#46 Vid forskningsfronten

#blogg100, , ,

Dagen har ägnats åt Tyrens FoU-dag på IVA i Stockholm. Tyrens är en av landets främsta tekniska konsulter, som dessutom lägger en hel del resurser på forskning och utveckling. Det är i många avseenden föredömligt: branschen behöver ständigt utvecklas och lära sig mer. Och det går inte att helt överlämna det ansvaret åt akademin: de som praktiskt tillämpar teorierna i olika kundprojekt behöver föra tillbaka olika konkreta frågeställningar till forskningsmiljöerna. Och resultaten från forskningen måste sedan ut till verkligheten.

Tyrens samarbetar med flera svenska universitet, men också internationellt och inte minst Harvard i Boston. Både det globala och det lokala gjorde tydliga avtryck i dagens agenda: allt från städers själv, exempelvis i Tokyo och Barcelona, till hur tunnlarna för det nya höghastighetståget ska konstrueras utanför Norrköping för att tryckvågorna inte ska ställa till det för människor och utrustning.

Dagen rymde många inspel till denna blogg. Jag nöjer mig inledningsvis med att konstatera att det behövs fler mötesplatser, där akademi och företag möts. Det behövs fler tillfällen där både arkitektur och teknik diskuteras. Och det behövs fler forum där discipliner möts,. där det inte bara blir fokus på enstaka specialområden, utan där olika röster blandas och ger sin syn på samma fråga.

Tyrens FoU-dag var en lyckad övning i detta avseende. Arkitekturen möte teorierna om urbaniseringen som mötte miljöfrågorna som mötte de tekniska konstruktörernas vardag.

Det finns mycket att lära av de många som vi inte möter till vardags.

#45 Det kollegiala stödet

#blogg100

Jag har varit på tok för kort tid – i praktiken ingen tid alls – i arkitekt- och teknikkonsultvärlden för att kunna bedöma sanningshalten i det påstående jag hörde häromdagen: att vi är dåliga i Sverige på att uppmuntra framgång hos arkitektkollegor.

”När jag gör något bra får jag uppmuntran från kollegorna i Danmark, men från svenskt håll är det tyst”, fick jag höra.

Men om det stämmer – vilket inte låter uteslutet – är det trist och tråkigt.

Sverige är en på tok för liten marknad, och ändå en växande marknad för arkitektur och samhällsbyggnad för att vi ska behöva bråka med varandra. Tvärt om: framgång för en duktig arkitekt innebär ökat fokus på näringen i stort och sätter, som det numera heter, ”Sverige på kartan”.

Det måste vi glädjas åt och uppmuntra.

Min känsla efter att ha mött ett antal arkitekter och företrädare för både arkitektkontor och arkitektkompetens är att de är oväntat öppna, inkluderande och uppmuntrande. Det borde tala emot påståendet jag hörde.

Men vi vet också att vi i Sverige sedan länge dras med en Jante-lag, en ganska protektionistisk agenda och en känsla av status quo, där den enes framgång betyder den andres tillkortakommande.

Jag tror inte på något av detta för framtiden.

Jantelagen är direkt destruktiv, där vi snarare behöver uppmuntra folk att både växa, ta för sig och våga misslyckas.

Protektionism är inte heller direkt förenligt med ett modernt, inkluderande och globalt samhälle. Vi måste välkomna konkurrens från hela världen och snarare se det som en tillgång och en chans till eget lärande och utveckling.

Och samhällsbyggnad är sällan ett noll-summe-spel. Visst finns det affärer som en aktör får, vilket leder till att andra inte får samma affär. Men lika ofta handlar modernt affärsmannaskap om att hjälpas åt, att samverka och bygga allianser. Även om enskilda affärer kan ha formen av ett ställningskrig mellan två parter är det inte en bild av näringslivet som vi vinner på att fostra.

Jag hoppas att citatet jag hörde inledningsvis är falskt. Och låt oss framför allt hjälpas åt att stötta varandra till att göra mer, bättre och våga växa. Att hjälpa andra att lyckas – även konkurrenter – är ett sätt för oss själva att växa.

#44 Dialogens utmaningar

#blogg100, ,

I fredags besökte jag seminariet Staden och framtiden, arrangerat av Birthe och Per Arwidssons stiftelse. Inledningen gjordes av dels Per själv, dels av verksamhetschefen Martin Rörby.

Han gav en bakgrund till stiftelsens arbete: fokuset på dialog och samtal med medborgare, de boende måste få ett större utrymme när städerna planeras och växer.

