Under 2017 blev det än tydligare att småbarnsåren är över. Våra barn, numera 16, 18 och 20 år gamla, är sedan länge kapabla att fatta egna beslut, ta eget ansvar, välja väg i livet.

Att då som en sen – kanske en sista – insats för att bidra till barnens förståelse av livet åka på tågluff med sin son genom Europa, det var kanske en aning desperat. Men det var därtill väldigt givande.

Jag har tidigare bloggat om resan på den här bloggen: hela vägen från ett regnigt och kallt Stockholm till ett glödhett Rom.

Men det blev en resa inte bara genom Europa, utan även i min relation till min son. Det blev inte bara ett antal europeiska städer vi fick tillsammans, utan även samtal om stort och smått. Det blev en resa på ganska lika villkor, där vi båda fick utrymme att tycka till, att välja väg. Även om jag både stod för grundidén och för plånboken.

Det är ingen enkel process att växla föräldraroll från att byta blöjor och hämta på dagis till att reflektera över bilkörning, UF-företagandets vedermödor och att stötta i de olika, ibland lite jobbiga, stegen i att kliva in i vuxenlivet. Jag vet inte hur bra jag lyckats följa med i den utvecklingen.

Min tid med mina barn ändras: från att se dem i barnvagn och i sandlådan till att de sitter vid ratten och jag i baksätet. Eller att de tipsar mig om tv-serier på Netflix eller HBO, inte tvärt om.

Under året har min äldsta dotter i praktiken flyttat hemifrån under längre perioder. En har skaffat körkort, med all den frihet det innebär. Och sonen, som fått nya perspektiv med ny skola och större ansvar på gymnasiet.

Jag har nog inte tänkt sätta mig baksätet i deras liv. Jag tänker mig snarare ett liv som ”rådgivare”. Ordet ”pappa” fungerar säkert bra, om man bara fyller det med rätt innehåll. Nytt innehåll.

Jag behöver lyssna mer, utmana på nya sätt, lämna över, ge perspektiv. Stötta när det krävs, hålla mig borta än oftare.

2017 blev det tydligt att jag måste kliva in i en ny roll. Jag kanske inte har tagit alla steg ännu. Men jag är på väg.

Jag hör till dem som tänker genom att skriva. Jag skriver gärna. Skrivandet är viktigt för mig.

När jag lämnade journalistiken och övergick till mitt nuvarande uppdrag som branschföreträdare var det viktigt för mig att hålla igång skrivandet. Under ett intensivt halvår 2016 bloggade jag 100 dagar på raken om urbanisering och stadsutveckling på den här bloggen. Och under ganska lång tid nu har jag bloggat varje fredag på jobbet, som format ett nyhetsbrev till medlemmar, kollegor i branschen, politiker och andra som eventuellt vill läsa.

Men en större dröm har gnagt i mig: att skriva något längre, något mer summerande. Jag har sedan länge pratat om att skriva en bok. Åtskilliga bokidéer har funnits i mitt huvud, vissa såklart bättre än andra. Vissa mer tidsbundna än andra. Vissa mer svårfångade och otydliga än andra.

Boken har inte skrivits ännu. 2017 hade kanske varit ett bra år för att skriva en bok på vissa plan, men jag tror samtidigt att det varit bra att vänta.

En viktig orsak är att min världsbild ritats om: jag är mindre tvärsäker idag än jag var för något år sedan.

Mitt utfall mot nationalstaten i våras var egentligen en bokidé som jag behövde få ur mig. Jag hade laddat för en slutsats, som jag kände var väl underbyggd, hade ett antal starka och goda argument och som kunde paketeras ihop på ett bra sätt.

Blogginlägget blev ganska bra, men fick såklart också en del mothugg. En hel del mycket kloka synpunkter som fick mig att reflektera, delvis ompröva. Under hösten har jag känt mig allt mer tveksam, allt mindre tvärsäker.

Jag tror det är något bra. Min världsbild uppdateras just nu, mycket drivet av de perspektiv och influenser jag får från min nya utsiktsplats av samhällsbyggare.

Jag tror också att vårt debattklimat kräver mer av oss, även av mig. Hur ska jag bidra till ett gott samtalsklimat, där olikheter och debatt är välkommet, där det ändå kombineras med respekt och förståelse?

Under 2018 hoppas jag landa i några kloka svar kring detta.

