Kategoriarkiv: #blogg100

Att släppa jobbet på en lördag

#blogg100,

Mitt liv snurrar ganska mycket kring det event som vi har om någon dryg vecka – Webbdagarna. 1400 personer kommer till Stockholm Waterfront för att lyssna på spännande talare från olika håll, för att nätverka och för att bli inspirerade.

Det är uppenbart att detta är en viktig aktivitet för mitt företag, för Internetworld och givetvis även för mig personligen. Jag har trots allt jobbat med detta event under lång tid och genom åren bara sett ett ökat intresse.

Det rör sig om stora pengar, för oss, för våra partners och för våra besökare. Det rör sig om höga förväntningar från alla håll.

Och därför är det också givetvis rimligt att detta blir en aktivitet som präglar mer än bara arbetstiden mellan 8 och 5. Jag grubblar mycket på olika talare ska kunna bygga en helhet, hur jag själv ska kunna bidra och hur vi bygger ett paket med tusen små detaljer som ändå inte spretar åt olika håll.

Det handlar mest om tänkande. Jag sitter inte framför datorn hela helgerna. Men mina tankar gör nog att mina mejl, mina möten och mina egna bidrag i veckan som kommer blir mer genomarbetade, mer genomtänka. I alla fall hoppas jag det.

Nu är det lördag, jag vet att många av de smartaste hjärnorna i mitt nätverk ses på #SSMX på Hilton Stockholm Slussen. Jag borde kanske varit där. Det hade varit ett bra tillfälle att fånga upp smarta tankar, att nätverka och att peppa dem som är på plats med det lilla jag kan bidra med. (Vi kommer ändå att rapportera, så den delen är löst…)

Istället är det packande och städande som gäller för mig personligen. I morgon blir det lite skidåkning och några dagars avkoppling i den friska luften.

Ändå är jag övertygad om att jag kommer att fortsätta att processa mina tankar inför Webbdagarna. Det ligger liksom inte för mig att låta detta bli ett strikt professionellt åtagande. Jag investerar hela mitt varumärke i detta event, och lördagar, sportlov eller kvällar lär inte så i vägen för mitt fortsatta funderande, tänkande och processande.

Jag gör det mycket för min egen del, för att jag själv ska må bättre. Men förhoppningsvis bidrar det till lite, lite bättre struktur också på själva eventet.

Om två veckor vet vi.

Fyra saker som gjorde mig glad den här veckan

#blogg100

Jag blir glad varje dag. Och några saker blir jag glad av hela tiden.

Men några saker sticker ut, och den här veckan kvalade följande in bland de jag tyckte var extra spännande och roliga:

  • Lunchen med Ann Ageland och Hanna-Karin Grensman. Båda två otroligt drivna kvinnor med massor av energi och med en förmåga att få saker att hända.
  • Vårt ”storyboard”, när vi planerar tidningens innehåll. Det är alltid en höjdpunkt, där stora och små frågor diskuteras, men framför allt ett tillfälle att få ur sig alla de galna, viktiga eller hyperaktuella idéer som jag bär med mig i huvudet.
  • IDG-mötet om läget och framtiden. I sina bästa stunder är IDG ett fantastiskt bolag att jobba på. Och i snitt är det nog klart över snittet.
  • Våra morgonmöten för att diskutera kommande Webbdagarna. Jag erskänner gärna att det är viss anpänning inför att möta 1400 förväntansfulla personer om knappt två veckor. Men just därför är dessa morgonmöten extra viktiga, både för jobbet skull men också bara för att kunna prata av sig.

 

Bejaka nya bekantskaper – varje dag

#blogg100

Det finns nog inget bättre sätt att lära sig nya saker på än att prata med nya människor. I synnerhet personer med andra infallsvinklar, bakgrund eller roller än du själv.

I veckan har jag haft två fantastiskt stimulerande luncher, i princip utan någon tydlig agenda mer än mitt intresse för att lära mig något nytt från någon annan.

Men det finns givetvis många fler tillfällen än det ganska strukturerade i att organisera lunchmöten.

  • Vem sitter bredvid dig på flyget?
  • Vem står bredvid dig i tunnelbanevagnen?
  • Vem står före dig i kön till ICA?
  • Men tränar bredvid dig på SATS?

Jo, jag vet. Det är inte direkt svenskt. Vi vill inte alltid möta nya människor, med mindre än att vi verkligen måste. Men låt oss ändra på detta! Gemensamt kan vi bidra till en kultur där vi sträcker ut en hand, möter nya och inkluderar fler i samtalet.

Lunchen – mitt favoritverktyg

#blogg100, ,

Jag har redan nämnt att jag gärna lägger tid och pengar på nätverkande.

