Kategoriarkiv: blogg

Nätverk – i stället för hierarkier

blogg

Frigyes Karinthy lanserade för ganska länge sedan teorin om “Six Degrees of Separation”. Tanken på att varje människa bara är sex handslag bort från vem som helst i världen. Tanken på att vi via våra nätverk kan nå extremt långt är både spännande och extremt aktuell.

Med sociala medier har våra nätverk blivit större och inte minst mer aktiva. Vi kan förvalta nätverk med människor vi lärde känna på grundskolan, på våra första jobb, avlägsna släktingar världen över och många andra.

De sociala medierna är bara en naturlig förlängning på internet. Med internets hjälp knyts inte bara du och jag ihop. Även företag kommunicerar, tjänster kommunicerar, myndigheter kommunicerar och gräsklipparen liksom kylskåpet kommunicerar.

Det vackra är att dessa nätverk som stöds av tekniken stämmer så väl in på oss människor och våra beteenden. Liksom det stämmer in på mänsklig aktivitet och entreprenörskap. Nätverken är inte bara ett sätt att hålla kontakt, de förser oss med kunskap och hjälper oss att klara våra uppgifter bättre. Tillsammans blir vi starkare.

Dessutom är nätverket exponentiellt: lägg till ytterligare en person, en organisation eller en sak till ett nätverk och styrkan blir inte bara lite större, det blir mycket, mycket större.

När samhället ska beskrivas blir det ofta en diskussion om individ eller kollektiv. Den ensamma individen eller den stora gruppen ställd mot varandra. För min del är båda både tråkiga och omoderna extremer på en ointressant skala.

Istället behöver vi utforska hur vi samverkar i nätverk, där de små nätverken (familjen, det lilla arbetslaget, grannarna i trappuppgången, fotbollslaget, blåsorkestern) ofta är de viktigaste, där vår förmåga att bygga och underhålla nätverk kommer att vara viktigare än vår förmåga att klättra i hierarkier.

Ett väl fungerande nätverk bygger på bredd, variation och mångfald. Visst går det att bara lyssna på dem som tycker samma, som upprepar gamla sanningar. Men ett sådant nätverk kommer inte att ha den dynamik och utvecklingsförmåga som krävs, och kommer för de flesta av oss vara ointressanta.

Även i affärslivet är nätverket ofta en fantastisk plattform: fenomen som Facebook, Wikipedia och Tripadvisor är uppenbara exempel på tjänster där nätverket är avgörande. Lika självklart är de möjligheter som uppstår när bonden i Tanzania eller Vietnam med hjälp av en mobiltelefon, kan se och jämföra marknadspriserna för sina produkter och därmed stärka sin egen förhandlingsposition.

I dagens moderna näringsliv pratas det dessutom ofta om globala värdekedjor, där storföretagen köper tjänster av varandra och av otaliga små leverantörer. Ett framgångsrikt företag lyckas förklara sin roll och leverera en tjänst som passar in i ett nätverk.

Nätverkets betydelse går helt enkelt inte att underskatta om man ska förstå det nya samhället. Eller om vi ska förstå den moderna människan.

En modern agenda

blogg

Jag är som många andra frustrerad över nedrivna affischer, över anklagelser om att ledarsidorna går Sverigedemokrateras ärenden och mycket annat.

Och just ramlar alla känslor över en, när man läser om alla människoöden, alla som flyr för sina liv och hur de möts av fördomar, ibland hat, murar och batonger.

Men mest frustrerad är jag över att vi inte pratar om framtiden, om hur det nya samhället ska se ut. Ett samhälle som präglas av öppenhet och framtidstro, ett hållbart samhälle där alla ges möjlighet att uppfylla några av sina drömmar. Fokus får inte ligga på  att hindra diskussion, att tysta. Där alla är välkomna, där man inte hindras av varken landsgränser eller kulturer.

Här kommer mitt första av sex olika bidrag till diskussionen om framtidens samhälle. Paketeringen är min egen och jag är säker på att den kan förbättras i ungefär alla tänkbara avseenden. Jag tänkte köra en text om dagen. Vi får se hur det går.