Jag hoppas att det leder till mer fart på den här bloggen. Och gärna i någon ny bokidé.

Mitt jobb innebär en del resande: vi har en hel del internationellt samarbete med en hel del möten i både Europa och världen. 2017 var ett år med flera spännande resor, både österut, västerut och söderut.

I juni besökte jag Grönland med våra nordiska ingenjörsorganisationer. Förutom en givande konferens med många viktiga frågor, blev mötet med den grönländska naturen mycket givande. Förståelsen för miljöförändringarnas konsekvenser är extra tydliga i Arktis. Och trots de storslagna isbergen inser man att kraften i växthusgaserna är än större.

Under hösten gick resan till Jakarta, Indonesiens huvudstad. Det går kanske att se det som en världsmetropol, med sina 10 miljoner invånare. Men lika mycket kan det ses som en samling hus, med ännu fler människor och ännu fler mopeder intryckta på en för liten yta. Turligt nog hittade vi en bra guide som kunde visa oss både några av Jakartas sevärdheter men också dess bakgator, slummen och nedsmutsningen.

Därtill resor till Helsingfors, Rom, Bryssel och Zurich bidrog till att jag fick mina beskärda timmar på flygplatser och hotell.

Jag har rest en hel del under mina första år på Almega. Det har varit värdefullt och på ett konkret sätt lärt mig att förstå de utmaningar och skillnader som finns i branschen. I synnerhet har det varit värdefullt att dela erfarenheter med de nordiska kollegorna: Danmark, Norge, Finland och Island. Vi har väldigt mycket gemensamt och även om det finns tydliga skillnader så kan vi lära mycket av varandra.

2018 lär det bli lite mindre resande i världen. Såklart en del i Norden, såklart någon resa till Bryssel.

Närheten och utbytet med mina nordiska kollegor fortsätter: det är viktigt. Under 2018 hoppas jag kunna fylla på med intryck från lite andra branscher.

Jag är fortsatt övertygad om att internationaliseringen kommer att fortsätta och få än större betydelse för oss än innan. Men jag är också övertygad om att det nya kommer från nya ställen, från nya forum och från andra sammanhang.

Därför behöver jag fortsätta att resa, även om det oftare bör ske med tåg, det behöver inte vara lika ofta och det borde ske till nya platser med andra berättelser.

Under flera år har jag uppskattat utbudet av bra poddar, både svenska och utländska.

Jag lyssnar gärna när jag dammsuger, klipper gräset, diskar, tränar och kör bil. Jag borde väl inte, men det händer att jag lyssnar även när jag cyklar och när jag bedömer att jag har rimlig koll på trafik och omgivning.

Jag har flera favoriter, som berikar mitt liv, ger mig underhållning och kunskap. Här är de som utgör min ”spellista” i min telefon just nu:

• Medierna: mycket värdefull, välgjord och bra paketerad mediekritik
• Lantzkampen: aktuell underhållning med en briljant Annika Lantz och aktuella gäster
• Up First: daglig summering av amerikanska nyheter från NPR, National Public Radio
• #ensakidag: Jocke Jardenbergs dagliga fundering i perfekt podd-format
• Det politiska spelet: SR:s politiska kommentatorer summerar veckan
• Juridikpodden: Tove Lindgren och Mårten Schultz sätter juridiken i sitt sammanhang
• Järnvägspodden: rapporter från Trafikverkets arbete med järnväg – på många plan
• NPR Politics: veckosummering och djupdykning i amerikansk politik
• Podden på tiden: Christer Sturmark pratar liv, politik, tro och filosofi med Staffan Dopping
• Staden: arkitektur och urbanisering i skön förening
• The Infrastructure Show: professor på amerikanskt universitet pratar infrastruktur med amerikanska experter.

Ovanpå dessa poddar ska läggas visst intag av musik och ett visst inslag av tv, både linjär-tv och Netflix/HBO. Om jag dessutom ska hinna jobba så är det något som får ta stryk. Under 2017 var det tyvärr boken.

Lika mycket som jag älskar formatet, kvaliteten och bredden i poddutbudet, lika bedrövad blir jag över att inte hinna läsa böcker så mycket som jag skulle önska.

Det får bli nyårslöftet inför 2018. Minska NÅGOT på podd-lyssnandet. Minska NÅGOT på tv-tittandet. Läs mer.