Min favorittid är lunchen och min favoritutgift är lunchnotan (i allt hårdare konkurens av frukostmöten).

Lunchen behöver ändå ätas. Det blir inte så mycket skrivet, utan mer pratat. Det blir tid för pratande och för lyssnande. Det blir tid för lite privat och lite professionellt. Och en timma (ibland lite drygt) är en perfekt tidsram.

Min favoritplats – i alla fall i Stockholm – för detta är Tranan på Odenplan.

Tranan ligger bra till för min egen del – nära jobbet. Dessutom mitt i stan och lätt att nå för vem som helst. Tranan har dessutom bra mat – vällagad, svensk och rejäl mat. Aldrig tråkig, alltid professionellt. Personalen är trevlig. Och dessutom är det en avspänd miljö, som inte känns högtravande eller stiff.

Så sent som idag hade jag tillfälle att skaffa ny bekantskap under trevliga former på ett av Tranans bord.

Vad vill du sprida vidare?

#blogg100,

Jag intresserar mig ganska lite för sportnyheter, men den här veckan tog det skruv på allvar och fångade även mitt intresse när bandytränaren Michael Bratt och lagledaren Magnus Fryklund i Broberg retweetade ett inlägg som i praktiken var ett mordhot mot domaren Keijo Hyvärinen. (Läs även här)

Så här stod det i det som retweetades:

”Beställ – Nackskott på Keijo Hyvärinen – lägg i kundvagn – leverans 3 till 5 arbetsdagar. Tack Hells Angels. #svbandy #less #på #domare”

Efterspelet är inte klart ännu: den avstängning som de båda fått initialt ska prövas av Riksidrottsnämnden.

Jag känner inte dessa herrar och har ingen koll på hur snacket går i omklädningsrum eller i avbytarbåsen på en bandymatch.

Men jag är orolig för att snacket är just så här raljant och brutalt.

Jag tror inte att det rör sig om ett faktiskt mordhot, varken från Bratt/Fryklund eller från den som skrev inlägget från början. Men kanske ska polisen ändå undersöka saken – det är trots allt ett konkret hot.

Och jag har givetvis noterat att Michael Bratt tagit avstånd från sin retweet – gott så.

Men det finns några lärdomar i detta för oss alla.

  • Brutaliseringen av vårt språk är ingen önskvärd utveckling. Vi måste vara aktsamma om hur vi formulerar oss – i synnerhet om vi bara har 140 tecken på oss.
  • Jargongen i ett omklädningsrum lämpar sig inte för Twitter. Men den lämpar sig förmodligen inte heller för ett omklädningsrum. Låt detta inte bli ett skäl för att avstå från Twitter, utan från att helt sluta upp med skitsnack, hot, nedvärderande omdömen, sexistiska påhopp med mera, som jag tyvärr är övertygad om florerar i många idrottssammanhang. Och på skolgårdar. Och i fikarum. Och på en massa andra ställen.
  • Twitter är en extremt öppen plattform och budskap sprids lätt vidare, där bakgrund och sammanhang inte längre är lika tydliga. Har du budskap som lämpar sig bättre för de närmast sörjande finns det kanske bättre forum för diskussionen (Facebook? Telefon? Köksbordet?)
  • I en ledande position räcker det inte med att bara jamsa med och sedan skylla från dig. En chef och en ledare – och dit räknar jag självklart Bratt/Fryklund – har fått den positionen för att de är några vi andra ska ta rygg på och som vi förväntar oss ett ansvarstagande från. I det avseendet har de brustit denna gång.
  • Det finns en skillnad i att sprida vidare – retweeta – och att själv formulera ett budskap. Men vilket ställningstagande innebär det att reteweeta? Ställer man sig bakom? Är det ett sätt att sprida spännande tankar, rappa forumuleringar? Behöver du förstå hela sammanhanget? Behöver du ställa dig bakom innehållet? Detta håller vi på att lära oss. Jag tror inte vi är helt klara med denna fråga ännu.

Du kan inte skriva om du inte kan läsa

#blogg100,

Varje mynt har två sidor.

Att blogga – och därmed skriva – kräver också att du läser. Eller i alla fall hittar utgångspunkter för egna kommentarer. Begåvade samtal, lyssnande, tittande kan givetvis också gå bra.

Att skapa tjänster och produkter kräver på samma sätt att du konsumerar tjänster och produkter på andra ställen. Det är genom att se vad andra gör som du kan mäta om du själv har något att bidra med. Det är först då du kan avgöra om du gör någon skillnad.

Av det skälet tror jag att det är extremt viktigt att se till att ta sig tid att reflektera, att läsa, att lyssna på andra. Och att lära sig vad andra på marknaden gjort innan dig.

Fasen där du levererar kan ibland behöva vara lång. Behovet för dina tjänster kanske är väldigt intensiv under en viss tidsrymd. Då gäller det att gasa.

