#76 Hemnet-hemmet

blogg,

Sveriges kanske allra hetaste arkitekter just nu Tham & Videgård har tillsammans med Hemnet gjort en ganska spännande övning, när de har analyserat den data som Hemnet samlat på sig under förra året till ett fysiskt hus.

Över två miljoner människor har under 2014 tillsammans genererat över 200 miljoner klick, som sedan summerats ihop till ett gigantiskt medelvärde och sedan översatts till ett hus, som då ritats av Tham & Videgård.

Detta fiktiva hus, som inte finns ännu, men som säkerligen kan komma att byggas, har 4 rum och 120 kvadratmeter. Det är målat i falu rödfärg. Bänkskivorna i köket, som för övrigt har en öppen planlösning, är av sten. Badrummet är helkaklat och har ett öppet takfönster.

Arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård har skapat ett modernt, men ändå väldigt klassiskt hus, med en hel del drag och grepp som ändå skapar ett hus med egna meriter.

Risken med ren data, i synnerhet om de används för att förstå människor, är att det blir opersonligt och tekniskt.

För att göra en kanske halsbrytande parallell: för några år sedan gjorde en forskare en analys på jazzmusik, och kunde konstatera att den musik som gav sväng och soul inte alls precis på taktslaget, utan med en liten, liten fördröjning. En dator, som hade skapat musiken själv, hade inte kunnat åstadkomma den nyansen (om den inte hade fått den instruktionen såklart), och det mänskliga bidraget var i det exemplet ovärderlig.

Tham Videgård har bidragit med det som bara en människa och arkitekt kan göra: att tolka önskningarna och sätta in det i en mänsklig berättelse.

Hemnet-hemmet är ett bra exempel på hur data kan användas för att förstå och tolka samtiden, även om det givetvis också är ett bra pr-jippo. Jag är övertygad om att data kan komma att användas (kanske redan görs) för att förstå hur staden används och hur den utvecklas.

Själva Hemhet-hemmet sägs kosta knappt 2,8 miljoner, om det skulle byggas. Det låter som ett fynd.

Kolla in Hemnet-hemmet här. 

#75 Den blandande trafikmiljön

#blogg100, ,

Trafikverket, med alla sina utmaningar, är ändå en produkt av en god tanke: att ha en samsyn mellan olika trafikslag, såsom väg och järnväg. Det är först när vi ser helheten som vi kan få till stånd samverkan och en större utväxling.

Det finns idag en lång rad lobbygrupper för exempelvis cykling och spårvagnar i våra städer. Plus givetvis den vanliga lobbyn för biltrafikens utveckling.

Det vore olyckligt om svaret på framtidens frågor handlade om just ett enda trafikslag. Visst bör cykeln få större utrymme i diskussionen. Jag gillar av olika skäl även spårbunden kollektivtrafik i städerna, både tunnelbana och spårvagn.

Och jag tror på riktigt att bilen har en plats även i framtidens samhälle, även om den kanske inte ska vara i staden, att den kanske inte ska drivas av fossila bränslen eller att var och en behöver äga en egen bil.

För stadens del och för stadsplanerarens del handlar det om att ge rätt fysiskt utrymme till de olika trafikslagen. Även om man kan gräva ner spåren (i form av tunnelbana) eller lyfta upp den över biltrafiken (som i Chicago och i vissa delar av Paris) kommer det att bli en fysisk planeringsfråga om cyklar ska ha 5, 10 eller 20 procent av gatans yta. Eller om de gående ska ha tillgång till 10, 20 eller kanske 100 procent av gatans yta.

Vissa områden bör ges till 100 procent till bilarna (motorvägarna till exempel) och vissa delar av staden måste helt ges till gående och kanske cyklister.

Men annars vill jag helst gå med i intresseföreningen för de blandade trafikslagen. Där vi hittar rätt balans, ser den fysiska ytan som både ett område för transport och för social interaktion, och där vi hela tiden utvecklar staden så att den inte blir stillastående.

#74 Hans Rosling och urbaniseringen

#blogg100,

Hans Rosling är en av landets främsta pedagoger inom ungefär allt. Inte nog med att han är väl påläst, han har också en fantastisk förmåga att berätta och vara pedagogisk. Plus att han ju har tillgång till ett fantastiskt verktyg i form av Gapminder.

