#56 Stockholms nya busslinjer

#blogg100, ,

Skärmavbild 2015-04-25 kl. 13.55.03

Vid midsommar ska Stockholms busslinjer dras om. Gamla busslinjer försvinner och nya tillkommer. Det är en stor förändring. ”Mina” busslinjer, både 42:an och 44:an, som jag använder då och då försvinner. Istället kommer nya busslinjer, som dras på nya sätt.

Här är länken till kartan med de nya linjerna.

Det kommer väl som ett brev på posten att de nya linjerna får kritik – senast idag i DN. Många har en favorithållplats, en favoritlinje och många är vi som vant oss vid byten på vissa platser, mellan vissa linjer.

Men SL har ju rätt när de skriver att även busslinjenätet måste utvecklas när staden växer och nya resmönster etableras.

Med det nya busslinjenätet förstärks busstrafiken till de nya stadsdelarna, Nya Karolinska, Hagastaden, Norra Djurgårdenstaden och Västra Kungsholmen. Områden som tidigare haft glesare busstrafik kommer efter förändringen få fler avgångar, bland annat Universitetsområdet som kommer att trafikeras av en ny linje som går ofta.

Kritiken måste såklart tas på allvar och kanske borde dialogen och tiden för omställningen vara längre. Själv läste jag om förslagen först i dagens DN, trots att nyheten på SL:s sajt är från den 16 mars. Har informationen varit för dålig? Kanske.

Men i grunden är förändringen helt rimlig. Jag kan inte bedöma de exakta nya dragningarna och linjesträckningarna. Men det vore naivt att tro att busslinjerna kunde vara för tid och evigt.

Den spårbundna trafiken, med pendeltåg, långdistanståg och spårvagnar, har egenskapen av att vara extremt svår att flytta. Det leder till långsiktighet i samhällsplanering och i människors egen bostadsplanering, men också till en inflexibilitet inför en ständigt föränderlig stad.

Bussarna kan på ett mycket enklare sätt få nya sträckningar. De kan, som SL skriver, fånga upp områden som tidigare inte haft samma service. Det går att byta från kvarter som har mindre behov till de kvarter där behoven ökar.

Kanske kan man diskutera det kloka i att ta allt dessa förändringar på en enda gång. Kanske borde förändringarna ske stegvis.

Fördelen med att göra allt i ett enda steg är att det på relativt kort sikt kan skapas helt nya rörelsemönster, där nya knutpunkter som Odenplan och kanske på sikt även Slussen, får en viktigare roll.

När cykeln inte har fungerat har linje 1 och linje 42 hört till mina favoriter. 1:an ska vara kvar, men nu får jag lära mig linje 67 istället. Och dessutom få se lite mer av Tekniska Högskolan i så fall.

Det – utöver att se staden växa och ständigt förändras – blir en av många glädjeämnen i sommar och höst.

#55 Nätverket – inte det digitala

blogg

Igår lyssnade jag på två föredrag, som båda försökte ge inblick i den digitala världen. Båda hade sina poänger, men gav mig väldigt olika mycket tillbaka. Båda, bedömer jag, hade dock som syfte att helt eller delvis hjälpa mig som numera befinner mig utanför den rent digitala kommunikationsvärlden, att göra nytt och annorlunda.

Det är lätt att prata om ”digitaliseringen” och alla dess konsekvenser. Och den samhällsbyggnadsbransch, inte minst konsultledet, som jag just nu jobbar med kommer att behöva fundera en hel del på hur digitaliseringen påverkar vårt arbete, planering och roll i den kedja av aktörer som tillsammans skapar vägar, infrastruktur, boende och städer.

Men i morse ställde föredragshållaren, Mark Comerford, den mycket relevanta frågan: vad är digitalt. Han lät oss fundera fritt en stund.

Svaret från publiken blev såklart blandat. Några pratade om motsatsen till digitalt, någon om saker som kan beräknas, någon om ”uppkopplat”.

Hans poäng var lika enkel om tydlig: begreppet ”digitalt” är luddigt, betyder olika för olika personer och – kanske viktigast – kan lätt förenklas till att handla om verktyg och teknik.

Han förordade istället att vi skulle prata om nätverk istället för digitalt.

Det innebär ju såklart att frågan blir en helt annan. Och det betyder att det finns kvar saker som nog behöver kallas för ”digitala”. BIM-modeller, som jag också pratat om idag, är kanske framför allt digitala, inte nätverk.