Men lika viktigt är att se till att du har tid att samla tankar, att affärsutveckla och att ta in intryck. Den tiden kan komma varje dag, någon vecka om året eller kanske oregelbundet.

Tiden för eftertanke är kanske svårare att ta sig. I synnerhet om du som entreprenör stressas av cashflow, revisorer och lite svag försäljning och eviga att-göra-listor. Men tro mig: det är helt avgörande för din framtid om du inte ibland backar ett steg och tänker efter.

Om du alltid hamnar i leveransläget, då kommer kreativiteten att stanna av och dina tjänster att snabbare än du anar bli otidsenliga.

Det har du verkligen inte råd med.

Markurells och den svarta svanen

#blogg100, ,

Jag går alltför sällan på teater, men igår hade jag biljetter till Markurells på Stadsteatern. En klassiker av Hjalmar Bergman. Det fanns mycket att tycka om: Philip Zandén, Katarina Ewerlöf, Ingvar Hirdwall med flera. Och så klart glädjen i att gå på teater i största allmänhet.

Men jag blev extra glad när jag läste programbladet innan föreställningen började. På temat ”Black Swan” skrev programbladsförfattaren en kort introduktion till tiden då Markurells utspelar sig.

Det är en tid av stora omställningar, och strax inför två världkrig. Förvisso ännu i en tid då krigens vansinne ännu inte upplevts.

Men det är också en omställning från en tid då namn, börd och titlar i allt mindre utsträckning får betydelse och där pengar och ekonomi spelar större roll. Markurell har inget fint namn, men han är en fenomenal (och djävulskt kylig) finansman, beredd till det mesta för att nå ekonomisk framgång.

Teorin om ”Black Swan” handlar om hur en förändring med stora konsekvenser kan komma helt utan förvarning, men ändå kan förklaras med enkelhet i efterhand, för den efterkloke.

Börd ersätts av pengar – omöjligt att förutse i den rådande paradigmen, men lätt att se i efterhand. Och en förändring med stor effekt.

Jag har svårt att inte se tydliga kopplingar till dagens samhälle.

Som Alexander Bard ibland brukar påpeka håller vi på att – återigen – byta ramen för vårt samhälle. Där vi tidigare haft religion och kyrka och nu en lång tid ekonomi och pengar går vi in i ett samhälle präglat i första hand av nätverk, mest kraftfullt i form av internet.

Markurells i Wadköping är kanske inte i första hand en berättelse om vår samtid, men det finns sprängkraft också i brottet mellan det gamla och det nya.

En sådan är Markurells egen ovilja att ta hänsyn till det gamla. Typ: om jag kan tjäna pengar så gör jag det – och jag gör det inte av ondska eller elakhet, utan bara för att ni andra är sämre på att göra affärer.

Givetvis kan han ta med sig hela Wadköping på kuppen, med sin förmåga att kunna hantera de moderna verktygen, utan hänsyn till de gamla.

Det finns många i vår moderna värld som ser sig förmer och som har en ovilja att förstå det gamla paradigm vi kommer från, där våra föräldrar, många kollegor och inte minst institutioner kommer från.

Jag vill gärna mana till försiktighet. Låt oss hjälpas åt att gå in i det nya. Och låt oss ha förståelse för de som inte förstår, orkar eller vill. De får inte stå i vägen för det nya. Men vi behöver heller inte racka ner eller förlöjliga. Lika lite som vi ska utnyttja det övertag som kan finnas i att hantera de moderna verktygen för egen vinning.

Du vill inte vara den moderna tidens Markurell. Tro mig.

En sak till som jag lägger pengarna på

#blogg100

Igår skrev jag lite om vad jag prioriterar – framför allt ur ett affärsmässigt perspektiv. Jag tänkte vidare och kom på att det finns åtminstone en sak till jag vill prioritera:

– lärande.

Det är förvisso sant att lärande liksom är inbyggt i livet självt. Genom att lyssna mer än prata, genom att ha ögonen öppna och genom att vrida på huvudet ibland kommer kunskap och nya insikter av sig självt.

Och det är också sant att min punkt ”nätverkande” innebär ständiga tillfällen att lära sig mer. Och nätverkande är kanske det enskilt bästa sättet att lära sig nya saker.

Men ändå: ibland behöver vi ägna så lite mer specifikt åt lärandet. Läsa böcker. Läsa tidningar. Lyssna på podcast. Gå på kurser. Åka på konferenser.

Detta är en extremt viktig investering. Och hade jag haft mer tid till mitt förfogande hade jag gärna lagt mer resurser på lärandet också.

