion, och att det istället krävs en förtätning av den befintliga staden.

Det är klokt. Reykjavik är en relativt liten stad, men ändå utsträckt och utspridd. Jag tror att stadens attraktivitet hade ökat om den hade varit tätare.

Dessutom hade husen i en tätare stad givit bättre skydd för blåsten. Det i sig hade varit en välgärning…

#90 Den växande staden

#blogg100

Fontanellen fick vi för att skallen skulle kunna växa. Ibland undrar man var stadens fontanell befinner sig.

Hur gör vi när staden växer för att se till att infrastruktur, parker, behov av service och kultur växer vidare med staden?

Vi kommer ju aldrig att varken förmå eller ha råd med att planera för varje tänkbart scenario.

Inte kunna för att ju staden har sin egen logik, som verkligen inte kan förutses.

Inte råd för att exempelvis infrastruktur i form av tunnelbana eller vägsystem inte i en mindre stad kan dimensioneras för en mångdubbelt större stad – även om det i backspegeln hade varit klokt. Om nu staden visade sig växa till den storleken.

Jag tror att vi behöver ha ytor, både fysiska och mentala, som ännu inte är färdigplanerade. En storts stadens potentiella tillväxtområden.

Dessa kommer vi att fylla, men tids nog.

Dessa ytor, fortsatt både i geografin och i tanken, måste inkludera inte bara bostäder och hus, utan även infrastruktur, tankar om gatubildens användning, visioner för kulturliv och möten. Plus ett rent av helt oplanerade områden som vi inte alls vet vad vi ska ha till.

Ytan där Nobelmuseet är tänkt att ligga är en sådan yta, som nu eventuellt kommer till användning.

Se det som en av stadens många fontaneller.

 

#89 Det svenska perspektivet

#blogg100, ,

Just idag är jag på Island och kommer i morgon att ha konferens med mina kollegor i de nordiska länderna om just utmaningar och möjligheter för nordiska arkitektkontor.

På agendan står både en generell överblick över läget på de olika marknaderna, men också en djupdykning i frågor som arkitektutbildningens funktion, upphandlingsfrågor och urbaniseringen.

Dessutom kommer vi att kort beröra frågan om exportmöjligheterna för svensk och nordisk arkitektur.

Det är givetvis allas önskan att få nå ut med sin kunskap i världen. Det gäller inte bara för oss här i Norden. Tvärt om ser vi ganska många försök från företag runt om i världen att ta sig in på den svenska marknaden.

Så långt är det självklart att även vi måste se till att visa upp vår förmåga som bransch i världen.

Men det finns ett lite större uppdrag också: det är att vi inte bara har bra arkitekter i Sverige, de är dessutom kanske annorlunda än många andra.

Inte minst kopplat till urbaniseringen och stadsutvecklingen. Jag kan inte bedöma varje lands kompetens, men från vad jag har hört vågar jag påstå att vi just i Norden och i synnerhet i Sverige har en unik förmåga att förstå stadens utveckling och hur vi bygger hållbara stadsmiljöer.

Exemplet med Pittsburg och konferensen P4 är ett gott exempel på detta. Och jag är övertygad om att det finns många, många fler.

Det är alltså inte bara så att vi behöver visa upp vår kompetens för att möta den globala konkurrensen. Vi behöver också i stort få in fler som kan och förstår de moderna möjligheterna – och utmaningarna – med urbaniseringen.

Där tror jag att vi kan ha något helt unikt att bidra med.

#88 Staden och dess tidningar

#blogg100, ,

Jag har ju som några vet en bakgrund i medievärlden och har jobbat på olika facktidskrifter merparten av mitt yrkesverksamma liv. Någon egen erfarenhet från en traditionell morgontidning har jag inte, men har dock noga följt utvecklingen, i synnerhet den digitala. Dels från egen horisont, där vi årligen delat ut pris till den bästa mediesajten, dels som jurymedlem i Årets dagstidning.

Tidningens roll har ju som bekant ändrats och utvecklats en hel del de senaste åren. Digitaliseringen har varit en dramatisk kraft för hela mediebranschen och många tidningar har tvingats till stora neddragningar eller rent av nedläggningar.

Samtidigt har tidningen på en ort varit en samlingsplats, en kommunikationskanal och en egen röst för orten och för staden. Vi vet nu att plattformar som Facebook och Twitter har tagit över en hel del av de uppgifter som tidigare tidningen hade: delvis har dessa amerikanska jättar fyllt sitt innehåll med lätt tillgänglig journalistik från lokaltidningarna.

TV-mediet, som också delvis har ett lokalt perspektiv, har inte drabbats lika hårt – ännu. Troligen kommer även dessa att genomgå stora förändringar de kommande åren.

Hur påverkas staden och dess sammanhållning om tidningen (eller möjligen tidningarna, för de orter där det finns två) försvinner?

Har tidningen en roll och en uppgift som skapar ett tomrum?

Kommer staden att fungera sämre eller vara mindre effektiv om det saknas en lokal journalistik?

Uppenbart är att den granskande roll som journalistiken har är viktig för att motverka korruption och för att synliggöra olika samhällsfunktioners arbetssätt. Tappar journalistiken i inflytande kommer det att få negativa konsekvenser. Åtminstone på kort sikt.

Men även i andra sammanhang har den lokala tidningen en roll, exempelvis som informationsbärare av lokala nyheter, som marknadsplats etc.

Jag har en relativt optimistisk bild av att medieutvecklingen kommer att landa på fötterna. Finns det ett behov så kommer det att uppstå affärsmodeller och entreprenörer kommer att hitta till dessa behov med nya idéer.

Och jag tror även att lokala behov, exempelvis kopplat till staden och den urbana miljön, kommer att få sin försörjning på något sätt.

På kort sikt tror jag dock att det kan uppstå en del bekymmer och kanske kommer en del städer, i synnerhet de lite mindre, att hamna i ett vacuum, där deras storlek och betydelse, deras framtidsvision, kan komma att vara dåligt exponerad.

Kanske bidrar den stora medieomställningen till att det framför allt blir de större städerna, med kraft nog att ha en livaktig lokal bevakning, som kommer att ytterligare segla ifrån de mindre.

#87 Staden som inget annat

#blogg100

Staden är en funktion av många individer, av nätverk, av funktioner.

Och på ett sätt är det inte otänkbart att försöka hitta jämförelser med andra komplexa system, exempelvis i naturen. Skulle staden kunna jämföras med insektskolonier med olika sociala strukturer. Eller kanske med en väldigt komplex maskin som på olika sätt kan optimeras av en ingenjör.

Men det verkar ändå osannolikt att den analogin håller.

Luis Bettencort, urbanforskare och fysiker på Santa Fe Institute, hör till dem som hävdar att det inte går.

Enligt en artikel i CityLab från The Atlantic hävdar Bettencourt att den stora skillnaden i synen på staden är att vi för ofta utgår från dess form. Vi borde leta efter dess funktion istället.

– Staden handlar om hur saker och ting utvecklas, hur de ändras. Den är en process, säger han.

Det är ett intressant perspektiv. Det sätter in staden i en rörelse, i en utveckling. Och staden blir dessutom ett verktyg för förändring, där annat ändras på grund av staden.

– Staden är en speciell form av ”social reactor”, säger Bettencourt i artikeln.

– I takt med att staden växer kommer också staden till dig, fortsätter han något profetiskt.

Att han sedan försöker formulera stadens process som ett antal matematiska funktioner, som går att räkna fram tycker jag själv är lite mer problematiskt. Men det hindrar inte att jag tror att Bettencourt är något spännande på spåret.