Men våra nya affärsmodeller kanske blir ännu mer spännande om de bygger på nätverk än om de ”bara” är digitala. Nätverk blir mer hållbara än enskilt starka länkar eller noder. Nätverk utvecklas som en extra dimension, när du och jag i våra roller utvecklas och växer.

Men extra spännande tycker jag att det blir när man inser att staden är ett stort, fysiskt nätverk, som mycket väl mappar nätverket som kan vara digitalt.

Just eftersom våra nya affärsmodeller, nya verktyg och våra nya mentala bilder av organisation och struktur måste bli mer nätverks-kompatibla så kommer staden ännu mer till sin rätt. Det är i en sådan kontext som individen inte blir navet eller utgångspunkten, utan det nätverk som vi har runt om oss.

#54 Gör saker bättre – inte sämre

#blogg100

Jag tror på framsteg och på utveckling. Och jag tror att vi går mot bättre lösningar sakta men säkert. Världen kan vara full av utmaningar: vi hör mycket om dem. Men samtidigt är det så oändligt mycket som blivit bättre med åren – oavsett hur lång tid tillbaka vi tittar – att vi med gott mot kan se fram emot framtiden.

Men hur bygger vi då den framtiden?

Och inte minst för läsare av den här bloggen: hur ser politiken ut för att bygga hållbara städer, smart infrastruktur och boendemiljöer som verkligen ger bättre lösningar?

Svaren ligger redan i frågan. Genom att skapa ännu bättre lösningar.

Det kan verka helt trivialt, men ändå ägnas en hel del möda åt att försöka hindra saker och ting. Att försöka stoppa oönskade beteenden, att försvåra det vi inte gillar.

Det finns förvisso tillfällen då man måste sätta stopp och skapa gränser.

Men jag tror som grundregel att vi måste jobba på att göra saker och ting bättre, mer effektiva och ännu mer attraktiva. Inte att göra saker och ting sämre.

För att vara extremt konkret. Det kan hända att vi inte borde flyga från Bromma. Men det bästa sättet att lägga ner Bromma på är att göra alternativen ännu bättre. Om tåget till Göteborg och Malmö vore så bra, så pålitliga och så rimligt prissatta att de kunde konkurrera med flyget skulle givetvis Bromma flygplats kunna avvecklas på sikt.

Om vi önskar att fler tar kollektivtrafiken istället. för den egna bilen, så bör vi inte fokusera på att minska framkomlighet och tillgången till parkeringsplatser. Vi bör se till att bussar och tunnelbana är så bra och effektiva att det konkurrerar ut bilen.

Om vi vill att fler ska cykla till jobbet bör vi se till att cykelvägarna är fler, sopade och kanske belysta. Inte försöka förhindra alternativen.

Vi vet ju att diskussionen och planeringen för ett höghastighetståg till Göteborg och Malmö just nu är igång på många håll. Det är såklart bra, även om det tar lång tid innan tåget börjar rulla. Måste vi vänta med Bromma flygplats tills snabbtågen rusar fram med 320 km/h? Nja, innan dess kan vi säkert förbättra kvalitet och pålitlighet hos de befintliga tågen. Vi kan se till att prissättningen för dagens tåg inte är missgynnande i förhållande till andra transportslag.

Den som uppfostrat barn har säkert hört rådet att ”säga åt barnet vad det ska göra, inte vad det INTE ska göra”.

Jag tror att politik kan formas på ungefär samma sätt. Ramarna är viktiga, men vägen framåt är ännu viktigare.

#53 Arkitektur är mer än konst

#blogg100, ,

Staden är lätt att beskåda. Bussar, cykel, promenader eller kanske egen bil gör att du kan besöka de flesta byggnader och stadsdelar.

Men trots det utomhusmuseeum som staden själv utgör, behöver vi komplettera det med förståelsen bakom, perspektiven som inte upplevs från gatan, jämförelserna mellan städer och byggnaderna som kanske aldrig blev byggda, men som ändå har ett värde.

I det sammanhanget har ArkDes, Arkitektur- och Designmuseet på Skeppsholmen, haft en viktig roll att spela. Museet är sannerligen inte landets största, men kan ändå berätta något viktigt för den som är road och nyfiken på stadsbyggnad och arkitektur.

Inte minst har den innovativa idén med pepparkakshus-utställningen varje december varit ett bra sätt att locka fram kreativitet och koppla det till arkitekturen.