Hans berättelse om urbaniseringen och vad statistiken säger om städernas tillväxt är ganska gammal (videon här är från 2007 – vilket för övrigt syns ganska väl på den tekniska kvaliteten på filmen). Men poängen är ändå legitim: det finns en tydlig urbaniseringstrend över hela världen och den i sin tur bidrar till en ökad ekonomisk tillväxt.

Dessutom är hans slutsats viktig: urbaniseringen ställer oss inför nya problem, men också en hel del nya möjligheter. Staden kan göra det lättare att hantera exempelvis matproduktion, jobb och utbildning.

Dessutom kan en hälsosam utveckling av städerna leda till en hälsosam utveckling även för lands- och glesbygd.

#73 Det finaste vi har sätter vi i mitten

#blogg100, ,

Debatten om Nobel Center, huset som ska bli en ny samlingsplats för Nobelstiftelsens olika aktiviteter, har ju varit intensiv under ganska lång tid.

De tyska arkitekterna David Chipperfield och Christoph Felger har ritat förslaget som vunnit arkitekttävlingen. Om allt rullar på, vilket det väl kanske inte gör helt smärtfritt just nu, kan huset stå färdigt 2018.

Jag vågar mig inte på att fälla ett avgörande i den pågående debatten: visst kan placeras på lite olika ställen i Stockholm. Även en annan placering i staden kan bli bra och givande för både staden och för Nobelstiftelsens verksamhet. Det finns självfallet inget rätt och fel i den här diskussionen.

Men det föreslagna huset på den föreslagna platsen som sedan länge varit avsatt för en publikdragande byggnad får mig ändå att ana att detta skulle kunna bli en väldigt spännande magnet och accelerator i staden.

Ett hus med mycket liv och rörelse – och det verkar väl vara målet med just Nobel Center – kommer att leda till att folk rör sig både till och från detta hus, som på ett positivt sätt spiller över även till andra delar av staden.

I det här fallet kommer Blasieholmen att kunna bli betydligt mycket mer livaktig och spännande för både besökare till Nobel Center som till andra delar av Blasieholmen eller Skeppsholmen. Just nu är området i fråga lite av en serviceyta, som relativt få ändå besöker och som inte utnyttjas till sin fulla potential.

Det är egentligen märkligt att Stockholm inte har kunnat dra mer nytta av Nobelpriset, trots sin enorma betydelse och erkännande världen över. Ur det perspektivet är det självklart att vi också behöver bereda en god plats, mitt i stadens centrum för det som kan bli en av landets allra viktigaste symboler, både som hus och med sin verksamhet.

För min del känns förslaget på både hus och plats väldigt spännande, med närheten till de ändå i sammanhanget viktiga hotellen, till vattnet, till stadens centrum.

Låt oss hoppas att inte Nobel Center blir ett nytt Slussen. Sverige och Stockholm behöver ett hus för kanske det finaste vi har. Och det huset måste vi placera fint, mitt i staden.

#72 Urbaniseringen och 290 kommuner

#blogg100

Sveriges Television har haft – kanske har – en serie program på temat #ettsverige, där de vill belysa olikheter för boende runt om i landet. Hur är tillgången till bredband? Hur lätt är det att få tag i en ambulans? Viktiga frågor, såklart, och i många fall en värdefull granskning och belysning.

En sak är dock problematisk: i tv-serien verkar urbaniseringen ses som i huvudsak ett stort problem. Jag ser det inte alls så, vilket jag på olika sätt försökt spegla här på bloggen.

Men vad som kan vara minst lika intressant att diskutera vidare är hur vi möter alla de kommuner och regioner som inte upplever en tillväxt eller ett uppsving i antalet invånare. Det är ju som bekant inget ovanligt i våra mindre kommuner – många dras tvärt om av en långsam eller snabb utflyttning.

Sverige består av 290 kommuner. Det kan tyckas mycket men minns då att vi år 1952 gick antalet kommuner från hela 2498 till 1037. Ytterligare sammanslagningar har skett mellan 1962 och 1977. Sedan 1977 har antalet kommuner ökat något, till följd av några kommundelningar. Utöver detta består Sverige av 21 landsting och regioner.

Det finns mycket historia och administrativa aspekter på kommuner och deras självstyre och på våra landsting. Axel Oxenstierna sägs vara fadern till dagens statsapparat, så vi har fått leva ganska länge med nuvarande ordning.

Men jag undrar om dagens organisation och där många kommuner ändå är relativt små verkligen är i samklang med urbaniseringstrenden. Samarbeten över kommungränser och olika samverkansprojekt till trots är det svårt för många mindre kommuner att erbjuda den service, det näringsliv och den kultur som många förväntar sig av en stad idag.

