#66 Fyra komponenter för en levande stadsdel

#blogg100, ,

Vad gör en stad eller en stadsdel levande?

Det kan vara lätt att observera vad som fungerar i praktiken och vad som i praktiken är totalt misslyckat. Södermalm eller delar av Kungsholmen i Stockholm är goda exempel på stadsdelar som sjuder av liv, hela eller delar av dygnet. Andra delar av staden är mindre livaktiga. Vad är det som de lyckade har och vad är det som saknas hos de mindre framgångsrika kvarteren?

Om man får tro Jane Jacobs, vars bok ”The Death and Life of Great American Cities”, skriven 1961, består framgången i att kombinera fyra olika faktorer.

  1. En blandad användning av staden – det duger alltså inte att ett område bara är bostadskvarter eller bara erbjuder arbetsplatser. Ett av problemen är att stadens gator då används på för få delar av dygnet, exempelvis bara på morgonen, på lunchen och kanske vid 17 när arbetsdagen är slut.
  2. Korta kvarter – alltför långa kvarter ger inte tillräckligt många möjligheter att smita runt hörn, att upptäcka nytt och ger alltför lite variation.
  3. Både gamla och nya hus – men gärna en stor del hus som är gamla.  Områden där allt är byggt på samma tidpunkt ger en monoton känsla och ger dessutom upphov till en monoton användning. Med en blandning av gammalt och nytt uppstår också en blandning av verksamheter. Vissa företag, verksamheter, föreningar och organisationer passar bättre i nya hus, vissa föredrar äldre, kanske till och med hus som är lite billigare och lite mer slitna.
  4. Befolkningstätt – det kanske inte är ett direkt framgångsrecept att bygga tätt, men det bidrar, enligt Jane Jacobs, till att staden blir ännu mer livaktig och skapar fler möten.

Givetvis räcker det inte med bara en av dessa, kanske inte heller två. Det är genom att flera av dessa faktorer, helst alla, samverkar som en stadsdel kan bli livaktig och inbjudande.

Jag fortsätter att fascineras av Jane Jacobs bok, även om jag börjar ana vart den leder. Den är ett skamlöst försvar för Greenwich Village som det såg ut på 1950- och 1960-talen i New York (som det förvisso är lätt att gilla), men jag misstänker också att boken erbjuder lösningar och förslag som kan vara svåra att tillämpa i dagens stadsmiljöer och städer. Det gör att man nog får läsa boken med speciella glasögon. Jag misstänker att det hänt en hel del i diskussionen om städer sedan den här boken kommit ut.

Den är ändå en njutning att läsa. Både som historiskt dokument, för sin goda argumentation och för sina mycket ambitiösa försök att skapa en teori för hur en stad ska byggas.

#65 Mot Washington

#blogg100, ,

I början av juni bär det av mot Washington. Den är redan avbockad på min ”bucket list”, jag har besökt den amerikanska huvudstaden för länge sedan. Men det ska ändå bli ett spännande återseende.

Den huvudsakliga orsaken till resan är att träffa kollegor från liknande verksamheter som vår för erfarenhetsutbyte och utveckling av vår verksamhet.

Men nu har jag ju dessutom många skäl att analysera denna stad utifrån vad jag hittills lärt mig om stadsplanering och urbanisering.

Den amerikanska huvudstaden har ju en förhållandevis lång historia, i alla fall med amerikanska mått mätt. Att den blev huvudstad är en kompromiss efter kriget: de olika kongresser som hade bildat Förenta staterna hade samlats i Philadelphia, men som en eftergift åt sydstaterna hade huvudstaden flyttat söderut, till gränsen mellan Maryland och Virginia. Och för att göra huvudstaden fri från övriga delstater skapades en egen, ny delstat, Washington D. C., och placerades på en plats som pekats ut av George Washington själv.

Washington D. C. har, som många amerikanska städer, ett gatunät i form av ett rutmönster, med en ganska fantasilös namngivning av gatorna: siffror för gatorna i nord-sydlig riktning och bokstäver för dem som går i öst-västlig riktning. Därtill finns några större avenyer, med namn efter delstater.