Jag tror att han gör en mycket klok observation. Medborgarnas perspektiv finns givetvis med i huvudet på varje arkitekt. Liksom hos varje politiker. Det uppdraget kommer liksom med utbildningen och jobbet. (Precis som det är hos alla journalister, och alltså en vana från mitt förra jobb.)

Men det betyder inte att skisser, ritningar och färdiga lösningar skapas i nära dialog med de som en dag ska bo i kvarteren. Jag vet alltför väl själv hur krävande det är som journalist att ha läsarna mer eller mindre dagligen kommenterande dina texter. Men värre än då är hur nästa artikel ska bli annorlunda och påverkas av dessa kommentarer. Komplexiteten blir än värre, i alla fall i journalistexemplet, när en pågående artikel ska växa fram i dialog med läsarna.

Det går självfallet. Och det finns många goda exempel på bra journalistik som vuxit fram i öppenhet och god dialog med läsarna. Men det är inte så journalisterna brukat jobba.

Jag vet inte vad arkitektstudenterna lär sig kring brukardialog under utbildningen. Jag vågar ändå påstå att det behöver tänkas och forskas mer på detta, och även integreras ännu mer i utbildningen.

Arkitektens och stadsplanerarens uppgift försvinner inte: dialogen ersätter inte behovet av ledarskap, vision och konkretion. Och demokrati och delaktighet har aldrig inneburit att alla får som de vill.

Att dialogen är värdefull skriver nog de flesta under på. Vilken betydelse den ska ha i förhållande till arkitekten och politiken vet jag inte, även om den nog bör bli viktigare än idag.

Martin Rörbys tankar inledningsvis på seminariet i fredags gjorde nog klart för de flesta behovet av dialog. Låt oss hoppas att det uppropet sprids vidare till många fler.

#43 Platsmarknadsföringens möjligheter

#blogg100, ,

Städer förknippas inte sällan med begrepp, varumärken eller fenomen. Och dessa varierar såklart beroende på vem du är och vad du har för egen relation till staden.

Här är några exempel, med mina egna referenser: Trollhättan: filmindustri, Saab, Volvo Aero och fallens dag. Borås: knallebygden, militärstad, e-handel och texilindustri. Malmö: bron, PLM, Kockums och spännande museer. Uppsala: universitet, forskning, Pelle Svanslös och biomedicin. Sundsvall: en ny bro och statliga myndigheter. Luleå: basket, hockey, tekniskt universitet och SSAB.

Listan kan göras hur lång som helst, referenserna är olika beroende på vem man frågar och dessa referenser utvecklas såklart med tiden.

I en sådan värld är varumärkesbyggande baserat på städer och platser ingen orimlig tanke. Hur ställer sig Trollhättan till att förknippas med Saab? Hur viktigt är det för Helsingborg med båtarna till Danmark? Är det sunt för Göteborg att förknippas med Feskekörka, ”goa gubbar” och Frank Baude?

”Place branding” har ökat i betydelse och allt fler vill bidra med sin egen berättelse om staden: vad den står för och vad den ska symbolisera.

På sajten Placebrander, hem för ett av konsultbolagen inom just platsmarknadsföring, ges en hel del resonemang om just fenomenet. Det finns många kloka tankar om just grunden för att lyckas med sitt varumärkesbyggande.

En viktig förutsättning för att kunna lyckas är att berättelsen om platsen verkligen hänger samma med den berättelse som de boende själva känner igen sig i. Att försöka bygga ett varumärke som inte har en sådan förankring lär vara dömt att misslyckas.

En annan grundbult är att varumärket inte kan delegeras till något marknadsföringsutskott i kommunhuset. Alla, både det offentliga, civilsamhället, medborgarna och näringslivet, måste engagera sig i att bygga och upprätthålla varumärket och dess innebörd.

Jag tror själv att ett ledarskap och att någon ändå tar ansvar för att berätta berättelse, sätta ord på det många känner, är en viktig uppgift. Detta är inget jobb som en pr-byrå eller en extern varumärkeskonsult kan sköta på egen hand, även om dessa säkert kan bidra till att budskapet växer fram. Nej: berättelsen måste vara djupare förankrad än så, och kanske via politiken eller någon annan med stark förankring i staden måste själv föra ut den. Men om det är något vi lärt oss de senaste åren är det väl ändå att berättelsen, sammanhanget, visionen – hela kommunikationen kring en plats, en produkt eller en företeelse – är en avgörande faktor för framgången: ju bättre kommunikationen (eller ”marknadsföringen”) av en produkt fungerar, desto större förutsättningar för framgång. Det bedömer jag även gäller för städer.

