Kategoriarkiv: #blogg100

Zero Dark Thirty

#blogg100

Kvällen ägnades framför allt till bio – jag och några bekanta såg filmen Zero Dark Thirty.

Den har ju fått en hel del kritik, men också goda recensioner, bland annat i Svenska Dagbladet. Filmen blev också varit nominerad till ett antal Oscars-priser.

Själv gav den mig en bättre bild av det mödosamma, långa och ofta brutala arbetet med att hitta Osama Bin Ladin. Det finns en historieberättelse kring detta händelseförlopp som känns trovärdig, inte direkt hyllande, inte heller kritiserande.

Trovärdigheten stärks av att själva actionscenerna på slutet (om det nu ska kallas så – de är inte alls jämförbara med några slutscener från ”traditionell action”) inte alls byggs på några hjälteporträtt, utan snarare känns som ett professionellt arbete, fullt av de dimensioner som rimligen uppstår i krigslikande situationer.

Jag ser för lite på film, men dessa två och en halv timma var väl värda sin investering i tid.

Vissa knoppar gör ännu ondare när de brister

#blogg100, ,

Förändring är alltid jobbigt och kräver mycket av oss. Men för vissa är det ännu värre.

Det finns branscher och yrkesgrupper vars ramar definierats sedan länge och där det byggts upp ett antal arbetssätt och institutioner som bygger på denna branschs arbetssätt.

Journalistiken hör till en sådan bransch. Lärare, läkare, militärer, jurister och flera andra lika så.

Problemet för dessa branscher är att det inte bara är att följa med marknadsutvecklingen och rikta in sig på det som ”lönar sig” eller skapar tillväxt. Det finns ju många fler dimensioner: etiska, samhälleliga/samhällsnyttiga och inte minst strukturella.

När förändringstrycket ökar är frihetsgraderna färre i dessa branscher. Vissa strukturer låter inte flytta på sig så lätt. Vissa arbetssätt känns lite för viktiga, vissa verktyg går inte att kompromissa bort.

Nu känner jag ju mediebranschen bäst, så det är lätt för mig att ta den som exempel. Och mediebranschen är också extremt utsatt för digitaliseringens konsekvenser. Ändå tror jag att förändringsarbetet är lika jobbigt för alla som arbetar i branscher kringgärdade av yrkesetik, regelverk och lång historia.

Jag hör ju till dem som välkomnar förändring. Som gärna – i alla fall i princip – vill göra annorlunda. Och därför är jag – i alla fall i princip – bekymrad över förändringstakten och förändringsviljan i min egen bransch.

Jag tror nämligen att framtiden kommer att kräva ännu mycket mer förändring, där också en hel del av de institutioner och arbetsformer som vi idag tar för givet kommer att behöva ändras eller helt tas bort.

Mediebranschens aktörer är överlag duktiga på att bejaka digitaliseringen. Men jag tror att de (läs gärna ”vi”) har svårt att släppa sargen och våga ändra sig mer än bara inom ganska uppenbara och givna ramar.

Att våra texter sprids på nätet kan vara början på något. Men det kan lika gärna vara en återvändsgränd. Jag är osäker.

Men vad jag vet är att vi måste vara beredda på ganska omfattande förändringar, där vi också bejakar fallna institutioner som en del av den nödvändiga och ofta välkomnande förändringen.

Vi kan inte leva i ett museum.

Facebook under ytan

#blogg100,

Som tur är behöver vi ganska sällan fundera på hur Facebook egentligen fungerar. Hur alla de system, datorer, sladdar och den elförsörjning som krävs för att få en plattform som Facebook att fungera.

Rent intellektuellt är det lätt att förstå att det inte handlar om någon server hemma i Marc Zuckerbergs kök. Men när man ser det bygge som Facebook håller på att konstruera i Luleå, för att driva sina system – det första datacentret utan för USA för den sociala medier-jätten – kan man inte annat än häpna. Under mitt besök i Luleå idag svängde jag förbi för att bara få en yttre bild av detta omtalade projekt.