Nu föreslås museet inordnas i Moderna Museet. De delar redan på samma hus och visst finns säkert en hel del kopplingar, där de båda kan samverka. Jag utgår från att det redan sker på många sätt.

Men jag blir ändå lite bekymrad över förslaget. Arkitektur är sannerligen inte enbart konst. Att slå samman ArkDes med Moderna Museet är faktiskt lika logiskt att ArkDes skulle slås samman med Tekniska Museet. (Det är inget jag förordar dock. Det vore lika konstigt som det nuvarande förslaget.)

Men just av det skälet – att arkitektur handlar om något annat, kopplat till både teknik, samhällsutveckling, politik och humaniora, tror jag att det finns ett konkret värde i just ArkDes arbete och egna ställning.

Visst måste vi se till att samordna och effektivisera statens resurser så väl det går. Och visst kan även ArkDes arbete utvecklas. Men det nuvarande förslaget riskerar att nedmontera kunskapen om och rollen för arkitekturen inom statens samlingar och långsiktiga bevarande.  Dessutom kan vi tappa ytterligare ett viktigt skyltfönster för arkitekturen, som den så väl behöver.

Vill man vara extra dyster kan man hävda att detta är ytterligare ett tecken på att politiken inte har förstått värdet i svensk arkitektur. Det finns ju flera tecken sedan tidigare på att våra nordiska kollegor varit bättre på att både marknadsföra och stötta arkitekturen i sina hemländer.

Men så dyster vill jag inte vara. Det vore ju för tråkigt.

#52 Elefanten i rummet

#blogg100, , ,

Det är såklart lätt och lustfyllt att från min horisont skriva om urbaniseringen och alla dess möjligheter. Det ligger i tiden, allt fler flyttar till städerna och argumenten för att urbaniseringen också är positiv för både individ och samhälle är i många avseenden obestridliga.

Men hur förhåller det sig då till allt det som inte är urbant? Vad händer med glesbygden, med alla våra småorter och byar. Vad händer med de som av olika skäl väljer att bo utanför de urbana miljöerna? Eller de som inte har någon möjlighet att flytta av ett eller annat skäl?

Det är frågor som inte är bortglömda. Det finns många starka röster för att ”hela Sverige ska leva”, både inom media, politik och kultur.

Men det är inte alltid så lätt att förstå hur den berättelsen, om den levande landsbygden, ska kunna fungera ihop med växande och allt mer dominerande städer.

Det som är uppenbart är att det behövs mindre av offermentalitet och dystopier. Det behövs mer av framåtanda och visioner och inte minst ett ökad samspel mellan den allt viktigare staden och den nya roll som måste skapas för glesbygden. Tyvärr tycker jag ofta att politiken och debatten präglas av just en ganska dyster bild av utvecklingen. Att det mesta blir sämre. Att samhällets resurser rustas ner för landsändar som inte växer.

Jag tror inte att det är önskvärt eller möjligt att hejda, än mindre stoppa, urbaniseringen. Förutom att den drivs av människors vilja att få större frihet och utväxling är det också en samhällsekonomiskt rimlig utveckling. Samhället mår bättre på många sätt av att städerna växer.

Men det betyder inte att vi kan lämna landsbygden åt sitt öde. Det finns många skäl till att även glesbygden måste få både uppmärksamhet och hitta en roll, där staden växer.

Jag tror det finns många pusselbitar som måste lösas och fogas samman.

Dels behöver vi förstå rollen för bilen, kollektivtrafiken och kanske den digitala utvecklingen. Det är klart att tunnelbanan inte är lösningen för de mindre orterna i norra Värmland. Kan vi hitta annan kollektivtrafik där? Hur kan synen på bilägande eller bilen roll utvecklas?

Hur kan vi jobba med digitala verktyg för att slippa resa? Hur kan den digitala utvecklingen göra det lättare att samverka och samarbeta?

En annan fråga handlar om det näringsliv som av olika skäl passar utmärkt på landsdbygden: turism och lantbruk är två tydliga exempel. Hur ska detta samverka med urbaniseringen?

Utöver detta finns såklart ett antal kulturella utmaningar, där tillhörighet, dynamik, utbildning och mycket annat måste hänga ihop för att göra det lätt att växa upp och leva även utanför storstäderna.

Lägg därtill en svårighet att växla ner, att ställa om från något stort till något mindre. Hur gör man när folk väljer att flytta från en by eller ett samhälle? Hur ser den nya berättelsen ut som inte präglas av tillväxt? Det är en svår nöt att knäcka.