Jag tror dock inte att de gamla lösningarna som politiker serverat oss under många år svarar på framtidens problem och utmaningar. De partiprogram jag har läst har en berättelse som inte riktigt stämmer med det samhälle jag upplever och som våra barn växer upp i.

Det nya samhället har med utbildning och mobiltelefoner stärkt rösten och kapaciteten hos oss som individer. Via sociala medier och internet har våra nätverk fått en enorm styrka. Många ser sig allt mindre som “svenskar”, utan som världsmedborgare. Fler och fler reser, studerar och jobbar utomlands, där nästa projekt lika gärna kan ligga i Buenos Aires eller i Barcelona som i Borås.

Alla har inte fått samma kraft och kapacitet, men tröskeln för både modern kommunikation och tillgång till kunskap är lägre än någonsin. Vi bör på allvar diskutera hur den kan nå ännu fler.

Politiken och samhällsdebatten behöver börja om i en ny syn på samhället, tror jag.

En ny analys skulle kunna utgå från fem fundamentala grunder:

  • Nätverkens betydelse – för oss som människor och för företagen
  • Entreprenörskapets betydelse – viljan att göra, vara delaktig
  • Det globala samhället – där landsgränserna tappar i betydelse
  • School of life – det nya kunskapssamhället
  • Urbaniseringen – relationen mellan stad och land förändras

En sista aspekt är det hållbara samhället, där respekten för naturresurser är en nödvändighet för de övriga fem.

Givetvis finns det fler dimensioner och perspektiv som kan och bör betonas. Men just dessa fem bedömer jag som extra eftersatta och angelägna att diskutera och utveckla, och som behöver fler förespråkare i debatten.

I morgon ska jag skriva något om min syn på nätverken. Det är där allt börjar.

Konservativ? Jag?

blogg

Sedan jag för första gången skaffade ett Facebook-konto – det är nu ganska länge sedan – har jag angivit min politiska tillhörighet som “Conservative”. Få kanske lagt någon vikt vid det: de flesta ser mig ändå kanske som teknikintresserad, till och med teknikpositiv, tidigare som journalist och redaktör, som moderator, en vän av entreprenörskap och företagande, kanske en Allians-vän, troligen kristdemokrat. Kanske annat också.

Jag har ändå länge tilltalats av det som några definierar som konservatism:

  • Respekten för att förändring av ett samhälle tar tid
  • Respekten för historien och vad vi kan lära av den
  • Synen på människan som unik och komplex, där ingen människa kan placeras i en färdig mall

Detta är saker jag fortsatt tror på. Men i begreppet “konservatism” finns det fler tolkningar, som bekant.

Inte minst finns det tolkningar av begreppet “konservatism” som mer handlar om en reaktionär syn på samhället, önskan om hindra utveckling och gärna bevaka gamla positioner och makt. Få partiföreträdare skulle väl erkänna det, men att det finns “konservativa” inom både socialdemokratin, vänsterpartiet och inom alla borgerliga partier – och i synnerhet inom Sverigedemokraterna. Det finns många som inte gillar utveckling, som drömmer sig tillbaka. I alla partier.

Jag har ingen lust att bli förknippad med den sortens konservatism.

I morgon fyller jag 50. Då är det dags att öka tempot. Jag vill inte blicka tillbaka, jag vill blicka framåt. Jag vill inte hindra utveckling, jag tycker vi behöver skynda på den. Jag vill inte bidra till fler hierarkier, jag vill låta fler få vara med och bestämma.

Detta måste ske med respekt för varje individ, med respekt för att förändring tar tid och att historien har mycket att lära oss.

Och även om mycket av innehållet i min egen tolkning av konservatism fortsatt är tilltalande så är jag övertygad om att betoningen numera måste ligga på något annat. Det viktigaste är inte “respekt för historien” (även om det må vara sant): det är att orka ifrågasätta och tänka nytt. Det viktigaste är inte att förändring tar tid (även om det är sant): det är att få fler att vilja ändra och utveckla snabbare än tidigare. Det är viktigt att lära av historien, men inte att tro att allt går i cirklar.