Facebooks datahall i Luleå.

Den första byggnaden av tre är helt enorm. NCC bygger en hall på 28 000 kvadratmeter, inom kort fylld till bredden av hårdvara.

Inom några år står ytterligare två liknande hallar färdigbyggda.

Och Luleå hoppas givetvis att det kommer fler som vill etablera sig i regionen. Den goda tillgången till kraft och kyla är två goda skäl. Nu, med Facebook på plats, finns ytterligare ett: tillgången till kunskap på plats kring hur man bygger ett modern datacenter.

Och jag har den djupaste respekt för de ingenjörer som nu konstruerar innandömet (och allt annat såklart) på detta jättebygge.

Men jag är lika glad för att jag inte behöver bekymra mig över detta till vardags.

Näthatet – en personlig statusrapport

#blogg100, , ,

Debatten om näthatet fortsätter i kölvattnet av Uppdrag Gransknings inslag i veckan. Det är bra. Vi är inte klara. Och vi behöver nog vänta ett tag innan vi kan summera läget och dra några slutsatser.

Men jag vill ändå dela med mig av några tankar jag fått med mig efter denna vecka. En del visste jag redan innan – kanske allt – men nu blev det tydligt bekräftat.

  • Vi är många som använder ett hårt och slängigt språk på nätet. Twitters 140 tecken gör det nödvändigt men ofta svårt att formulera sig kortfattat. Ibland blir det till ett självändamål att formulera sig i ”one-liners”, som gärna får vara sarkastiska och elaka. Det drar retweets. Det ger bekräftelse.
  • Jag själv är definitivt en del av ovanstående. Jag är minst lika skyldig till hårda ord och elakheter som de flesta andra.
  • Vårt språk är viktigare än vi tror. Och många av oss är dåliga på att kunna formulera oss nyanserat. Det finns de som föreslår att vi ska byta ut svenskan mot engelskan, av olika internationella skäl. Låt oss börja med att lära oss svenska ordentligt först.
  • Hat är förvisso hat oavsett i vilken kanal det strömmar. Men nätet har vissa egenskaper (hastighet, korta format, anonymitet) som kan bidra till att hatet drivs längre och syns tydligare. Därför är det befogat att tala om näthat. Och därför är det befogat att adressera detta specifikt.
  • Hat och hot är inte det samma som att vara kritisk eller för den delen ironisk eller raljant. Nyanser må gå förlorade, och den som läser kanske tror att det som var avsett som kritik istället är hat. Men icke desto mindre: vårt samhälle behöver debatt, satir och kritik. Och att den ibland blir personlig är oundvikligt.

Troligen finns det ännu fler saker jag lärt mig om jag bara tänker efter.

Den senaste veckans debatt har som sagt varit otroligt viktig och jag ser fram emot fortsättningen. Vi har mycket att lära. Och när vi är klara kommer vi att ha hittat ett nytt normalläge, som jag är övertygad om är bättre än det debattklimat som vi just nu så aktivt debatterar och ifrågasätter.

Den svaga kopplingen mellan musik och omdöme

#blogg100, , , ,

Det fanns för en tid sedan ett radioprogram som handlade om matlagning. Men kombinerat med musik valt av kocken. Teorin: gillar ni min mat så gillar ni kanske också min musik.

Det är sannolikt inte alls så. Visst kan det förekomma undantag, men ännu oftare precis tvärt om.

Och mat-musik-kopplingen är bara ett av många kopplingar som jag inte alls tillmäter någon större betydelse. Samma sak mellan musik-värderingar, mat-värderingar, film-mat, tv-serier-musik. Och så vidare.

Jag känner massor av personer vars åsikter och omdöme jag respekterar djupt, men där jag har väldiga problem med deras musikval.