Kampanjen I<3NY, I Love New York, lär ha skapats för att ändra bilden av New York efter ett antal hårda och relativt tuffa år för staden. Reklambyrån Wells Rich Greene anlitades för att skapa budskapet, där formgivaren Milton Glaser skapade den välkända symbolen.

Det är ett bra exempel på en kampanj som förvisso siktade på att skapa ett nytt budskap för staden – tidigare tror jag många tänkte på kriminalitet och andra negativa fenomen när de tänkte på New York – men som ändå hade en klangbotten hos stadens invånare. De boende i New York älskade sin stad, både innan och efter kampanjen. Det budskapet blev lätt att föra ut. Kampanjen bidrog till att sätta ord och bild till en känsla och en vilja.

Många har skrattat åt Stockholms vilja att sätta sig på kartan som ”The Capital of Scandinavia”. Kanske är det en kampanj som inte helt och fullt har den nödvändiga förankringen hos stockholmarna som krävs. Det faktum att en väldigt stor del av Stockholms invånare faktiskt är inflyttade och där tillhörigheten i Stockholm inte är 100-procentig bidrar inte.

Jag vet själv inte: kanske kan ”The Capital of Scandinavia” som koncept bidra till något gott. Kanske är det bättre att våga sticka ut hakan, skapa lite brus och vara lite kaxig. Bättre det än att helt avstå. Det är som bekant bättre att ångra vad man gjorde än vad man inte gjorde.

Jag gillar hur som helst fenomenet med att bygga berättelser kring städer. Berättelserna  kan på många sätt bidra till förändring, kan skapa en framåtanda och kan skapa en samhörighet. Så är det för företag, för organisationer, för politiken. Och så är det för städer också.

Men en sak är säker: det är inte lätt. Och det förutsätter att det finns en känsla att bygga på. Den går inte att klistra dit i efterhand. Inte ens av en pr-konsult.

 

Disclaimer: jag är god vän med vd:n för Placebrander, Helena Nordström. Jag har dock själv inget som helst med företaget Placebrander att göra.

Detta är post 43 av – förhoppningsvis 100 – där jag från eget huvud ger mina tankar och kommentarer om stadens utveckling, om urbanisering och om stadsutveckling. Det är lite spretigt, men mitt sätt att skapa en ökad förståelse och lära mig mer om urbanisering, lite om arkitektur och kanske något om samhällsutvecklingen. Kommentera gärna.

#42 Cykeln för att upptäcka staden

#blogg100, , ,

Det finns de som påstår att det bästa sättet att uppleva en stad är att ge sig ut och springa runt den. Det stämmer säkert: om man gillar att springa.

Jag själv föredrar cykeln varje dag i veckan. Dels för att min kropp trivs bättre på cykeln än i löparspåret. Men också för att man ju kommer betydligt längre med en cykel än man gör om man springer.

Cykeln är på det sättet ett fantastiskt kraftfullt verktyg för att komma runt och se relativt mycket på kort tid av en stad. Den har ibland en del begränsningar jämfört med den som bara har ett par skor: vissa vägar och stigar lämpar sig inte för cykeln. Men det är relativt sällan det blir ett hinder.

Själv cyklar jag gärna till och från jobbet. Det gör jag ju inte för att ”uppleva staden” i första hand. Men indirekt får man en bra känsla för stadsliv, miljöer och människor på vägen. Mycket mer än om man stänger in sig i en tunnelbanevagn.

Men om vi ska få fler att upptäcka Stockholm, Göteborg eller någon annan stad behövs det några funktioner för att underlätta.

Dels bra tillgång till cyklar att hyra. Visby är i det här avseendet ett föredöme. Men även i Stockholm har systemet med hyr-cyklar vuxit ut. Jag har själv inte testat, men hoppas att det är smidigt även för tillresande att få tillgång till en cykel.

Det är också viktigt med bra cykelvägar. När jag var i Chicago för en tid sedan hyrde jag en cykel och tog mig runt, framför allt längs vattnet. Jag hamnade i och för sig nära nog på en motorväg, men annars var det en relativt lättcyklad stad. När familjen hyrde cyklar på Manhattan var upplevelsen inte riktigt lika positiv. Närheten till en hetsig biltrafik bidrar inte till en skön cykeltur.