Nu tar jag bort “Conservative” från min profil. Jag är osäker på vad det borde stå istället. Jag ska se om jag på andra sidan födelsedagen kommer på något begåvat.

Tätt kräver eftertanke

blogg,

Professorn Thorbjörn Andersson vid SLU slog nyligen ett slag för en mer nyanserad diskussion om stadens täthet och om urbaniseringsdebatten. Artikeln i Svenska Dagbladet hade rubriken ”Förtätning av staden har blivit ett självändamål” och innehåller ett antal perspektiv på en uppenbarligen komplex och svår fråga.

Och visst har Andersson ett antal kloka poänger: att bygga tätt är inte ett självändamål eller ett enkelt svar som löser allt. Alla vill självklart inte bo i staden – några både vill och måste bo utanför de tätbebyggda områden om samhället ska fungera. Och visst finns det många – inklusive byggbolagen – som på olika sätt driver en täthets-diskussion av strikt kommersiella skäl.

Det är dock synd att hela debattartikeln slutar i så många oklarheter. Artikeln skapar mer frågetecken än den rätar ut.

Beror det på att begreppen ”urbanisering” och ”täthet” blandas ihop lite för ofta? Beror det på att urbanisering är något som vi inte vet så mycket om och där vi inte har några tydliga svar? Beror det på att Andersson inte gillar utvecklingen? Delar av allt detta kan vara sant.

Men det finns några saker som förtjänar att understrykas.

– Urbaniseringen bygger framför allt på en individuell vilja hos många att bosätta sig i städerna, inte på att politiken har flyttat dem dit via politiska beslut.

– Urbaniseringen kan vara en god utveckling både för tillväxt, hållbarhet och mångfald. I alla fall om vi stöttar rätt sorts användning av staden.

– Huruvida Stockholm är tätare än New York eller Los Angeles är en psedudiskussion. Stockholm har sina egna meriter, sina förutsättningar både kopplat till geografi, klimat och kultur. Det gör att varje lista över täthet i stad X eller stad Y blir mer av underhållningsvärde.

– Politiken och samhällsdebatten måste sätta sig in i drivkraften bakom urbaniseringen och vad den för med sig. Först då kan vi möta städernas tillväxt med kloka politiska beslut.

– Det finns verkligen mycket som vi redan vet om städernas utveckling. Visst är det en komplex fråga och många saker samverkar. Men det betyder inte att vi står handfallna eller att vi helt saknar vägledning. Kollektivtrafiken är helt central, bilen har ofta fått för mycket plats, den blandade användningen av staden bidrar till liv och rörelse etc.

– Jane Jacobs böcker om New York (som Andersson också refererar till) må vara relativt gamla idag, men rymmer många intressanta perspektiv även för dagens urbaniseringsdiskussion.

Det finns ju en risk att Thorbjörn Anderssons text har redigerats slarvigt av Svenska Dagbladets sommarredaktörer. Men slutprodukten i tidningen är tyvärr otydlig och ganska ospännande. Det är synd i en så viktig diskussion.

Almedalsspaning 3: Kultur, teknik eller humaniora?

blogg,

Ett annat av de många givande seminarierna i Almedalen hette ”Finns det en skandinavisk arkitektur och vad är i så fall dess kännetecken?”. Det arrangerades av Veidekke, med Britta Blaxhult från Veidekke och Tobias Olsson från Sveriges arkitekter som moderatorer.

För mig som ingenjör och i de flesta avseenden utifrånbetraktare av branschen (än så länge i alla fall) blev seminariet en spännande inblick i den kulturform som arkitekturen givetvis är. Jag har mött detta tidigare, men nu var mina ögon och öron extra öppna. Namn som David Adjaye och Alvaro Siza blandades med bilder från spännande arkitekturprojekt runt om i världen. Allt ifrån Moscow School of Management till kinesiska hyreshus – sannolikt med undermåliga konstruktörer inblandat – som bara fallit åt sidan.