Och tvärt om: det finns många i min närhet vars musiksmak jag delar i stora stycken, men som jag inte för allt smör i Småland skulle ge fria tyglar att vara mitt ombud på första bästa föreningsmöte.

Detta lär mig att vi i många fall ska vara försiktiga med att bygga rekommendationer från en värld (exempelvis gemensamma intressen) på en gemenskap i en annan. Dina vänner på Facebook är kanske ett ganska dåligt underlag för att hitta bra spellistor på Spotify? Du kanske behöver leta någon annanstans. Dina Twitter-kontakter inte alls leder dig till rätt urval av restauranger. Du kanske har mer tur om du har ett speciellt nätverk på Yelp eller på Tripadvisor för den saken? Där du vet att ni delar samma åsikter om service, pris, matkvalitet etc.

Detta lär mig också att musiksmak inte säger något om en människas åsikter, värderingar eller livsval. Snarare säger musiksmaken något helt annat om en människa. Typiska moderater lyssnar inte på en sorts musik, ser på en viss sorts tv-serier eller intresserar sig för en viss sorts mat. Lika lite som vänsterpartister överlag har samma musiksmak.

Människor är komplexa varelser, med många sidor och perspektiv. Tron att vi kan ha ett fåtal fack, där alla passar in fungerar inte. Och ännu mindre: vi kan inte ha bara en dimension av fack. Ska vi nödvändigtvis ha folk i fack behöver vi kunna variera lådorna om vi byter perspektiv.

Och i ett försök att göra detta extremt tydligt slänger jag här in lite musik som just nu har snurrat extra mycket i mina lurar. Håll i er. Ni lär inte tro att det är jag som valt…

Borrowed Love – SOS Band

Spinning the Wheel – George Michael

Thrift Shop – Macklemore & Ryan Lewis

Maria – Ricky Martin

Keep Their Heads Ringin’ – Dr Dre

Gordita – Shakira

Take Five – Quincy Jones

Fritt fram att följa mig på Spotify, såklart. Även om jag inte tror att det ger dig något… Möjligen finns det lite potential om du inte tycker att jag rätt åsikter här på bloggen. :)

(Jag närmar mig nu den hyperaktuella frågan om exempelvis 2Pac och HMs t-shirts. Hur ska vi förhålla oss till musiken från en person som uppenbart varit kriminell? Och hur ska vi förhålla oss till filmer från Roman Polanski, dömd för sexuellt utnyttjande av minderårig? Kan jag uppskatta musiken från 2Pac utan att behöva ta ställning till hans liv och leverne? Denna fråga får bli ett annat blogginlägg.)

(Detta resonemang om den svaga kopplingen borde dessutom betyda att P1s långkörare Sommar är feltänkt i grunden: låt folk med omdöme och spännande berättelser prata och låt någon annan välja musiken. Eller bättre: låt pratet komma från en källa, musikvalet från en annan. Men också den diskussionen får vi ta vid något annat tillfälle.)

Därför älskar jag Google+

#blogg100

Det är ingen tvekan om att Google haft svårt att hitta modellen och intresset för sin sociala plattform Google+. Och det är många som skämtar om just tomheten och det bleka intresset.

Visst kan Google+ fortfarande bli en bra och framgångsrik tjänst. Google+ är bra för dina sökresultat. Och flera, verkligt spännade tjänster, såsom Google Hangout, hänger tight ihop med Google+.

Dessutom är Google+ inte alls så illa som plattform: snyggt, lättjobbat, dynamiskt.

Men det är inte därför jag tycker om Google+. Och det är inte därför jag tycker att många av skämten om Google+ är lite sura.

Jag hör nämligen till dem som tycker att vi borde våga mer. Och att vi allt oftare borde orka tillåta oss att misslyckas.

Google kanske ännu inte har misslyckats med sin plattform. Men låt oss anta att det går lite halvdåligt, långt under marknadens förväntningar. Varför ska vi i det läget skratta åt alla detta ”misslyckande”?