Jag har nu varit drygt tre år som vd för branschorganisationen för rådgivande ingenjörer och arkitekter, Svenska Teknik & Designföretagen, STD-företagen.

Till detta uppdrag har jag givetvis tagit med mig mina 18 år av erfarenheter som journalist nära modern teknikutveckling.

Mina 18 år på förlaget IDG, som redaktör och chefredaktör, har präglat mig på många sätt. Jag lärde mig bland annat att bli en ”sprinter” i mitt sätt att jobba och yrkesmässigt agera. Både media, IT-branschen och i synnerhet internets många företeelser är ganska kortsiktiga, även om resultaten är långsiktiga. I dessa världar springer man fort, testar, utvärderar, testar igen, misslyckas, testar igen.

Det är korta distanser med högt tempo mellan varje. Varje dag, vecka, månad en ny tidning. Konferenser arrangeras. Appar byggs. IT-system skapas. Fungerar det inte lägger man ner och gör något annat.

Jag blev efter 18 år ganska bra på att hantera det arbetssättet. Jag blev van vid att hitta på nya kreativa idéer, vande mig vid att ett misslyckat projekt, en mindre lyckad rubrik, en halvdålig föreläsare alltid snart ersattes av något annat.

Nu har jag landat i en värld som är allt annat än ett sprinterlopp. Den svenska modellen, med sina kollektivavtal mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, föreningslivet inom Svenskt Näringsliv och Almega samt samhällsbyggnadssektorn. Allt detta präglas mer av maratonloppets logik, krav på uthållighet och långsiktighet.

Det är inte något fel på maratonlopp. Eller på korta distanser. Men det är inte helt enkelt för en kortdistansare att springa ett långdistanslopp. Usain Bolt vinner aldrig ett maraton.

Jag har under året funderat en hel del på hur jag – en utpräglad kortdistansare – ska klara av maratonloppet som jag just nu befinner mig i.

Det första och kanske viktigaste är att förstått skillnaden i tempon och att det har betydelse för hur jag jobbar.

Jag har också landat i att det maratonlopp som är samhällsbyggnad eller kollektivavtalsutveckling nog mår bra av lite högre tempo, att det mår bra av att öka takten lite, att inte se allt som oändligt långsamma rörelser. Trycket på förändring är stort och det bör påverka både lönebildning och hur vi bygger samhällen. Inte så att det får IT-branschens eller mediebranschens tempo och ryckighet. Men högre tempo än idag.

Men insikten om kortdistansare-möter-långdistansloppet måste också få konsekvenser för mig i vardagen. Jag har bestämt mig för några perspektiv.

Det ena är att sätta upp egna deadlines, att dela upp långloppet i kortare distanser. Styrelsemötena för STD-företagen är sådana mål, där nästa etapp alltid är den viktigaste att nå med full kraft och med full energi. Min fredagsblogg är ett annat sätt att hitta frekventa avstämningspunkter. Det behöver kanske bli fler.

Det andra är att försöka se mitt höga tempo som en feature och inte som en bugg. Att försöka hitta tillfällena då snabbrörlighet, kreativitet och högt tempo passar (även om det kanske bryter gamla mönster) och undvika att snurra runt saker som inte lämpar sig för det snabbrörliga.

Det tredje är att kommunicera tydligare kring denna konflikt och hur den yttrar sig: både inåt och utåt. Jag är övertygad om att långdistansare och kortdistansare kan samverka och skapa bra saker, om man bara är tydlig med sina olika roller, egenskaper och drivkrafter.

2017 har varit ett jobbigt år. Delvis för att jag har utmanats i min världsbild, att jag omprövat en hel del och att jag ifrågasatt en del annat i grunden. Det har varit krävande, ibland kvävande och i perioder har jag varit rejält bekymrad.

Men delvis också för att mitt arbete krävt mer av mig: ställt mig inför en del nya utmaningar som jag varit ovan vid.

2017 har också tagit mig framåt. Jag har lärt mig massor om mig själv och om min omvärld. Och jag har under året bestämt mig för att se möjligheter istället för problem. Att försöka bidra istället för att vara passiv.

I perioder har den här bloggen varit ganska aktiv. Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något. Nu känns det dags igen. Jag har i några blogginlägg försökt att summera ihop 2017 ur ett personligt och professionellt perspektiv. Mest för min egen skull, som ett sorts bokslut. Om det kan vara läsvärt även för andra är det en bonus.