Den franske ingenjören och majoren Pierre Charles l’Enfant, som också deltagit i inbördeskriget på George Washingtons sida, skapade den ursprungliga stadsplanen för Washington på slutet av 1790-talet. Inspirationen till denna plan hittade han bland annat i Paris, Milano och Amsterdam. Planen blev sedan stilbildande för stadsplanerare världen över, även om Pierre Charles l’Enfant fick sparken av president Washington efter att några av de styrande i staden ogillande hans förslag, och arbetet fick slutföras av Andrew Ellicot.

Pierre Charles l’Enfant har även ritat Federal Hall i New York.

Men därtill borde jag ge mig på att bocka av några arkitektoniska utflykter. Washington har sex av de tio viktigaste arkitektoniska verken i USA, bland annat Vita huset, Capitolium, Thomas Jefferson Memorial och Lincoln Memorial.

#64 City soul

#blogg100,

När jag nyligen besökte Tyrens forskningsseminarium var det många godbitar att ta med sig hem. Luis Bettencourt har jag redan skrivit mycket om, men Mia Wahlströms forskning om ”city soul” bar jag hem med extra värme.

Det är uppenbart att en stad förmedlar en känsla. Och det är också uppenbart att den kan vara svår att sätta fingret på.

Mia Wahlström har undersökt vilka faktorer som skapar stadens själ och föga förvånande är det inte det hårda och mätbara som har störst inverkan.

Antalet simhallar och fotbollsplaner kan inte konkurrera med musikliv eller folklivet på caféerna någon dag i veckan.

Begreppen ”puls” och ”image” som Mia Wahlström undersökt placerar sig alltså högt på listan över det som bygger själen i staden.

I undersökningen hade hon frågat ett antal boende i svenska städer vad de själva förknippade med sin stad och vad som var mest profilerat. I Stockholms fall blev det ordet ”vatten” som överskuggade allt annat.

I Örebros fall kom slottet högt upp på listan.

Det är på ett sätt synd att det blev två så extremt konkreta ord som kom överst: både vatten och slott är ju trots allt självklara moment för Stockholm och Örebro. Det hade man knappt behövt undersöka. Den mer intressanta frågan är ju vad som präglar stockholmarna och örebroarna? Går det att summera på något sätt? Går det att hitta något mönster mellan de boende, stadens fysiska miljö, kulturen, klimatet och kanske mer? Det hade varit en mer målande och mer spännande historia att ta del av. Och något som nog hade varit mer innehållsrikt och utmanande om stadens själ ska hittas och beskrivas.

Jag har tidigare skrivit lite om destinationsmarknadsföring här på bloggen och behovet av att kunna sätta ord på en känsla, att förmedla den känslan till de som ska bära ut den.

Jag tror att staden själ måste formuleras. Men den behöver också kännas ärlig och genuin. Själen är trots allt vad den är. Att försöka sminka upp en mörk och svart själ till något glättigt och glatt kommer nog ganska snart att falera.

#63 G. U. D.

blogg

Dagarna fylls lätt av detaljer och tusen småfrågor, där många av dem givetvis måste hanteras, men där det också lätt blir så att de döljer sikten för det som är riktigt stort och riktigt viktigt.

Jag har försökt att hålla mig under det här #blogg100-projektet till fenomenet urbanisering och stadsutveckling – att det sedan har inneburit lite utflykter till både positionering, forskning och annat visar väl bara hur brett området är.

Trots att urbaniseringen i sig är en trend som verkligen är stor, stark och fundamental är det inte den enda av det slaget och den verkar inte heller ensam, utan samverkar med andra viktiga trender som på olika sätt skapar nya förutsättningar för våra städer.

För att förstå sin samtid tror jag också att det blir mer givande och tydligare om även de stora trenderna, såsom urbaniseringen, sätts in ett ännu större sammanhang, där andra mega-trender också påverkar våra liv och våra samhällen.

Urvalet av trender går att göra på olika sätt, men det ett inte otänkbart urval, som också fångar mycket av det viktigaste är att komplettera urbaniseringen med digitaliseringen och globaliseringen.