I synnerhet när vi vet att det kanske inte finns något bolag som är bättre på att testa idéer, på att experimentera och på att vara öppen med sina projekt. Google kastar ur sig tjänster hela tiden, vissa helt galna, vissa fantastiska. Och de låter oss användare vara med på resan.

Vi ska skratta åt dem som gör bort sig genom att göra helt usla produkter, som försöker luras, som förstör.

Vi ska dessutom försöka lära av alla de projekt som inte fungerat som de ska. Det kan gälla teknik, marknadsföring, prissättning eller något annat.

Inte minst ska vi ha respekt för att det inte är produkterna eller tjänsterna det är fel på utan  timingen. (Förvisso också något som ett bra bolag borde kunna bedöma.)

Men låt oss undvika att skratta åt de som misslyckas. Vi behöver fler som gör oväntade saker, som ger sig ut på hal is och som ibland gör saker som inte fungerar som de ska på marknaden.

Jag älskar bolag som testar, som vågar, som experimenterar. Även om de misslyckas.

Mellandagar behövs också

#blogg100,

Detta har inte varit en av mina bättre dagar. Tvärt om: tung, mödosam, uppförsbacke.

Nog har Twitter förgyllt min dag återigen (i synnerhet i morse). Och nog har jag haft åtskilliga spännande möten med gamla och nya bekantskaper. Och på något sätt har även denna dag bidragit till viktig reflektion, ett och annat ställningstagande och knuffat många av mina projekt något framåt.

Men nu börjar bristen på sömn, tempot under veckan och kanske inte minst vinet från igår ta ut sin rätt.

Jag kommer inte ge mig på att formulera några djupare tankar här på bloggen idag. Det får anstå till i morgon.

Men hållt ut: inom kort kommer även den här bloggen att bli ett verktyg för något stort. Jag har det på känn.

Betaltjänster eller reklam?

#blogg100

Tidigt i morse blev jag uppringd av Sveriges Radio Uppland för att kommentera betaltjänsternas roll framöver. Utgångspunkten var både olika initiativ som svenska mediehus, exempelvis Sydsvenskan gjort, och ett rykte om att Youtube planerar att ta betalt för viss typ av innehåll.

Det finns givetvis mycket att säga om detta. Och efter en lång dag som moderator håller jag mig kort.

Min tes var följande:

– Det blir mer betaltjänster

Vi måste räkna med att få betala allt mer för innehåll och bra tjänster på nätet. Men för att vi ska hosta upp plånboken krävs att tjänsterna är riktigt bra och ger oss konkret nytta. Prisnivå? Tillgänglighet? Kvalitet? Utbud? Det mesta är oklart i dagsläget.

– Vi får allt mindre reklam på nätet

Vi blir allt mer trötta på reklam på nätet. Både på Youtube, på våra nyhetssajter och i våra Facebook-flöden. Tyvärr beroende på att reklamen allt för ofta inte är relevant för oss som mottagare. Så länge vi presenterar reklam på våra sajter som inte ger något mervärde kommer det att bli allt svårare att sälja och nå ut med.

Näthatet – bortom förnuftet

#blogg100, ,

Dagens tyngsta minuter var de framför SVT:s webb-tv-inslag inför onsdagens Uppdrag Granskning. ’

Detta har vi hört om förut, bland annat har ju Åsa Linderborg i Aftonbladet berättat om sina erfarenheter och hur det påverkat henne. Det som dessa kvinnor i SVT-inslaget får höra om sig själva är ändå obegripligt. Jag har svårt att förstå hur de orkar.

Det är många saker som behövs för att vända trenden. Jag lyssnar gärna i morgon på SVTs inslag för att veta mer vad. Jag hoppas det finns goda tankar som vi kan hjälpas åt att omsätta i konkret handling.

Vad jag ändå på förhand tror mig veta är att det dels krävs att samhället – och då menar jag verkligen den breda definitionen av samhället, inklusive civilsamhället – mer aktivt tar ställning, formulerar de alternativa resonemangen. De som handlar om förståelse, som handlar om respekt.