Jag vågar nästan påstå att vi bygger in problem och konflikter genom att vi organiserar oss i allt för små enheter.

Att möta framtiden med helt fel verktygslåda tror jag tyvärr bara riskerar att leda till besvikelse och frustration.

Det blir inte heller enklare av att den svenska definitionen av tätort är väldigt liberal och inkluderar de flesta samhällen i landet, även riktigt små.

En tätort definieras i Sverige, Norge, Danmark och Finland som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (från Wikipedia)

Problemet med denna definition att vi riskerar att prata förbi varandra, när någon pratar om städer som växer med en definition och en annan med en annan definition.

Diskussionen om en ordentlig översyn av hur samhället är organiserat i grunden har pågått länge. Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors, presenterade ett antal förslag 2007 för att komma bort från Axel Oxenstiernas system. Jag minns för egen del att den utredningen kändes aktuell och relevant då på grund av digitaliseringens framfart, som också givetvis påverkat samhällets organisation.

Resultatet och besluten baserat på Ansvarskommitténs arbete blev blygsamma.

Nu står vi i ett ännu mer akut läge, där inte bara digitaliseringen utan även urbaniseringen driver på behovet av en ordentlig översyn av hur vi styr och organiserar våra gemensamma resurser så att hela landet får goda chanser att utvecklas.

Den nuvarande diskussionen på temat #ettsverige är delvis en kritik mot urbaniseringen. Men den är också ett tydligt tecken på att den nuvarande organisationen av samhälleliga resurser inte fungerar bra.

Jag tror att Axel Oxenstierna hade hållit med om han hade sett dagens samhälle.

#71 Arkitekten som politiker

#blogg100

Christer Larsson, statlig utredare av arkitekturpolitik och stadsarkitekt i Malmö, antydde när han pratade i Pittsburgh nyligen att han haft stor glädje av att finanskommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, själv varit arkitekt. Ilmar Reepalu har ett förflutet som planarkitekt i både Borås och i Malmö.

Även vår nuvarande bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan har en bakgrund från samhällsbyggnadssektorn, med egna studier till lantmätare.

Jag utgår från att Christer Larsson har rätt. Men hans reflektion fick mig att ändå fundera: vore det bra med fler arkitekter som klev in i politiken?

Det är givetvis en styrka om fler, i synnerhet våra politiker, är mer engagerade och har mer kunnande inom arkitektur och stadsplanering i stort. I det avseendet kan man nog hävda att det är väldigt värdefullt med fler politiker med arkitekturbakgrund. (Det samma gäller för övrigt ingenjörer – det vore värdefullt på många sätt om fler politiker var ingenjörer.)

Men det är heller inte givet att allt vore bättre om vi bara finge in fler experter i politikens korridorer.

Den viktigaste invändningen mot just det är att politiken och arkitekturen har helt olika uppgifter. Politik handlar om att sätta ramar, att peka ut en riktning och att skapa resurser för att kunna genomföra viktiga projekt.

Arkitekturen och den professionella stadsplaneringen handlar om att omsätta visionerna och besluten i konkret handling och konkreta projekt.

Det är egentligen inte så att vi behöver fler experter i politiken. Istället behöver vi kunniga, men visionära, politiker som ser till att låta arkitekter och ingenjörer göra sitt jobb på egen hand, utan att det behöver detaljspecificeras av politiken.

Det är en starkare ställning för arkitekten och arkitekturen och stadsplaneringen som är det riktigt viktiga målet. Inte att låta arkitekturfrågorna bli en fråga som måste stå på varje politikers bord.

Vägen dit kräver två saker, som kanske båda är bristfälliga idag. Dels att arkitekter blir bättre på att vara ett nav för en diskussion och samverkan.

Dessutom att politiker och samhällsdebattörer ser värdet i en god arkitektur och stadsplanering.

Vi bör jobba för att nå båda dessa mål, inte att lämna över safettpinnen till någon annan.

#70 Spaghetti-staden

#blogg100, ,

Utredaren av vår nya arkitekturpolitik och stadsarkitekten i Malmö, Christer Larsson, hade precis som Joakim Jardenberg fått möjlighet att bidra med några tankar till Pittsburgh på deras P4-konferens nyligen.

Christer Larsson gav en bakgrund till Malmös egna utmaningar och hur man löst dessa.