Det i sin tur skulle kunna summeras med förkortningen G. U. D: Globalisering, Urbanisering och Digitalisering. (Tipstack till Sveriges Arkitekters förbundsdirektör Tobias Olsson!)

Globaliseringen – det finns så många tecken på att våra gamla landsgränser blir allt mer obsoleta. Internet har gjort det lätt att kommunicera med hela världen (nästan), vi reser kors och tvärs, i synnerhet med flyget, utmaningarna som vi som samhälle ställs inför är allt mer lika, ekonomierna växer samman på allt fler sätt. Globaliseringen har ett antal baksidor, men också enorma möjligheter. Dessutom hänger den samman med inte minst digitaliseringen, vilket gör den än starkare.

Urbaniseringen – det är ju ramen för mitt #blogg100-projekt. Våra städer växer och det vi kallat glesbygd eller landsbygd tappar inflytande på många plan. Inflyttningen till städerna rymmer också sina baksidor, men även här hoppas jag att vi framför allt kan bejaka möjligheterna och dra nytta av dem. Konceptuellt är även urbaniseringen en del av digitaliseringen, eftersom det mest spännande med våra nya digitala verktyg är inte att de är digitala, utan att de är uppbyggda kring nätverk. Precis som staden är.

Digitaliseringen – våra datorer och våra nätverk blir allt viktigare och får allt större påverkan på våra liv. Faserna då tekniken kunde underlätta vårt arbete är på många håll genomföra. Nästa steg handlar om att ändra hur vi jobbar och vad vi gör. Digitaliseringen är en enorm förändringskraft, inte bara en hävstång, och den resan har bara börjat.

Internet och nätverken är två termer (delvis också synonymer) som knyter samman dessa tre mega-trender. För mig personligen gör det att det här bloggprojektet blir ännu vikigare och ännu mer spännande.

Och att det summerar till förkortningen G. U. D. gör det lätt att komma ihåg och berätta vidare.

Det är nästan så att man blir religiös.

#62 Trädgårdsstaden

blogg

Idag vaknar jag åter upp i trädgårdsstaden Smedslätten, där jag bott på Topeliusvägen i över femton år. Det är en charmig del av Stockholm, med sina krokiga gator, enhetliga hus och fysisk närhet till både affärer, skolor, kollektivtrafik, natur och bad.

Trädgårdsstadens skapare var engelsmannen Ebenezer Howard (1850-1928). Tankarna på att bygga en stad med närhet till naturen var delvis en motreaktion mot hur de brittiska städerna hade utvecklats: högt uppdrivet tempo, smuts, utslagning och åtskilliga sociala problem.

Istället skulle trädgårdsstaden bli en ny sorts stad där stad och natur kunde kombineras och inte stå i konflikt med varandra. Två städer i England byggdes enligt hans tankar och modeller: Letchworth och Welwyn.

Men idéerna på den nya stadens planering spreds även till länder som Sverige, där ett antal förorter både till Stockholm och Göteborg byggdes med trädgårdsstaden som förebild. Enskede trädgårdsstad (som var den första trädgårdsstaden i Sverige) och Äppelviken/Smedslätten i Stockholm var två exempel. Bagaregården och Landala Egnahem i Göteborg var två andra exempel.

Mycket av hans tankar var kopplat också till sociala reformer. Det finns inga direkta bevis för att Howard hade tagit intryck eller läst Karl Marx texter, men Marx tankar om hur samhällen utvecklas negativt av kapitalismen och industrialiseringen har tydliga likheter med det som Ebenezer Howard uttryckte i sina planer för staden.

Den amerikanska författaren och journalisten Jane Jacobs var inte imponerad av tankarna bakom trädgårdsstaden. Den var perfekt för dem som ”had no plans of their own and staying with other people that didn’t have any plans of their own.”

Och den moderna staden som vi upplever den (i synnerhet i västvärlden) idag har förvisso kommit till rätta med en hel del av de värsta avarterna som  präglade städerna på sent 1800-tal.