Frågan fick väl ett svar: i stor utsträckning präglas arkitekturen av samhällets övergripande tendenser. Och visst finns det inslag i våra olika länder i Norden – men också en del gemensamma tendenser – där vi skiljer oss från exempelvis Nordamerika eller Sydeuropa. Hållbarhet är en sådan tendens. Demokrati och delaktighet är kanske två andra.

Men min spaning är inte denna. Jag noterar, som någon annan också på seminariet, att frågan lätt besvaras med att titta på huset eller byggnaden, kanske en grupp hus. Byggnaden blir en gestaltning som kombinerar tekniskt kunnande med ett väldigt stort inslag av humaniora och förståelse av människans livsbetingelser. Därtill läggs en konstnärlig dimension, där byggnaden blir en gestaltning, en egen berättelse. (Jag tänker högt här, så stå ut med mig om detta inte alls stämmer med arkitekturens normala berättelse.)

Men jag frågar mig – återigen lite i blindo och utan att ha läst vidare på detta tema – om inte staden blir ytterligare något: lite längre ifrån den vanliga definitionen av arkitektur.

Handlar staden om teknik? Delvis såklart: geografi och topologi påverkar hur vi bygger och vad vi kan bygga. Men tekniken har en mindre tydlig roll att spela när vi bygger en stad än när vi bygger ett hus.

Handlar staden om humaniora och människor? Ja, väldigt mycket skulle jag säga. Stadens kärna handlar just om människorna, nätverken och mötena mellan människorna. Till och med mycket mer än om vi jämför det med ett husbygge.

Handlar staden om kultur? Ja, på många sätt, men kanske inte på samma sätt som när vi ser vanlig arkitektur som en konstform. Staden kan inte byggas som ett konstprojekt. Jag tror att det skulle leda till väldigt artificiella städer. Tvärt om: staden är och förblir en social konstruktion, där ”konstnärens” roll på sin höjd är att hjälpa till att hitta riktningar, att kanalisera kraft och energi, att underlätta. Inte att bestämma.

Visst går det att tolka begreppet ”kultur” som att det även skulle inkludera min väldigt breda berättelse om staden. Men det lämnar något då den vanligaste uppfattningen om vad kultur är – och i synnerhet vad det är som konstnären bidrar med.

En levande stad en stad som består av mycket kultur och som förmår att fostra kultur. Staden är plattformen för både arkitekturen, politiken, kulturen och entreprenörskapet.

Frågan om vem som i så fall formar staden och vilken roll stadsarkitekten har, den hänger här i luften här. Det medges.

Ett seminarium, där man letar efter ”den skandinaviska arkitekturen”, hittar mest hus.

Hade man velat hitta de skandinaviska städerna – de hade man nog kunnat hitta – hade man fått formulera om frågan lite.

Almedalsspaning 2: Data om urbaniseringen

blogg, ,

Ett av många givande seminarier under Almedalsveckan var det som kallades ”Urbaniseringsmyten”, arrangerat av SCB. Intresset var stort: urbaniseringen hör ju till de allra mest heta samhällsdebatterna de senaste åren. Lokalen var därmed också fylld till bristningsgränsen.

SCB ville med rubriken gissningsvis provocera lite: begreppet ”myt” leder ju tankarna till att något inte stämmer i den generella rapporteringen i media.

Men de ville väl också ge sin – kanske mer nyanserade – bild av vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och precis som alltid med statistik: det går att dra både den ena och den andra slutsatsen beroende på vilka siffror man plockar ut.

Låt oss börja med några av de fakta som presenterades på seminariet:

  • Sverige har enligt SCB genomgått tre faser av urbanisering: Först när vi klev ur det förindustriella samhället i början av 1800-talet, sedan när industrialiseringen tog fart och befolkningen verkligen flyttade från landsbygd till stad (från 15 procent till 80 procent)  och nu: stabiliseringsfasen, när omflyttningen från landsbygd till stad upphört.
  • Drygt 8 miljoner av landets befolkning bor i tätort. Sverige hade sista april i år 9,8 miljoner invånare.
  • Med tätort menar SCB ett område som har minst 200 invånare och har höst 200 meter mellan husen. Det betyder att det finns 1956 tätorter i Sverige år 2010.
  • Tätorterna och i synnerhet våra storstadsregioner växer framför allt genom födslar och genom invandring, inte genom att folk flyttar från landsbygden.