En intressant aspekt för min del handlade om det han kallade ”spaghetti-staden”. Christer Larsson menade att man gått bort från att varje funktion i staden skulle ha sin egen yta till att det istället var infrastrukturen och kommunikationerna som knöt samman staden och dess funktioner.

Hans dragning gav en bra bild av Malmös strategi och dess väg från en dyster industristad till en framåtlutad, innovativ och sprudlande kunskapsstad.

#69 Staden som plattform

#blogg100,

Den amerikanska staden Pittsburgh, välkänd för sin stålindustri, bjöd nyligen in ett antal debattörer från olika delar av världen för att blicka framåt och förstå hur vi kan bygga en modern stad med hållbarhet och tillväxt i fokus.

Fler av talarna hämtades från Skandinavien och Sverige.

Bland annat deltog Joakim Jardenberg, välkänd internet-debattör, i sin roll som ”Internetchef” i Helsingborg.

Joakim Jardenberg är alltid underhållande att lyssna på och hans poäng om Apples användargränssnitt och hur lilla Iris kan öppna en Iphone, trots att hon inte kan stå på egna ben ännu, fungerar överraskande bra fortfarande.

Men hans tankar om staden är i synnerhet intressanta i en kontext av urbanisering och stadsutveckling.

Hans slutsatser:

  • Observera och lär av medborgarnas och de boendes beteenden.
  • Se till att staden blir en plattform
  • Våga göra misstag – men gör en riskanalys först
  • Jobba med andra – dra inte hela lasset själv

Ge det 18 minuter. Det är det värt.

#68 Le Corbusier och modernismen

#blogg100

I den roliga lilla boken ”Vad är arkitektur” som Rasmus Waern och Gert Wingårdh skrivit finns frågan: ”Varför har arkitekter konstiga glasögon”. Det korta svaret: ”Därför att Le Corbusier hade det.”

Le Corbusier var en fransk-schweizisk självlärt arkitekt och en av de viktigaste teoretikerna inom modernismen. Och kanske en av de mest inflytelserika arkitekterna under 1900-talet. Han föddes 1887 och dog 1965, och fick därmed uppleva två världskrig och ett Europa som förändrades i grunden och i många dimensioner under sin livstid.

Hans visioner tog utgångspunkt i både teknikutvecklingen – och därmed samhällets utveckling – och hur vi med modern teknik skulle kunna bygga ett modernt samhälle. Modernismens kärna handlade ju om framsteg och tilltro till vetenskap och teknik för att bygga nytt.

Le Corbusier levde just när ett antal viktiga tekniska upptäcker gjordes, där samhället elektrifierades, bilen fick en central plats, modern byggteknik upptäcktes och kommunikationskanalerna blev sådana att starka ledare och eliter kunde få stort genomslag för sina idéer.

Visionären, filosofen, samhällsförändraren och arkitekten Le Corbusier drog nytta av alla dessa verktyg. Han skapade nytt, i stort och smått: allt från möbler och hus till hela städer. Och han använde modern teknik – och synliggjorde den tydligt med naken betong och matematiskt raka linjer. Dessutom använde han både resandet och skrivandet för att nå ut till många. Mest jobbade han i Europa, men han gjorde betydande bidrag både i Japan, i Indien, i USA och i Sydamerika.

Sammantaget med tidsandan blev effekten och hans inflytande enormt.

Det går nog att hävda att Le Corbusier också var en teknokrat, oavsett om man tolkar ordet positivt eller negativt. Tilltron till planering och teknik var hur som helst stor. Men det handlade inte om någon Matrix-vision, där tekniken, eliten eller planeringen skulle ersätta människan. Snarare såg han i tekniken ett verktyg för att göra staden, huset, boendet till ännu bättre, ännu närmare och ännu mer funktionellt för var och en. Människan var alltid i centrum, även om han eller hon inte direkt var tillfrågad om vad han eller hon tyckte.

Den sovjetiska regimen tog Le Corbusier och i synnerhet hans idéer till sitt hjärta. Hitler gjorde det inte.

Jag själv möter arkitekturen med en egen vision om samhällsförändring, där jag personligen är övertygad om att utveckling i grunden är både nödvändig och huvudsakligen god.

Jag själv har ju en lång kärleksrelation till den moderna teknikutvecklingen: it, webb och sociala medier. Visst kan det missbrukas, men lika troligt är det att tekniken hjälper oss.