Och kanske har trädgårdsstaden hittat sin form och funktion just som en del av den stora staden. Just Smedslätten och Äppelviken visar väl hur denna boendemiljö kan vara nog så attraktiv och ett komplement till stenstaden, bara en bro bort.

#61 Gatans matematik

blogg, , ,

Trots mina år på Teknisk högskola och med diverse kurser i olika nyanser av avancerad matematik tror jag inte att stadens själ och organisation går att hitta i några matematiska formler.

Det hindrar inte att det finns en del att lära från statistik och kanske även några beräkningar.

En intressant aspekt på staden är hur mycket yta som gatorna tar upp av stadens totala yta. I synnerhet om stadens gator görs i form av ett rutmönster. Det är ju inte helt ovanligt, i synnerhet i USA, där Manhattans rutmönster utgör själva sinnebilden för en urban miljö. Detta fyrkantiga gatunät fyllde för övrigt 200 år för några år sedan (2011).

Och med sådana gator går det ju lätt att skapa matematik. Som exempelvis Andrew Price gjort på bloggen Strong Towns.

Han har analyserat ett antal amerikanska städer med rektangulärt gatmönster. Men olika städer har olika bredd på gatorna och olika storlek på kvarteren.

Här är två exempel från hans blogg. Portland är till vänster och Salt Lake City till höger.

blog20-5 blog20-6

Enligt matematiken från Andrew Price använder Salt Lake City sin yta mer effektivt: 30,2 % av stadens yta går åt till gator. Portland använder istället nästan 41 procent av sin yta till gator och vägar.

En tanke i Andrew Price resonemang är att ju mer yta som måste läggas på gator och vägar desto mindre effektiv är staden på att använda sin viktiga och ofta dyrbara mark. Tänker man bara på yteffektivitet och ser gatan som ett nödvändigt ont har ju Salt Lake City en mycket bättre lösning än Portland.

Men det går givetvis också att tänka annorlunda, genom att se gatan som en tillgång och en resurs för staden. Då kan matematiken ge ett motsatt resultat. Det går att räkna ut hur mycket gatumiljö som man kan nå från en utvald plats i rutmönstret. Ju mer gator du kan nå enkelt, desto större möjlighet till affärer, restauranger, möten, sociala sammanhang.

I en sådan kalkyl erbjuder Portland 160 000 fot (53 000 meter) gatumiljö om du går en halv mile (cirka 800 meter). Samma kalkyl för Salt Lake City ger 60 000 feet av gatumiljö (cirka 20 000 meter).

Jag för min del tror ganska mycket på gatan som mötesplats för människor, aktiviteter, social interaktion. Gatan är minst lika viktig som husen. Och dess konstruktion, form och disposition har en enorm betydelse för hur staden tar emot sina besökare. Lyckas vi forma den väl kan gatan bli en enorm tillgång för staden och för kvarteren.

Matematiken ger ju som sagt inte svaret på frågan hur en stad kan bli en livaktig, social, sympatisk och dynamisk miljö. Men siffrorna kan ändå lära oss en hel del om vi nu ställs inför att planera storleken på kvarteren, bredden på gatorna och hur stor del av gatan som bör ägnas åt biltrafik och hur stor del ska gå till gående och service i gatunivån.

Sedan är det ju ytterligare en viktig fråga om vi bör ha helt rektangulära kvarter. Argumentet att det skulle göra kalkylerna enklare för matematikerna duger nog inte som svar.

#60 Konservatism, tröghet eller långsiktighet?

#blogg100

Jag kommer som många av er vet från den digitala världen och från journalistiken. Allt går verkligen inte i en rasande fart där, men en hel del rör sig snabbt. Och jag har gillat tempot.

I samhällsbyggnadsbranschen – inklusive stadsbyggnadsbranschen och urbaniseringsbranschen – är tempot såklart annorlunda. Det går trögt, ibland väldigt trögt.

Jag har funderat på varför, och om det går att kombinera med den digitala utvecklingen.