Vad jag lägger pengarna på

#blogg100

Att bygga ett bolag (och jag vill gärna tänka att jag gör det med Internetworld och Webbdagarna) handlar om att vara entreprenör och att lägga pengarna på rätt saker. Jag jobbar förvisso på IDG, men äger i stor utsträckning ansvar och befogenheter för mitt område, mitt lilla ”bolag”.

Och som småföretagare – även om Internetworld inte är pyttelitet – är det viktigt att lägga resurserna på rätt saker. Och några saker är viktigare än annat. Här är min priolista på saker som gärna får fortsätta att vara prioriterade utgifter:

  • Nätverkandet. Jag tror det är extremt viktigt för mig som företagare, för mitt bolag och för min framtid att ägna tid och kanske även resurser åt mitt nätverk. Luncher, fika, resor. Allt som gör att mitt nätverk växer och mår bra är bra för mig.
  • Upplevelser för våra kunder. Jag vill gärna se till att min kärnprodukt, som förvisso ska vara bra i sig, innebär en upplevelse. För tidningens del handlar det om bilder, papper, form. På eventen vill vi överraska och skapa något mer än bara innehåll.
  • Kundvård. Att vara tillgänglig, svara på frågor, vara vänlig och försöka vara lyhörd. Det kostar, men måste också få vara en viktig fråga för hela organisationen. Och för mig personligen.
  • Nöjda medarbetare. Att våga satsa tid och resurser på medarbetarna betyder också harmoni i arbetet med det viktiga vi ska göra tillsammans. Det finns tusen sätt att göra detta på, men jag tror det är en del av framgången.

Jag vet med säkerhet att jag inte är helt hemma på alla dessa punkter. Vissa handlar om min egen oförmåga. I andra sammanhang blir det helt enkelt en ekonomisk kompromiss (upplevelser kan verkligen vara GALET dyra…). Och ibland är jag en del av IDGs prioriteringar, som kan vara lite annorlunda än mina egna.

Men jag försöker driva mitt projekt åt detta håll.

Lika uppenbart är att det finns saker som är mindre viktiga att prioritera och framgång kommer av att hitta balansen mellan viktiga, framåtsyftande investeringar och det som kan prioriteras bort. Jag är inte säker på att jag hittat helt rätt balans, men jakten fortsätter. Med oförminskad styrka.

Påven, moderniteten och att åldras

#blogg100, ,

Påven avgår. En unik händelse i en organisation som knappast varit känd för sitt nytänkande.

Det är lätt att känna sympati för Påvens personliga känsla av att inte längre orka ta ansvar för detta i många avseenden krävande och ansvarsfyllda uppdrag.

Och jag har själv lite svårt att förstå de som ojar sig över att detta bryter mönstret att påven dör på sin post. Avgången i sig är uppfriskande och förhoppningsvis ett tecken på att även Vatikanen förstår att i alla fall vissa avseenden hålla sig i takt med tiden. (Jo, det är mycket kvar. Massor.)

Men jag drar tre slutsatser av Påvens avgång.

  1. Förr – och vi jämför ju nu dagens påve med tidigare påvar – levde vi generellt mycket kortare. Medellivslängden är längre för de allra flesta, inklusive katolska påvar. Förr orkade huvudet längre än kroppen. Idag är det ofta tvärt om. Det är därför inte så konstigt att vi behöver anpassa våra ämbeten och de som kommer till en hög ålder (Påven Benedictus XVI är 85 år) och känner att huvudet inte hänger med kan behöva fundera på sitt eget uppdrag. I detta finns mest ett ansvarstagande, inte en flykt.
  2. Dagens samhälle präglas av snabb förändring. Jag har ingen tro på att Vatikanen älskar framtiden, som jag själv gör. Det är liksom inte deras affärsidé. Men å andra sidan inbillar jag mig att även den vill vara en del av sin samtid och en kraft som kan påverka här och nu. För att lyckas med det behöver man inte vara ung. Jag är helt övertygad om att även 80-åringar kommer att kunna leda oss in i framtiden. Men jag tror det krävs nyfikenhet och vilja att utforska. Och en vilja att ompröva.
  3. Parallellt med detta är vi på tok för rädda för att dra nytta av kunskap och kompetens som finns hos många äldre. Det finns en fixering av ”yngre” och ett sökande mot ungdomen och ungdomens värderingar som både är ohälsosam, diskriminerande och som gör att vi slänger bort viktiga samhällsresurser. I det avseendet är många andra länder betydligt bättre på att använda och lyfta in senioritet i bolagsstyrelser, i rådgivande organ och som bollplank åt yngre entreprenörer och resurser.

Det ska bli spännande att se hur det nya ledarskapet i Vatikanen kan komma att ännu mer vara en del av samhället, av människors vardag och en kraft för att skapa ett gott samhälle för fler. Jag vet att det är möjligt.