Cykeln är på många sätt ett väldigt bra transportmedel i den moderna staden. Jag är glad för att många städer och många politiker uppvärderat cykelns roll i staden. Men det finns mer att göra. Till exempel att sätta fler turister bakom styret.

#41 Eviga värden – eller nya?

#blogg100, , ,

Förmiddagen ägnades åt ett mycket spännande samtal om ”Staden och framtiden”, där Birthe och Per Arwidssons stiftelse bjöd in till seminarium för att ge belysning åt några olika inspel i den pågående urbaniseringsdebatten.

Trots påskvecka och ett antal krockar med andra arkitektur-relaterade aktiviteter lockade seminariet väldigt mycket folk. Glädjande, både för arrangörerna, för de goda talarna och inte minst för alla som kom: nätverket blir ju så mycket mer givande om man inte är ensam om att nätverka.

Jag återkommer gärna till reflektioner kring verksamhetschefen Martin Rörbys inledning och till inspelet från den danska arkitektduon Flemming Rafn Thomsen och Ole Schröder – båda med intressanta tankar om dialogen och om klimatutmaningen.

Men först några reflektioner från Gert Wingårdhs bidrag, med rubriken ”Bomull, en långsiktig historia”.

Rubriken anspelade på industrialiseringen, där hus byggda för bomullsspinnerier i många avseenden är helt utmärkta och funktionella även idag: genom att jobba med enkelhet, bra bärighet, högt i tak och bra ljus så kommer man långt, enligt Gert Wingårdh.

Men den andra halvan av hans resonemang började i det som kan ha varit världens största stad år 2015 FÖRE Kristus: staden Ur. Redan då byggdes bostäder på ytor och med en planlösning som dagens arkitekter utan tvekan skulle kunna använda som utgångspunkt, hävdade Gert Wingårdh.

Återuppbyggda delar av staden Ur.

Hans budskap, utöver mantrat enkelhet, bärighet, takhöjd och ljus, var att det kan finnas en sorts nästan evig utgångspunkt för bostaden, som har samma bas år 2015 både före och efter Kristus. Ramarna: 15 x 15 meter fungerade då och hade sannolikt fungerat även idag som boyta. Han tog fram gamla skisser från utgrävningar i Ur och konstaterade att han och hans kollegor sannolikt hade kunnat skapa en ganska attraktiv och modern bostad av de ramar som även Ur-borna hade att tillgå.

Jag reflekterar över detta i ljuset av min egen bakgrund från en snabb och ibland ganska teknokratisk utvecklingsmiljö. I många fall ges tekniken och dess konsekvenser stort utrymme i samtalet om framtiden, inte minst informationstekniken. I många fall med rätta. Jag tror själv att tekniken har kraft och förmåga att både effektivisera och förändra. Arbetsmetoder har sedan länge förenklats och snabbats på av digitaliseringen.

Likaså har affärsmodeller gått i graven, medan andra har sett dagens ljus, helt drivet av teknikutvecklingen och digitaliseringen. Den resan är på inga sätt klar.

Jag vågar också påstå att våra boendemiljöer och städer kommer att påverkas på många sätt av digitaliseringen: inte bara i form av digitalt stöd för arkitekterna, självkörande bilar eller smarta digitala verktyg för att hitta i staden. Jag tror att vårt sociala och ekonomiska liv kommer att ändras på flera sätt, vilket givetvis kommer att påverka staden och dess infrastruktur.

Men vi människor och våra mest basala behov ändras inte lika snabbt. Vårt behov av att träffa människor, att äta, älska, vila och lära oss nytt kommer inte att ändras lika snabbt som tekniken runt om oss.

I detta avseende tror jag att Gert Wingårdh har rätt: vårt boende, i många fall den fysiska basen för vårt sociala liv, har en ram som nog är relativt konstant. Mycket har hänt inom dessa ramar – mer kommer att hända. Men ramen har ändå ett värde.

Jan Stenbeck lär ha sagt att om det finns en krock mellan politik och teknikutveckling så vinner tekniken varje gång. Jag vågar påstå att om det någon gång uppstår en krock mellan teknik och människa, så har teknikutvecklingen ingen chans.

Jag hoppas att jag inte får anledning att revidera den profetian. Det skulle i så fall leda till en mängd följdfrågor. Och en helt annan blogg…

#40 People, Planet, Place and Performance

#blogg100, , , ,

Inom kort åker ett antal mycket namnkunniga och kloka personer över Atlanten för att inspirera och kanske utbilda amerikaner i hur vi bygger hållbara städer i Skandinavien och norra Europa.