Det är ju uppenbart att när vi bygger hus, höghastighetståg, spårvagnar och när vi stadsplanerar, så är det ett arbete som inte med lätthet görs om veckan efter. Begreppet ”fail fast”, som ju ofta används i den digitala världen, är ibland orimligt, ibland extremt kostsamt.

Några av våra investeringar har också konsekvenser som har sin bas i en kultur, inte i en teknisk möjlighet. Om vi vill skapa en boendemiljö – typ en stad – så måste det få ta tid. Vi behöver ha uthållighet. Nya kulturer skapas ofta först över tid. I synnerhet i en värld där vi vill ha mångfald och bredd.

Båda dessa argument: projekten kräver långa bygg- och planeringstider och att de tar sikte på att skapa nya kulturer och nya beteenden, de är positivt laddade och ett försvar för att det ibland går långsamt i samhällsbyggnadsbranschen.

Men finns det därtill en konservatism? Finns det en rädsla till förändring? Och när vi nu ser vårt samhälle, inklusive vår kultur, ändras i snabb takt: hur möter vi den förändringen, när vi ändå önskar planera på lång sikt?

Jag tror för egen del att det finns en hel del konservatism i branschen. Det gör att arbetsmetoder och företag jobbar mer stelbent än de borde, även med hänsyn taget till det långsiktiga uppdraget.

Den konservatismen sitter både i strukturer, arbetsgrupper, organisationer och företag, men också i huvudet på många av våra medarbetare. Båda är svåra att ändra, men jag vill gärna se mer av det och i den mån jag kan bidra med något vill jag gärna lyfta fram fler som andas just detta nytänkande.

Jag tror också att vi behöver mer prövande och mer testande av idéer. Inte så att våra städer ska vara en lekstuga för stadsplanerare som bara vill ”testa idéer”. Därtill är våra stadsmiljöer allt för viktiga.

Men vi behöver ändå hitta former för att vara kreativa och nytänkande.

Och vi behöver inte minst vara mer kreativa inom ramen för våra uppdrag. I det finns ingen konflikt med goda, långsiktiga, kvalitetsmässiga och hållbara resultat i slutprodukterna.

#59 The strength of street knowledge

#blogg100, , ,

Inledningen på NWAs ”Straight Outta Compton” från 1988 börjar med raden: ”You are now about to witness the strength of street knowledge.”

Compton i Los Angeles nämns nog inte specifikt i Jane Jacobs klassiska bok ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961, som jag just nu läser med stort intresse (och som jag refererat till flera gånger tidigare på bloggen, bland annat här och här).  Los Angeles gator nämns däremot som ett tydligt exempel på hur gatumiljön kan bli hotfull, exkluderande och allt annat än inbjudande, även om hennes bok är skriven innan rappen fötts och när gängkriminaliteten nog såg lite annorlunda ut.

Just NWAs stilbildande rap, sinnebilden för ”gangster-rappen”, hämtar sin näring, energi och stil från den gatumiljö som just då präglade Compton. Stadsdelen har haft, och kanske fortsatt har, stora problem med gängkriminalitet och hög brottslighet.

Men Los Angeles erbjuder inte det enda exemplet på hur gatulivet i en stad kan se ut. Det finns ju gott om exempel på gator som erbjuder det omvända: liv och rörelse, sammanhang och trygghet. Många kvarter i New York, Boston, Chicago och San Francisco för att bara nämna några amerikanska städer, där gatulivet sjuder, restauranger och caféer trängs på gatorna och de boende blandas med turister och affärsfolk, skapar en helt annan stämning än den som erbjuds på de ofta kala och övergivna gatorna i exempelvis stora delar av Los Angeles.

Och minst lika bra exempel på levande gatuliv kan vi såklart hitta i både Barcelona, Rom, Paris, Stockholm, Istanbul och tusentals andra städer runt om i världen.

Det finns många poänger här. Att bilen är en stor bov i dramat är det ingen tvekan om. Men jag avstår från att ge mig på bilen som fenomen just här och nu.

Istället vill jag se möjligheterna och de goda komponenter som bidrar till en levande, trygg och inkluderande gatumiljö. I alla fall enligt Jane Jacobs.