Seminariet innehöll givetvis många fler datapunkter och nyanser. Men uppenbart är att SCB gör det lite svårt för sig genom att prata om ”urbanisering” när man med urbana miljöer i praktiken avser tätorter med mer än 200 invånare. Jag tror att det är få som ser det som urbanisering när exempelvis Töreboda, Vaggeryd eller Avesta växer. (Exemplen är kanske illa valda: det är inte alls uppenbart att dessa orter växer. Jag gissar snarare på att minst två av dem har en vikande befolkningsutveckling.)

Och bilderna på seminariet ger inte riktigt stöd för tanken att ”urbaniseringen” (i SCBs tappning) avstannat. Dock kan man hävda att antalet invånare som bor på landsbygden är relativt konstant i antal. Men eftersom tätorterna (vilket ju inte är säkert är samma sak som ”städer”) fortsätter att växa, så är andelen som bor på landsbygden allt mindre.

Det betyder också att tätorternas andel av den totala befolkningen fortsätter att öka. Förvisso genom födslar och invandring, men ändå.

Den tredje fas i urbaniseringen som SCB talar om, där omflyttningen från landsbygd till tätort är avslutad, säger ju inget om att städerna, tätorterna ändå växer. Urbaniseringsgraden, måttet på hur stor andel av befolkningen som bor i tätorter, ökar. Också enligt SCBs statistik.

SCBs seminarium var på många sätt klargörande. Och nyanserna blev såklart fler. Stefan Svanström, som presenterade på seminariet och som till vardags jobbar med geografiska informationssystem på SCB, gjorde för övrigt ett mycket stabilt och trovärdigt jobb.

Men för min del gav det ingen alls anledning att tro att städernas roll minskar – vilket kanske en och annan i publiken verkade tro.

Om något gav SCBs data en förstärkt bild av att den svenska befolkningen bor i tätort och städer, inte på landet. Över 50 procent av världens befolkning bor numera i städer. I Sverige är det snarare 80 procent.

Om dessa siffror ska kunna användas till något klokt och för att föreslå åtgärder måste vi först av allt inse att det är en enorm spännvidd i SCBs begrepp ”tätort”. I ena ändan finns internationell flygplats, tunnelbana, höghus och skyhöga bostadspriser. I den andra finns nedlagda busslinjer, kämpande ICA-handlare och skolor med allt större upptagningsområde.

SCBs roll i debatten om urbaniseringen är inte oviktig. Deras siffror ligger till grund för både stora och små beslut, inte minst i olika politiska församlingar. Jag kan tycka att det är på sin plats att SCB nyanserar – eller kanske kompletterar – sin data så att den bättre speglar den verkliga urbaniseringen, där den stora, mångkulturella, tillåtande och dynamiska staden växer. Och där de mindre tätorterna, som i många fall kämpar med sin nedläggningshotade bio, en åldrande befolkning, där tidningens lokalredaktion försvann för flera år sedan och där begravningsentreprenören är en av de få näringsidkare som fortsatt har goda tider, där dessa tätorter får en egen berättelse, skild från storstadens.

Först då kan vi få hjälp med att förstå hur vi ska stötta både stad och glesbygd. Eller snarare, med SCBs terminologi: hur vi ska stötta tätort och landsbygd.

Almedalsspaning 1: Den direktvalda borgmästaren

blogg, , , ,

Almedalen är över för den här gången. Inslagen som handlade om urbanisering och stadsutveckling var många.

Ett av dessa arrangerades av Ramböll och hade fokus på infrastrukturens roll för staden. Men inledde gjorde Per Schlingmann, som gav besökarna några av slutsatserna från hans bok, Urban Express.