I detta finns en likhet med den tid då Le Corbusier växte upp och den tid vi lever i just nu. Möjligheterna med tekniken finns där. Tilltron till tekniken är på vissa håll enorm. Och vi står inför att bygga upp något nytt, där den digitala infrastrukturen skapar nya former för socialt umgänge, för affärer och för organisationer. Låt oss för enkelhetens skull kalla det för nätverk (eller internet om ni gillar det bättre).

Och då som nu står människan i centrum: där sociala medier som Facebook eller Twitter är noll och intet utan sina användare. Och där Apples design är byggt med en fascinerande insikt om vad människan vill ha. (Även om nog Apple och Steve Jobs, likt Le Corbusier, inte frågade så många om vad de ville ha).

Men det finns också stora skillnader mellan då och nu.

En viktig skillnad är att eliterna inte har samma makt längre. Demokratiseringen som också är en konsekvens av teknikutvecklingen gör det lättare för vem som helst att få en röst i debatten. Och det är verkligen många som ropar. Att goda berättare och kommunikatörer kommer att ha ett stort inflytande även framgent gör inte denna utveckling mindre tydlig. Le Corbusier hade aldrig haft samma möjlighet att bli lika dominant i debatten idag som han var under sin tid.

På många plan kan jag vara glad för att de verkligt stora planerings-verktygen tagits ur händerna på stadsplanerare, politiker och stora imperiebyggare. Visst kommer förändring att ta mer tid och kräva mer visioner och berättelser för att få genomslag och kunna genomföras. Men det borgar också för att vi möter framtiden med medborgare och människor i ryggen och som delaktiga i arbetet. Vi gör inte arbetet åt dem: vi gör det med dem.

Jag tror vi kan lära oss mycket av Le Corbusier. Både i hur han vågade tänka stort och vara visionär. I hur han bröt mönster. I hur han värdesatte framsteget och utvecklingen.

I allt väsentligt tror jag att jag hade älskat Le Corbusier hade jag bara själv vuxit upp i början av 1900-talet.

#67 De preliminära planerna

#blogg100

Peter Örn, tidigare folkpartistisk partisekreterare, generalsekreterare för Röda Korset, vd för Sveriges Radio och mycket, mycket annat har dessutom varit ordförande för delegationen för hållbara städer. I den egenskapen medverkade han som talare på IQ Samhällsbyggnads årsmöte och seminarium som hölls under tisdagen.

Hans anförande var mycket välformulerat och blickade tillbaka till hans egen uppväxt och hans far, som var en stark kommunalpolitiker i Karlskrona på 60- och 70-talen. Det var under just de åren som gamla stadskärnor revs för att ge plats åt de moderna städerna, med sina köpcentrum och bostadsområden, städer där bilen var en fantastisk resurs och möjliggörare.

Idag vet vi ju mer. Och det är lätt att sitta med facit i hand och vara kritisk till tidigare generationer.

Men just det perspektivet tog Peter Örn med sig in i sin slutsats. De beslut vi fattar idag kommer ju på samma sätt att utvärderas och bedömas av våra barn om 40, 50 år. Hur domen kommer att bli då kan vi bara spekulera i.

Det finns ju (minst) fyra spaningar baserat på detta.

För det första: de beslut vi fattar idag påverkar städerna och våra samhällen under väldigt lång tid. Den mentalitet som ju finns i den digitala världen: ”fail fast” och en ”lets try it attitude” har sina baksidor när vi pratar om fysisk planering och stadsutveckling. Därför måste vi orka tänka långsiktigt.

För det andra: städer och samhällen är inte teknik eller handlar inte bara om planering uppifrån. Det handlar om människor och människors vardag, om deras egna beslut, om kulturer som måste uppstå och som måste vårdas i vardagen. Stadens planering och politikens innehåll kan påverka våra samhällen, men bara till en viss gräns och bara genom att ge riktning och lite ramar. Den som vill bygga hållbara städer måste ta hänsyn till dessa kulturer och alla dessa mänskliga drivkrafter.

För det tredje: även om vi riskerar att fatta felaktiga beslut måste vi orka välja väg och våga ta ställning. Att låta allt vara som tidigare eller att bli handlingsförlamad är inget alternativ.

För det fjärde:  Peter Örn avslutade med att formulera sin egen politik för stadsutveckling: ”Varje generations visioner måste vara preliminära för att inte ta ifrån kommande generationer deras rätt att ha egna visioner”. Det måste hela tiden finnas utrymme för tvivel och många dörrar måste hålla öppna. Även om vi måste välja väg måste vi också hela tiden vara inställa på att ha fel och på att vi måste vända.