Hon menar att blandningen av företagande, affärer, restauranger, boende, skolor och mycket annat bidrar till den rörelse och den närhet som många känner till levande kvarter. Att organisera vissa kvarter för vissa ändamål, exempelvis vissa kvarter där man bor och vissa kvarter där man handlar: det leder inte till den nödvändiga blandningen, enligt Jane Jacobs.

Hennes uppfattning är också att polisen inte räcker som en väktare mot våld och olika övergrepp – även om den självklart behövs och har en viktig funktion. Det riktigt viktiga säkerhetsarbetet står vi alla för som bor i de närliggande kvarteren och rör oss på gatorna. Genom många ögon skapas en trygghet som på många sätt också minskar problemen i området. Inte minst olika näringsidkare, såsom restaurangägare, och boende är måna om att deras kvarter uppfattas som trevliga, städade och trygga. Om det nätverk av människor som tillsammans har en närhet till kvarteren och gatan fungerar väl kommer det att göra jobbet för polisen desto enklare.

Det var länge sedan jag själv var i Los Angeles, och jag ber om ursäkt för om jag på dömer ut dess gatubild och gatumiljö baserat på en LP-skiva och en video från 1980-talet. Det är högst sannolikt att Compton idag ser väldigt annorlunda ut. Men Jane Jacobs poäng tror jag kvarstår.

Det vore ju bedrövligt om det blir NWAs tolkning av ”street knowledge” som också fick skapa modellen för framtidens städer och gatubild. Jag hoppas för egen del att vi kan bygga städer med mer liv, städer vars gator inte bara är transporter utan också områden för möten, samtal, liv och rörelse.

I augusti kommer filmen ”Straight Outta Compton”, baserat på gänglivet och framväxten av gangster-rappen från Los Angeles, på bio i USA. Förhoppningsvis får vi även se filmen i Sverige under hösten.

I väntan på det rekommenderar jag videon med NWA. NSWF kanske. Och kanske inte så upplyftande. Men en modern kulturhistoria.

Planeringen av Los Angeles gav inga bra gator. Men det gav oss fantastisk musik. Inget ont som inte har något gott med sig. Håll till godo.

#58 Stadens ekosystem

#blogg100, ,

I inledningen av boken ”The Death and Life of Great American Cities”, av Jane Jacobs (Random House, 1961) har hennes förläggare, Jason Epstein, skrivit en introduktion till boken, där han utvecklar hennes resonemang i boken något.

Han pratar om stadens ekosystem, och gör en jämförelse med naturens vanliga ekosystem. Precis som i naturen samverkar olika funktioner med olika uppgifter. Samspelet ger en dynamik och en livskraft. Utan samspelet, utan alla de olika funktionerna på samma ställe hade helheten havererat.

Staden har, precis som naturens ekosystem, olika roller och funktioner, där skomakaren inte klarar sig utan kemtvätten, som inte klarar sig utan advokatbyrån eller skolan.

Det är ju helt uppenbart för oss att dessa olika funktioner hänger ihop och behövs. Själva påståendet kan verka nästan trivialt.

Men ändå var debatten och planeringen av städer sådan under 60-talet att stadens organisation skulle förlägga olika funktioner på vissa rationella platser, och där bilen var det moderna verktyg som skulle knyta samman staden.

Jag gillar tanken på stadens ekosystem och jämförelsen med naturen. Jag tror på riktigt att det inte går att bromsa eller stoppa en utveckling som finns inbyggd i stadens själ och kultur.

Men det är ju också uppenbart att stadens utveckling och förändring går snabbare än den som Darwin beskrivit för naturen. Det var ju länge sedan mjölkaffären försvann från Stockholms gator. Och dagens spelhålor med internetuppkopplade datorer är ju ändå ett ganska nytt påfund. Cafékulturen är stark och på tillväxt, liksom restaurangerna. De stora varumärkeskedjorna växer sig starka – de små, självständiga modeaffärerna har det svårt.