Speciellt tog han upp borgmästarens roll i den moderna staden. Om staden som koncept växer i betydelse – och det tror ju både jag och Per Schlingmann – behövs också en starkare styrning och mer profilerade profiler som kan leda och företräda staden.

Per Schlingmann förordade rent av direktvalda borgmästare, liknande det system som USA har på många håll.

En borgmästare, direkt vald av medborgarna, skulle givetvis få en väldigt stark ställning i sig själv. Olika personliga egenskaper och visioner skulle få större utrymme än ”bara” den ideologi och de partiprogram som de politiska systemen erbjuder.

Det går ju att hävda att vi redan idag har ett starkt inslag av profilerade politiker i kommunalpolitiken, där personer som den numera bortgångne Göran Johansson i Göteborg kanske var det bästa exemplet. Göran Johansson var i praktiken en borgmästare med den kraft som man kunde förvänta sig av en direktvald dito. Att han sedan var relativt självsvåldig och tog sina egna vägar bekräftar väl snarare just detta.

En svårighet som skulle behöva redas ut med en direktvald borgmästare är maktfördelningen mellan denna funktion och kommunfullmäktige. Alls ingen omöjlighet, men det klampar väl rakt in i en av de mest tabu-belagda områdena inom svensk politik: det kommunala självstyret. Nog så knepigt.

En annan svårighet är väl att hålla ordning på vilka som får rösta till denna funktion. Är det hela kommunens innevånare? Även de som bor långt utanför tätorten. Troligen. Är det kanske även de som bor i kringliggande kommuner, som ändå berörs av borgmästarens beslut? Skulle Solnas och Sollentunas innevånare få rösta på borgmästaren i Stockholm. Kanske.

Men jag gillar annars Per Schlingmanns tanke.

Dagens kommunstyrelseordförande eller kommunfullmäktiges ordförande (som ju i något fall också kallas för just borgmästare) är ju kopplat till just kommunen, inte till staden. Skillnaden är i vissa fall liten, men inte sällan betydande. I Stockholm sammanfaller merparten av kommunens innevånare med tätorten Stockholm. Så är det verkligen inte i städer som Jönköping, Karlstad, Borås och många många andra.

Det känns i dagens kontext avlägset att vi skulle få se borgmästare direkt valda av folket i Sverige. Men utvecklingen går snabbt. Med ett ökat intresse för urbaniseringen kanske det händer mer än vi tror på kort sikt. Låt oss hoppas.

Köpenhamn tar för sig

blogg

I veckan fick vi veta att Malmö och Skåne kommer att marknadsföra sig som en del av ”Greater Copenhagen”.

Det är en helt naturlig utveckling. Malmö blickar sedan länge mer mot Europa än upp mot Stockholm. Kanske har den alltid gjort det. Och Köpenhamn är ju löjligt nära, inte minst med den fasta broförbindelsen mellan länderna.

Malmö, Helsingborg, Lund och andra skånska kommuner kommer att erbjudas medlemskap i den organisation som internationellt ska marknadsföra regionen. Jag hoppas att många hoppar på tåget.

Det finns en hälsosam skillnad och kanske konkurrens mellan Stockholm och Köpenhamn med sin närhet till Skåne och Malmö. Stockholm har alla möjligheter att fortsätta att växa och dra till sig kompetens och kunnande.

Malmö å sin sida har enorma möjligheter som just en del av Köpenhamnsregionen istället för att slå vakt om sin samhörighet med andra svenska städer. Dessa möjligheter har inget alls med Stockholm att göra.

Visst finns det kulturella skillnader. Visst har integrationen mellan Malmö och Köpenhamn tagit oändligt mycket mer tid än man först kanske trodde. Och visst har de olika nationella regelverken på de båda sidorna av sundet fortsatt stor påverkan i många avseenden.

Ändå finns det en potential i en samlad bild – marknadsföring – och inte minst i ökad samverkan kring konkreta projekt. I en global kontext är likheterna ändå klart övervägande, olikheterna relativt försumbara.

