Idag har vi premiär för Webbdagarna Executive. En liten, men välkvalificerad grupp möts för att diskutera hur den digitala revolutionen ska mötas med strategi och personligt engagemang.

Bakgrunden är enkel. Vi vet att många fler företagsledare och chefer behöver förstå det digitala. Men de är rimligen inte intresserade av klout score, sökordsoptimeringsstrategier eller WordPress-plugins.

Därför har vi satt samman denna förmiddag, med fokus på de två frågor jag tror att personer i ledande befattningar behöver: en modern syn på företagets management, med digitalisering, nätverkande och socialt i fokus. Men också ett personligt förhållningssätt, där du i dig själv behöver ta ett kliv in i det moderna, in i 2013.

Med talare som Micco Grönholm, Pontus Frithiof, Sara Öhman och Niklas Myhr skapar idag premiäravsnittet av Webbdagarna Executive. Det ska i sanning bli spännande att se hur detta faller ut. Förutsättningarna är goda.

Nu smäller det till. Webbdagar-veckan är här och därmed det enskilt största hotet mot mitt #Blogg100-projekt. Jag har tänkt försöka fullfölja, men detta blir en tuff vecka.

Men denna vecka är givetvis inte bara ett problem – kanske inte alls ett problem. Tvärt om är detta en vecka full av energi, möjligheter och lärdomar.

Jag ser speciellt fram emot:

• Att få hälsa 1400 personer välkomna till Webbdagarna på onsdag morgon
• Att få lyssna på Kevin Kelly
• Att få lyssna på Beata Wickboms diskussion om unga Youtube-stjärnor
• Att få lyssna på Måns Adler berätta om videons plats i våra liv
• Att få vara en del av det maskineri som idag utgör Webbdagarna-teamet (och därmed också givetvis Internetworld)
• Att få ta emot talarna på middag hemma hos mig i morgon (även om det är en något enklare måltid)
• Att få runda av Webbdagarna och börja jobba med nästa projekt: Webbdagarna i Luleå och sedan Webbdagarna i Göteborg.

Livet är ingen tävling.

Men det är en resa där vi hela tiden ska bli bättre. I synnerhet jämfört med oss själva och gårdagen.

Vasaloppet må ha en vinnare – någon kommer trots allt först över mållinjen. Men för de allra flesta – tusentals åkare i praktiken – spelar det ingen roll vilken placering man får. Istället är målet att alls ta sig hela vägen och kanske att göra det på en vettig tid.

Det är sympatiskt. Det viktiga är inte vad övriga har för mål: det viktiga är att du når dina egna.

Detta gör tävlingar som Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet, alla klassiska tävlingar för aktiva motionärer, bra på så många sätt. Det blir en aktivitet som inte bygger på elittänkande i första hand utan på att alla kan, många vill och där väldigt många stärker sig både fysiskt och mentalt.

Jag har själv inte varit i närheten av att anmäla mig (även om jag hade långt gångna planer på att anmäla mig till Vätternrundan). Men jag är glad för alla som spänner bågen, som ger sig hän och som försöker lite mer.

Heja.

Ni vet säkert att det smäller till nästa vecka: Webbdagarna tar över och vi ska leverera kvalitet, engagemang och närvaro till uppåt 1400 besökare. Plus ett antal partners.

Jag känner ett stort ansvar för detta. Som tur är står det inte och faller med någon enskild. Det finns numera massor av strukturkapital inbyggt i hela Webbdagar-projektet. Men jag tror att jag behövs och jag har ingen lust att äventyra något genom att vara trött, ur spel eller på annat sätt sänka min egen kvalitet.

Därför ägnas helgen åt att komma ikapp, att ladda och att förbereda sig. Det lär ta sin tid, men sömn, vila och eftertanke kommer att bli i fokus. Plus mental förberelse.

Sedan ska vi ovanpå detta ha talare plus partners (nog så många bara där) på lite mottagning hemma hos mig tisdag kväll. Det gör att vi måste hålla lite ordning i huset dessutom…

Jag skrev igår om behovet av ramar, men där fokuset måste ligga på innehållet i dessa ramar.

Det är då värt att minnas filmen ”Måndag hela veckan”, ”Groundhog Day”, där väderpresentatören Phil Connors (spelad av Bill Murray) hamnar i en loop, där han får uppleva den 2 februari om och om igen. Varje morgon vaknar han till samma väderleksprognos, till samma händelseförlopp och till samma utmaningar.

Det är en av mina favoritfilmer, som inte bara är underhållande, välspelad, har en smart berättelse, utan som också lär oss något om att vara ödmjuka mot våra medmänniskor.

Plus såklart om att kunna gå vidare.

”Måndag hela veckan” är ingen skräckfilm. Den är en verklig familjefilm, en av de bättre.

Men i grunden vore det en skräck att behöva uppleva samma dag om och om igen. På samma sätt som det troligen vore en skräck att behöva leva för evigt (även om det är en djupare fråga, och som kräver ett helt annat blogginlägg…).

Jag har tillbringat några dagar med skidåkning tillsammans med en ganska stor grupp andra. Det är alltid roligt och lärorikt. Jag tycker om slalom och uteliv i lagom doser.

Detta skidläger har genomförts ett antal gånger – kanske tio. Och alltid på samma ställe.

Och när något blir tradition är det lätt att formerna stelnar, att man söker efter rutiner och efter likheter. ”Så här brukar det vara”. ”Så gör vi alltid”.

Jag är inte emot traditioner. De har ett värde och ibland är de till och med nödvändiga. Det är inte fel att vi hälsar med höger hand, har vissa regler för bordsskick och att vi firar jul på samma tidpunkt varje år.