Det är den amerikanska staden Pittsburgh, Pennsylvania, som bjudit in bland andra Joakim Jardenberg, internetchef på Helsingborgs kommun och en av de allra flitigaste och mest genomtänkta debattörerna på  internetområdet. De har även bjudit in Christer Larsson, både stadsbyggnadsdirektör i Malmö men också utredare av den statliga arkitektur- och designpolitiken. Ytterligare en spännande talare är Monica von Schmalensee, vd på White Arkitekter, ett av landets ledande arkitektkontor.

Konferensen heter P4 Pittsburgh, med ledorden People, Planet, Place and Performance. Den kommer att gå av stapeln den 16-17 april.

Skälet till att så många skandinaviska talare medverkar (det finns fler: Maria Rankka från Stockholms Handelskammare är exempelvis också en av talarna) är att Pittsburgh uttalat letat efter inspiration från hur vi lyckats med stadsplanering i det skandinaviska länderna, med fokus på exempelvis hållbarhet.

Jag blir ändå glad när jag tänker på att Pittsburgh tagit ett så stort grepp om den urbana frågan. Jag blir glad för att de letat efter goda förebilder för att lära sig mer från andra. Och jag blir glad och stolt över att de hittat till Skandinavien och till våra många duktiga svenska experter, visionärer och samhällsbyggare.

Som borgmästaren William Peduto skriver på sajten:

Pittsburgh can redefine what cities are for, how they work, how they look and feel, and who they serve.

Titta gärna på Youtube-videon. Den säger en hel del om de ambitioner som Pittsburgh har för framtiden. Och var de hittat den.

 

#39 Bristen på plats

#blogg100, ,

The Economist satte nyligen (4 april) fokus på ett brännande område, drivet av urbaniseringen: priset på attraktiv mark bara ökar och ökar i våra storstäder.

theeconomist

Det är uppenbart, som artikeln beskriver, att den digitala utvecklingen möjligen har minskat avstånd men knappast intresset för plats.

”… if distance has died, location has not”

I våra städer har mark i bra lägen bara ökat i värde. Regleringar av olika slag har ytterligare drivit upp värdet i takt med att en fortsatt utbyggnad och kreativ markanvändning har försvårats – ofta på grunder som är lovvärda och med goda intentioner, men som i krocken med urbaniseringen givit en hel del konstiga konsekvenser.

Det finns många dimensioner i denna fråga. En är regelverkets betydelse. En hel del regler syftar till att hindra en fortsatt utbyggnad: ”regulatory limits on supply”. Skyddar den sortens regler rätt värden och vilka negativa konsekvenser får de? Det är enligt The Economist ingen tvekan om att dessa ramar driver upp kostnaden för fastigheterna. Tidningen talar om en ”dold skatt” vars belopp varierade beroende på stad och beroende på vem som gjorde uppskattningen. En uppskattning var att priserna på bostäder ökade på grund av begränsningsregler med cirka 20 % i Washington DC och i Boston, 50 % på Manhattan. En annan bedömning gissade att priserna ökade med 300 % i städer som Milano och Paris, uppåt 450 % i London.

När kostnaderna för boendet drivs upp skapas en bostadsmarknad där många ställs utanför. I Silicon Valley, som The Economist flitigt refererar till, har det lett till att yrkesgrupper utanför den välbetalda IT-sektorn, såsom lärare, offentliganställda, städare och många andra viktiga samhällsbärande funktioner, får svårt att bo kvar och istället får pendla långa avstånd för att komma till arbetet.

Ytterligare en faktor är såklart det ofta rimliga i att stimulera de miljöer som går bra och fortsätta att satsa på dessa, medan mindre framgångsrika miljöer bör ägnas mindre tid och engagemang. Om vissa städer verkar vara framgångsrika och dra till sig både talang och kapital, varför inte elda på ytterligare där? Ingen orimlig tanke, i alla fall inte nationalekonomiskt. Men vad får det i så fall för konsekvenser, när det redan råder brist på bostäder och mark?

Artikeln i The Economist avslutas med en förhoppning om att teknikutvecklingen, såsom Virtual Reality och sociala nätverk, på sikt ska minska behovet av närhet och att alla måste vara på samma ställe. Det kan finnas en lösning i detta. Och kanske kan vi skapa fler kreativa miljöer, så att de inte är så förtvivlat få.