Den utvecklingen är kanske naturlig, och i många fall en direkt konsekvens av samhällets utveckling, exempelvis kopplat till digitaliseringen och globaliseringen.

Men stadens ekosystem måste nog ändå tas omhand och inte försöka köras över.

Jag undrar exempelvis vad som händer med alla däckverkstäder, plåtfirmor och rörmokare som tidigare fanns både inne i staden och i stadens närhet. I takt med att markens värde ökar och trycket på citynära bostäder bara ökar blir monokulturen i staden till slut ett faktum.

I detta finns ändå en fara. Det ekosystem som Jane Jacobs värnat och som hennes förläggare lyfte fram behöver hitta sin nya jämvikt. Och det är en svår och politiskt känslig fråga att hitta den balansen.

Kanske är just detta kärnan i stadsplaneringen. Att hitta och vårda denna jämvikt och detta ekosystem.

#57 Jane Jacobs och jakten på den utopiska staden

#blogg100, , ,

Jag borde väl ha börjat det här blogg-projektet med att läsa Jane Jacobs (1916-2006). Men jag har nu först på andra halvan av projektet givit mig på att läsa hennes ”The Death and Life of Great American Cities”.

Jag är inte klar, långt ifrån, men det verkar vara en bok helt i min smak. Det lutar åt en rejäl uppgörelse med de vindar som blåste, gissningsvis även här i Sverige, under 50-, 60- och 70-talen, då de teknokratiska samhällsplanerarna saknade gränser och hade enorma mandat att genomföra drastiska åtgärder i stadens kvarter.

Det drabbade Stockholm och Klara-kvarteren. Och det drabbade New York, som är Jane Jacobs hemmabana – i alla fall tills hon flyttade till Kanada.

Jane Jacobs, journalist och författare men själv inte arkitekt, blev en av förgrundsgestalterna i den motståndsrörelse som uppstod, inte minst när samhällsplanerarna ville göra våld på Manhattans södra delar och Greenwich Village. I New Yorks fall hette samhällsplaneraren Robert Moses. Kampen mellan de två blev i praktiken till en personlig kamp mellan två perspektiv på stadens utveckling, med helt olika utgångspunkter och helt olika arbetsmetoder för deras två rörelser.

Boken ”The Death and Life of Great American Cities” är hennes mest kända, som sedan kom att följas av en lång rad andra böcker kring stadens utveckling.

Det finns många ingångar i denna bok och mycket att reflektera över. Det ena är ju sökandet efter en sanning och en ”perfekt stad”. Kan vi göra det? Går det att organisera fram en stad uppifrån, utan att ha en aktiv dialog med de boende? Jag tror själv inte det.

En annan ingång är ju om det finns en slutpunkt, ett mål då vi är klara? Jag tror ju själv inte det, utan ser utveckling inklusive stadsutveckling, som en evig resa, där staden hela tiden utvecklas. Utopin finns inte, och bör därför inte heller formuleras. (Detta är för övrigt en ganska viktig personlig uppfattning jag har: utopier är rakt upp och ner farliga. Oavsett om det är en liberal utopi eller en socialistisk utopi så är det destruktivt att försöka sträva mot sådana slutmål. Fast det är en annan bloggpost.)

En tredje ingång, efter att ha läst bara några få kapitel i boken, är om vi även idag har en ”teknokratisk” inställning till utveckling, likt den som samhällsplanerare på 50-talet hade. Har dagens IT-revolution, där jag ju själv hört hemma under lång tid, samma orimliga inställning att samhället kan byggas utan att medborgarna är en del av samtalet? Mycket talar nog tyvärr för det. Det betyder såklart inte att den moderna tekniken inte saknar betydelse – tvärt om. Den är enormt kraftfull och kommer att påverka våra samhällen extremt mycket mer än vi tror. Men den utvecklingen sker uteslutande i samspel med oss som använder tekniken. Jag skriver detta eftersom jag tror att tekniken också kommer att påverka våra städer och vår samhällsplanering. Och jag skriver det för att påminna mig själv om att vi måste ha med medborgarna på tåget. Annars kommer det att gå riktigt illa.