Jag är också övertygad om att staten – med sina verktyg i form av polis, åklagare med mera – behöver göra mer. Vad – det hoppas jag att fler tycker till om.

Framför allt är jag säker på att varje enskild god kraft, man som kvinna, behöver för att skapa ett mer tolerant samhälle, som bygger på respekt och förståelse. Vi har alla olika talanger. Alla kommer att behövas.

Det faktum att dessa hot och sjuka kommentarer sprids via nätet kräver ett extra ansvar från oss som jobbar nära onlinevärldens aktörer och som på olika sätt bidrar till att forma det nya, digitala samtalet.

Jag tror att vi – jag inbegriper mig själv här – har ett extra stort ansvar för att jobba för att möta de galningar som sprider hot, skräck och förnedring.

Jag vet att många av oss brinner för framtidens möjligheter och gärna vill bidra till allt det nya som vi ser runt hörnet.

Men nu tror jag vi måste se oss om en stund: att se till att göra skillnad också i att få stopp på galningarna som förstör, som skapar det hårda, kalla klimatet som allt för många får uppleva.

Hal is – och att våga gå ut på den

#blogg100

Denna kväll är det körigare än vanligt. Inte nog med att jag har ett antal projekt som kräver en hel del arbete på kort sikt. Några av dem ligger jag dessutom lite onödigt sent med. Dessutom åtog jag mig ett extra uppdrag idag. Och snart Skype-samtal från USA…

Därför ett kortare inlägg, men kring en tanke jag funderat lite på när jag bloggat på #blogg100-temat: hur säker får man egentligen vara på saker man inte vet så mycket om?

Enkelt är att bara förhålla sig till det som rör en själv – egna upplevelser går inte att argumentera mot. Det blir liksom automatiskt fakta: ”Min erfarenhet är att …” eller ”Jag upplever det som att…” går inte att argumentera emot.

Relativt lätt är också att uttala sig inom sina expertområden, där man känner sig helt säker på fakta. Jag har sådana områden (eventskapande, modererande av paneler, affärsmodeller för journalistiska produkter exempelvis). Detta kommer jag säkert att återkomma till flera gånger i olika inlägg här på bloggen.

Knepigare är det kanske med ämnen som man känner att man brinner för, kommer i beröring med, där man känner att man har en åsikt, utan att riktigt veta om den åsikten är gammal, helt överspelad eller rakt upp och ner felaktig. Där man inte läst på, där man inte kollat alla detaljer.

Lika lurigt är det med tankar som bara är rena hypoteser, tankefigurer som formuleras i huvudet, ibland helt utan sammanhang. Tankar som väcks av enkla impulser, där några lösa trådar knyts ihop till en knut.

Jag har i flera bidrag glidit långt in i de senare stadierna: vädrat tankar och idéer som jag verkligen inte är expert på.

Är det bra att blogga om sådant man inte vet mycket om? Hur mycket research måste man ha innan man kan få ”uttala” sig (om det nu är det man gör på bloggen) om en fråga?

Hur mycket svajande med faktakontroll kan man tillåta sig innan man blir en tyckomat utan förankring eller liknar för mycket en Ring P1-ringare?

Den gränsen är nog olika för olika personer. Klart är nog att bloggen är ett friare verktyg än en tidningsartikel. Men har jag som journalist ett större ansvar för att bara skriva om sådant jag vet något om?

Kanske.

Jag vill ändå för egen del gärna känna mig fri att släppa iväg en och annan ballong, med stor risk att jag har fel i grunden. Och gärna då att någon argumenterar emot. Och utan att bli belagd med evig munkavle för att ha tänkt en galen tanke.

Tills motsatsen är bevisad kör jag på. Ibland med livrem och hängslen, ibland helt utan.

Med stor risk att man får stå där med rumpan bar.