Oavsett står vi inför en hel del stora rent ekonomiska utmaningar, när allt fler söker sig till städerna.

#38 Arkitekturen i mobilen

#blogg100, , , , , , ,

Min mobiltelefon ligger mig varmt om hjärtat: bokstavligt talat. Bland favoriterna är kartapparna och alla karttjänster.

Och visst blir man både glad och lite imponerad av det arbete som Google, Microsoft och Apple gjort med sina karttjänster.

Lite extra roligt är såklart att de valt att återge stadbilden direkt i kartan: genom att tilta kartan kan man i större städer se husen och delar av deras arkitektur. Det är utan tvekan ett närmande till Google Street View och andra bildbaserade tjänster, men med andra egenskaper.

Med tanke på hur imponerad man är från början – bara av själva faktumet att det alls fungerar – så kanske man inte borde vara allt för kritisk. Men vid en jämförelse mellan Google Maps och Apples karttjänst i mobilen är det ändå som regel Google som går segrande ur den jämförelsen.

Jag valde att kolla på några kända byggnader för att se hur de presenteras i dessa två tjänster i min mobil. Det är inte uteslutet att resultatet skulle se annorlunda ut i datorn (även om jag inte tror det). Det kan också hända att en Android-telefon kan komma åt mer information från Googles tjänst än jag kunde. Men jag gillar ändå Googles resultat mer.

Så här ser Notre Dame i Paris ut i dessa två tjänster – den övre Apple, den undre Google:

Paris1 Paris2

Samma jämförelse för Peterskyrkan i Rom – här är Google överst och Apple underst:

rom1 Rom2

Och slutligen det kungliga slottet i Madrid – överst Google och underst Apple:

Madrid1 Madrid2

Dessa bilder spelar i många fall ingen större roll. Det är i många fall mest en rolig detalj. Men det har vi ju ändå lärt oss genom åren: det som inledningsvis inte verkar vara mer än underhållning och onödig sidoinformation hittade till slut fram till en väldigt viktig uppgift. Inte allt, men mer än vi inledningsvis kunde ana.

Och som synes ovan: Googles tjänster är mer detaljrika och återspeglar arkitekturen bättre än Apples.

Låt oss inledningsvis glädjas åt att vi kan få uppleva världen och våra städer direkt i telefonen med en sådan kvalitet och detaljrikedom. Fantastiskt.

Låt oss också fortsätta att förvänta oss utveckling och att det aldrig tar slut. Vi vill ha mer.

Och låt oss slutligen själva fundera på vad vi kan erbjuda världen, så att vi också bidrar till andras glädje och kanske innovationslusta. Inte minst vi som jobbar med stadsplanering och arkitektur borde kunna göra mycket mer för att levandegöra staden, direkt i mobilen.

#37 Blicka framåt eller bakåt

#blogg100,

Över en kopp kaffe nyligen kom samtalet att handla om begreppet ”hemma”. Båda i samtalet bodde inte kvar där de växte upp, utan hade flyttat vidare. I båda fallen från mindre orter till större: Stockholm.

Den mindre orten, med alla sina förtjänster, blev en blick bakåt, inte framåt. Vi söker oss vidare i våra liv, mot nya mål. Vi söker oss mot nya upplevelser, mot nya sammanhang, mot sammanhang där vi kan utvecklas, lära oss nytt.

Staden kan givetvis vara en del av både det framåtblickande och det bakåtblickande. Och det finns givetvis mindre orter som för vissa kan vara en del av deras framtid, inte bara dåtiden.

Men i många fall tror jag att staden står för det nya, det framåtblickande, tillfället till att lära sig nytt. Jag tror i alla händelser att städer som växer är sådana som ger många en möjlighet att växa, att utvecklas.

Jag tror att landsbygdens utmaningar handlar ganska mycket om just det: att det för många inte är en del av en resa, en utveckling. Istället är lands- och glesbygden snarare en plats där man landar, finner ro och bromsar in.

Det ska inte underskattas. Många upplever nog det moderna samhället som extremt uppskruvat och med ett på tok för högt tempo.

Men väldigt många söker sig till de nya möjligheterna, till det som växer, det som rör sig framåt. Staden är för väldigt många en del av framtiden. Inte en del av historien.

Den sortens städer som blickar framåt, som rör sig, som tillåter folk att växa, utvecklas: de kommer också att vara framtidens viktigaste städer. De som håller folk tillbaka, som lever i historien och blickar tillbaka: de kommer att få kämpa i motvind.