Och om något är bra ska vi inte ändra för ändrandets skull (note to self: ändra inte i onödan, Magnus). If it ain’t broken, don’t fix it.

Men dessa ramar ska kanske just vara ramar, så att vi sedan kan fylla dem med innehåll. Bordsskicket är inget självändamål. Det är ett antal regler som gör att vi lättare ska kunna umgås på ett enkelt sätt kring matbordet. Julen är inget självändamål. Det är en ram för att för att kunna umgås med våra familjer, glädjas åt Jesu födelse, frossa i mat, skämma bort våra barn (stryk det som inte passar just dig).

Jag tror att vi på tok för ofta söker efter likheterna, efter rutinerna och efter repriserna. Ramarna har liksom blivit viktigare än utrymmet för eget skapande inom dessa ramar. Ramarna behövs, men vi ska inte lägga något fokus på dem. Låt dem bli just de ramar som lyfter fram något annat.

Vi vet med säkerhet att livet förändras hela tiden, att nya situationer löses på nya sätt och att olika människor på olika sätt bidrar till att varje situation blir unik på sitt sätt.

Vi vill inte ha repriser i våra liv. Vi vill att de ska utvecklas, gärna bli bättre men i synnerhet fyllas med nya intryck, nya människor och nya berättelser.

Att få samma tidning – med samma innehåll – levererad i brevlådan varje morgon hade till slut blivit ganska meningslöst. En tv-kanal med bara repriser skulle till slut ta död på oss.

Låt oss jobba på att hitta rätt ramar i livet – gärna stabila och fasta. Men låt oss sedan lägga all vår kraft på att fylla dessa ramar med spännande, nytt och kreativt innehåll.

Jag skrev en gång en krönika på temat ”Vad ska vi skriva på våra gravstenar”. I en tid då vi knappast längre kan identifiera oss med ”Lantbrukare”, ”Disponent”, ”Folkskollärare” eller ens ”Professor” eller ”Journalist” reflekterade jag över hur vi ska kunna beskriva oss också när ett liv ska summeras.

Visst kan man tänka sig att skriva ”Projektledare” eller ”Webbdesigner” även på våra kommande gravvårdar.

Men det blir allt svårare. Dels för att dessa begrepp inte längre ger en rimlig bild av oss: vi fyller våra titlar med så mycket mer än bara det mest uppenbara. Och dessutom byter vi titlar lika ofta som vi byter gardiner i köket. Ja, troligen betydligt oftare.

Kanske är frågan om vad det ska stå på gravvården ganska ointressant för gemene man, men låt mig ändå formulera en tanke.

Skulle det vara möjligt att ersätta våra titlar med egenskaper?

Så att det stod: ”Magnus Höij – 1965–2065 — Kreativ och visionär” (Jag hoppas att jag blir hundra och jag hoppas ännu mer att jag uppfattas som kreativ och visionär, även om båda dessa är ganska fromma förhoppningar).

Eller ”Noggrann och ambitiös”? ”Analytisk och arbetssam”? ”Hederlig och ärlig”?

Jag inser att vissa personer kan få svårare att formulera sina egenskaper så att det uppfattas som både träffande, beskrivande och ärligt.

För egen del skulle säkert ”Ostrukturerad och orealistisk” kunna vara rimliga egenskaper. Men fördelen med att fundera igenom inte vilka titlar vi sätter på gravstenen och istället fundera på vilka egenskaper vi förknippas med är att det också kan vägleda oss genom livet.

För många skulle det inte skada om man funderade lite på hur andra betraktade dem och inte bara vilka formella erövringar de har klarat av.

Jag har alltid önskat mig en gps till bilen. Jag hade en i min hand ett tag. Den var dock trasig och jag lämnade tillbaka den med ett tillgodokvitto i handen som senare blev en hårddisk istället.

Nu inser jag vilken tur jag hade som inte skaffade en dedikerad gps. Istället har alla smarta tjänster flyttat in i min mobil och resan upp till Hassela har jag haft sällskap av Waze, som i sin tur erbjuder massor av kompisar längs vägarna.

Inte nog med att jag slipper en apparat i bilen ytterligare. Dessutom skapar det sociala med Waze ett konkret mervärde: jag får tips om var det är köer, blir påmind om att hålla hastigheten (genom påminnelser om fartkameror och poliser längs vägen) och kan hitta bra tjänster längs vägen. Dessutom får jag chansen att bidar tillbaka till övriga resenärer.

Vi vet ju redan att tjänster flyttar runt och att tydliga nischer, där man tidigare dominerat, kan raderas mer eller mindre över en natt. Fråga gps-tillverkarna. Fråga Nintendo. Fråga Nokia.

Men hur gör vi då för att undvika att vara den som tappar en till synes helt stabil plattform och marknad?

• Våga ifrågasätta dig själv, utmana dig själv och var din egen värsta konkurrent.
• Ändra hela tiden. Slå dig aldrig till ro. Sök hela tiden efter nya vägar framåt.
• Var extremt lyhörd för marknadens krav. Om den verkar tycka att något inte fungerar bra, ändra. Försök fundera ut hur du kan bidra ännu mer till att kunderna blir nöjda – ofta går det inte att fråga kunderna om sådant. Du måste erbjuda dem något de inte visste att de ville ha.
• Lyssna ännu mer på de som du ännu inte har som dina kunder. Vad efterlyser de? Hur kan du erbjuda dem något som du inte gjort tidigare?
• Var inte orolig för att misslyckas. Det sker nämligen för alla förr eller senare.

Idag, söndag, blir det bilåkande mot fjällen. Eller i alla fall mot några backar – osäker på om det egentligen kan anses vara fjäll dit vi ska.

Därav ett kortare inlägg. Låt oss hoppas att jag kan bidra med några djupare tankar på måndag.