Det som möjligen får sig en knäpp på nästan är ju nationsgränsen mellan Danmark och Sverige. Och det är kanske det jag gillar allra mest med detta projekt.

Det blir allt mindre viktigt var Sverige börjar och var det slutar. Istället är det den energi och det tempo som drivs av städerna, i synnerhet större städer, som lockar till sig människor, pengar, idéer och kreativitet.

Jag tror att det bara är bra.

Malmöborna och skåningarna är att gratulera. Well played.

”We’re on the verge of a historic moment”

blogg, , ,

Det är kanske varken överraskande eller särskilt dramatiskt att Google nu ger sig in i diskussionen om städerna och hur de fungerar. Tvärt om känns det som om de redan har gjort det en tid.

Fast jag blir ändå glad när jag läser om Googles projekt ”Sidewalk Labs”, som ska undersöka hur modern teknik ytterligare kan utveckla städerna. Målet är att göra städerna ännu mer hållbara, både miljömässigt, ekonomiskt och socialt.

Daniel L. Doctoroff ska leda Sidewalk Labs, och jag delar hans uppfattning om att tidpunkten är helt rätt.

– We’re on the verge of a historic moment for cities, säger han till New York Times.

Teknik som mobiltelefoner, sensorer, big data och mycket annat skapar enorma möjligheter att förbättra våra städer och hur vi planerar dem.

Det saknas ju inte tankar om detta, men Googles inträde och engagemang kommer definitivt att hjälpa till att öka engagemanget för de här frågorna.

Jag tror nämligen att det både behövs mer förståelse för digitaliseringens konsekvenser hos företag och organisationer som jobbar med den fysiska samhällsbyggnad. Men det behövs också ökad förståelse för hur vår fysiska miljö och städernas logik hos företag, organisationer och individer som har det digitala fokuset.

Google kan bli bryggan mellan båda dessa världar, om det vill sig väl.

#76 Hemnet-hemmet

blogg,

Sveriges kanske allra hetaste arkitekter just nu Tham & Videgård har tillsammans med Hemnet gjort en ganska spännande övning, när de har analyserat den data som Hemnet samlat på sig under förra året till ett fysiskt hus.

Över två miljoner människor har under 2014 tillsammans genererat över 200 miljoner klick, som sedan summerats ihop till ett gigantiskt medelvärde och sedan översatts till ett hus, som då ritats av Tham & Videgård.

Detta fiktiva hus, som inte finns ännu, men som säkerligen kan komma att byggas, har 4 rum och 120 kvadratmeter. Det är målat i falu rödfärg. Bänkskivorna i köket, som för övrigt har en öppen planlösning, är av sten. Badrummet är helkaklat och har ett öppet takfönster.

Arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård har skapat ett modernt, men ändå väldigt klassiskt hus, med en hel del drag och grepp som ändå skapar ett hus med egna meriter.

Risken med ren data, i synnerhet om de används för att förstå människor, är att det blir opersonligt och tekniskt.

För att göra en kanske halsbrytande parallell: för några år sedan gjorde en forskare en analys på jazzmusik, och kunde konstatera att den musik som gav sväng och soul inte alls precis på taktslaget, utan med en liten, liten fördröjning. En dator, som hade skapat musiken själv, hade inte kunnat åstadkomma den nyansen (om den inte hade fått den instruktionen såklart), och det mänskliga bidraget var i det exemplet ovärderlig.

Tham Videgård har bidragit med det som bara en människa och arkitekt kan göra: att tolka önskningarna och sätta in det i en mänsklig berättelse.

Hemnet-hemmet är ett bra exempel på hur data kan användas för att förstå och tolka samtiden, även om det givetvis också är ett bra pr-jippo. Jag är övertygad om att data kan komma att användas (kanske redan görs) för att förstå hur staden används och hur den utvecklas.

Själva Hemhet-hemmet sägs kosta knappt 2,8 miljoner, om det skulle byggas. Det låter som ett fynd.

Kolla in Hemnet-hemmet här.