Urbaniseringsdiskussionen vinner inte på att glesbygden glöms bort. Men den vinner heller inte på att allt bör vara som det alltid varit. Staden utvecklas. På samma sätt måste landet runt om staden utvecklas. I en sådan utveckling finns det plats för båda.

#51 Den fördomsfria staden

#blogg100, ,

Ju större stad, desto mer utväxling. Ungefär så kan väl Luis Bettencourts budskap summeras, om än något brutalt.

När jag tidigare på bloggen skrev något om stadens ekonomi kopplat till dess storlek var argumentet att en professionalisering och variation i yrkesgrupperna gav möjlighet att också öka inkomster: hela stadens ekonomi blev en vinnare.

Det är ju inte uteslutet – tvärt om: högst sannolikt – att samma sak gäller om variationen också blir större i kultur, etnicitet och i människors sätt att leva. Ju större variation, desto rikare stad rent kulturellt.

Ju fler pride-festivaler, ju fler moskéer bredvid synagogor bredvid kyrkor, ju fler underliga klubbar för ännu underligare musik, ju fler föreningar och sammanslutningar: desto bättre.

Om detta är sant, vilket mycket talar för, kommer det att ställas krav på öppenhet och tolerans. Många större städer idag, i synnerhet de vi ser som ”framgångsrika”, är just detta: de har både en bredd men också en tolerans mot olikheter, nya inslag och en utveckling.

Vi som lever i staden möter denna olikhet och denna mångfald varje dag. Den hjälper oss också själva att utvecklas. Den kanske rent av driver fram en specialisering, där vårt bidrag blir mer unikt och tilltalande. Det konforma och likriktade har svårare att sticka ut i stadens myller av unika personligheter och variation.

Öppenheten är förvisso inte bara fråga om ”framgång” eller ”evolution”. Det är också ett mindset, där vi bör vara toleranta även om det inte hade varit ”lönsamt”.

Men staden som fenomen mår bra av olikheter och av mångfald.

Och jag vågar påstå att även vi människor mår bra av just detta.

#50 Vad jag lärt mig så här långt

blogg

Cloud 1

Nu är jag halvvägs: detta är inlägg 50 av 100.

Taggmolnet ovan visar hur bevakningen och spridningen sett ut under dessa 50 dagar. Kanske lite förutsägbart, och absolut något att fundera på: vad behöver jag belysa bättre för att mina 100 dagar ska ge en bred bild av urbaniseringen och stadsutvecklingen just nu? Kanske borde kulturen få bättre belysning? Kanske borde jag fundera mer på politiken?

Men framtiden får vänta. Bilden pekar också bakåt, och här är några av mina slutsatser så här långt:

Begreppen urbanisering och modern arkitektur rymmer enormt många perspektiv – i alla fall i den tolkning och den innebörd som jag tror är rimlig. Jag upptäcker nya vinklar hela tiden. Ibland ser jag det som ett enormt kunskapsområde som jag nu får chansen att utforska. Ibland känns det mer som ett enormt berg som nästan lutar sig över mig, hotande och ointagligt. Men än så länge styckar jag elefanten, tar en sak i taget och ser det som en resa även om jag inte vet riktigt vart jag ska.

Gränsen mot politik, humaniora, sociologi, teknik och mycket mycket annat är flytande och inte glasklar. Det bidrar till att området kan uppfattas som enormt, men också ett erkännande av att det inte går att isolera från samhällsutvecklingens övriga komponenter.

Just det humanistiska perspektivet, människan, gör det extra spännande och roligt att fundera på urbanisering och stadsutveckling. Jag är ju ingenjör och har jobbat med teknikutveckling i många, många år. Men det är först när man adderar en mänsklig dimension, när man sätter in människan i mitten av samtalet, som det verkligen blir spännande. Det blir såklart svårare, och inte minst omöjligt att komma fram till ett entydigt och slutligt svar. Men de många möjligheterna, de många tänkbara resonemangen, är utan tvekan en avgörande faktor till att diskussionen om urbanisering och arkitektur behöver intensifieras och inkludera fler.

Trots att jag får nytt bränsle till bloggen hela tiden, genom möten, saker jag läser och inspel från olika håll, blir det knappast lättare att skriva. Ju mer man lägger ihop, ju fler delar som samspelar, desto svårare blir det att summera. Jag känner mig övertygad om att jag kan hitta ytterligare 50 spännande ämnen till bloggposter. Frågan är om jag kommer att kunna fylla dem med klokt innehåll.

Mitt inlägg om arkitekturen i mobilen, där jag jämförde Googles och Apples olika kartor och hur de presenterar kända byggnader, var bland det mest lustfyllda att skriva. Lite hemmabana, med digitala tjänster, lätt att jämföra. Ingen risk att man har fel.

Det jag lärt mig mest på är nog annars det som varit svårast att skriva. Gårdagens inlägg om staden som accelerator eller i förrgår, där infrastrukturen flyttade in som ett nav för hela staden och urbaniseringen: de är den sortens bloggposter där jag verkligen lärt mig nya saker genom att läsa på och bygga på min egen kunskap.

Jag inser att jag knappast kommer att komma till någon fullständig förståelse för staden och dess utveckling på bara 100 dagar. Det är orimligt. Och kanske blir många av inspelen här på bloggen mest lite festliga och ibland kanske fåniga tankar direkt ur mitt huvud. Kanske ibland mer notisformat från aktuella seminarier eller möten.

Men trots den obetydligheten för läsare och utomstående tror jag ändå, som en summering så här halvvägs, att detta blogg-projekt kan vara ett fantastiskt verktyg för att jag personligen ska lära mig mer. Den morot och piska som #blogg100 varje dag skapar ger mig både energi och lite ångest för att summera ihop ett nytt perspektiv varje dag.

Vi går ju alla i ”school of life”. Varje dag lär vi oss något nytt.

De här 100 dagarna kör jag examination varje dag. Än så länge ger jag mig själv inga toppbetyg, men bedömer att det finns hopp om att jag klarar kursmålen, när vi nu rullar in på andra terminen mot den stora skolavslutningen om ytterligare 50 dagar.

Det känns överkomligt och fortsatt roligt, men knappast så att jag nu har nedförsbacke resten av resan.

#49 Staden som accelerator

#blogg100, , ,

Under Tyrens FoU-dag i veckan inledde professorn Luis Bettencourt från Santa Fe med några spännande rön om städernas utveckling. Han har bland annat forskat om staden som ett komplext system, men också försökt förstå stadens konsekvenser och logik.

En av slutsatserna från hans forskning rörde stadens storlek i förhållande till hur ekonomin i staden ser ut och utvecklas. Baserat på ett antal studier av amerikanska städer har han kommit till slutsatsen att det finns en väldigt tydlig koppling mellan storlek och ekonomisk framgång.

Ju större staden är, desto högre inkomster har dess invånare i snitt. Och det är inte bara ett linjärt förhållande, utan det som Luis Bettencourt kallar ”super linear”, där linjen blir rät först om den plottas på en logaritmisk skala. Det är snarare alltså ett exponentiellt förhållande mellan storlek och inkomster.

Bettencourt förklarar det som att staden accelererar människors möjligheter att lära sig, utvecklas, göra affärer, mötas etcetera. Ju större staden är, desto starkare blir den kraften.

De bakomliggande skälen till denna utveckling går att hitta bland annat i den ökade specialisering som individer och företag kan ägna sig åt, när systemet i stort erbjuder en bredd i kompetenser. Genom att individen eller företaget blir nischat och expert på något område kan också enskilda kompetenser värderas högre och på sikt också bidra till att stadens totala förmåga och kompetens ökar.

Som jämförelse kommer en mindre stad eller glesbygd inte att kunna ha samma utbud av specialiserade tjänster, utan fostrar snarare generalister med bred kompetens. Möjligheten att ta ut höga arvoden i den miljön är svårare.

Framgången fördelas olika: staden erbjuder förvisso en möjlighet för enskilda att växa och bli framgångsrika, men alla kommer inte att gå i täten för denna specialisering. Men staden ger alla en chans att vara med på tåget, och dra nytta av specialisterna indirekt, genom att vara en del av det komplexa systemet. Man kan på det sättet hävda att hela staden vinner, även om vissa kanske vinner ännu mer och blir ännu mer framgångsrika.

Staden blir en magnet för människor som söker ökade inkomster, mer affärer eller vill hitta nya, större nätverk. Det behövs knappast någon längre förklaring för den som vill förstå varför urbaniseringen är en så viktig och kraftfull trend just nu.

#48 Kollektivtrafiken: stadens hjärta

#blogg100, , , ,

Jag är smått förälskad i citatet från borgmästaren i Bogota 1998-2001, Enrique Peñalosa, numera välbekant för de flesta:

”An advanced city is not a place where the poor move about in cars, rather it’s where even the rich use public transportation”

På spanska: ”Una ciudad avanzada no es aquella en la que los pobres pueden moverse en coche, sino una en la que incluso los ricos utilizan el transporte público”.

Citatet är insiktsfullt, eftersom det sätter fingret på den konflikt som finns mellan bilen och kollektivtrafiken.

Men det är också insiktsfullt eftersom det sätter kollektivtrafiken i mitten av den moderna staden. Det är med en effektiv kollektivtrafik som staden kan växa och utvecklas. Den utgör navet för affärer, integration, lärande, kultur och mycket mycket annat.

Bilen behövs verkligen i många sammanhang, även om den borde drivas på annat än fossila bränslen. Men det är inte uppenbart att den är viktig i staden.

På ett sätt kan förbifarten, som just nu planeras och byggs runt Stockholm, ses som en bekräftelse på just detta. Bilens plats är inte i staden.

Men det viktiga är att den kompletteras med en fortsatt satsning på kollektivtrafik inne i, till och från staden. Den nya tunnelbanan är givetvis extremt välkommen, även om den kanske borde byggts för länge sedan.

Urbaniseringen blir lätt en fråga om kvarter, om hus, om stadsdelar. Det är viktigt. Men för att urbaniseringen ska fungera och staden bli hel kanske infrastrukturen måste få en ännu mer framskjuten plats i diskussionen om staden och dess framväxt.

#47 Den formlösa och planlösa kreativitetens värde

#blogg100, ,

Jag har i veckan ägnat en hel del tid åt att titta på Minecraft-modeller på Youtube. Lite spännande, lite lärorikt, lite fyrkantigt.

Minecraft är ju en plattform för både spel och skapande, och inte minst modeller av städer och boendemiljöer finns det mängder av. Inte sällan är de skapade efter många timmars hårt arbete, men också av roligt skapande och kreativitet.

De modeller jag har tittat extra noga på just den här vändan kommer från svenska skolor och rymmer nästan alltid en spännande vision, där hållbarhet och teknikutveckling står högt i kurs. Det har varit filmer med fokus på innovation och hållbara städer, skapade av elever på svenska grundskolor.

Modellerna är ofta överraskande detaljrika, där jag som besökare erbjuds att kliva in i hotellrum, in i omklädningsrum på fotbollsarenan, att åka tunnelbana eller ströva runt i parkerna och rekreationsområdena.

Det går såklart att kritisera det mesta av Minecraft-modellerna för att vara extremt artificiella och utopiska. Några LCC-kalkyler har ju skaparna av de här modellerna knappast inte hört talas om. Några affärsmodeller har nog inte varit närheten av dessa byggen. Och de rent politiska, demografiska och kulturella övergrepp som nog skulle behövas för att åstadkomma städer enligt dessa digitala modeller lär kräva arbetssätt närmare Stalins eller Hitlers.

Enklare blir det om man ser det som ett rent spel, utan verklighetsförankring.

Men jag tror det är ett misstag. Det kanske är ett spel, men det är också något mer.

Visst är spel som Minecraft och SimCity inget som ersätter den expertis som en duktig stadsplanerare besitter. Men det finns minst två värden som inte kan bortförklaras, om man sätter unga medborgare att själv tänka högt kring framtidens stad.

För det första det faktum att staden har en planering och rumsliga dimensioner. Om man inte själv sätter sig och bygger och ritar kanske man inte alls reflekterat över avstånd mellan kvarter, vägens sträckning eller närheten till mataffär och tågstation. Insikten om att parken behövs, att vi kanske behöver bygga högre hus, att marken under oss har ett konkret värde och att vi inte kan ha allt på samma plats: det är saker som kanske blir uppenbara först när man försöker skapa en stad från början.

För det andra finns det ett värde i att tänka fritt och kanske till och med drömma. Jag är själv allergisk mot alla som säger att ”det inte går”, ”det har vi prövat tidigare” och ”det vet vi sedan länge att det inte fungerar”. Vårt största hinder är sällan omvärldens begränsningar, utan de vi sätter upp redan i vårt eget huvud. Med en öppen plattform, där ekonomi, BIM-modeller och konservativa regelverk inte sett dagens ljus, kan saker skapas som utmanar tanken, som spänner bågen för vad som är stad och hur den kan formas.

Just därför tror jag att Minecraftbyggandet bör fortsätta, gärna utvecklas.

Och det gör inte mig något alls att det råkar vara ganska nära leken och den helt formlösa kreativiteten.