Dagarna fylls lätt av detaljer och tusen småfrågor, där många av dem givetvis måste hanteras, men där det också lätt blir så att de döljer sikten för det som är riktigt stort och riktigt viktigt.

Jag har försökt att hålla mig under det här #blogg100-projektet till fenomenet urbanisering och stadsutveckling – att det sedan har inneburit lite utflykter till både positionering, forskning och annat visar väl bara hur brett området är.

Trots att urbaniseringen i sig är en trend som verkligen är stor, stark och fundamental är det inte den enda av det slaget och den verkar inte heller ensam, utan samverkar med andra viktiga trender som på olika sätt skapar nya förutsättningar för våra städer.

För att förstå sin samtid tror jag också att det blir mer givande och tydligare om även de stora trenderna, såsom urbaniseringen, sätts in ett ännu större sammanhang, där andra mega-trender också påverkar våra liv och våra samhällen.

Urvalet av trender går att göra på olika sätt, men det ett inte otänkbart urval, som också fångar mycket av det viktigaste är att komplettera urbaniseringen med digitaliseringen och globaliseringen.

Det i sin tur skulle kunna summeras med förkortningen G. U. D: Globalisering, Urbanisering och Digitalisering. (Tipstack till Sveriges Arkitekters förbundsdirektör Tobias Olsson!)

Globaliseringen – det finns så många tecken på att våra gamla landsgränser blir allt mer obsoleta. Internet har gjort det lätt att kommunicera med hela världen (nästan), vi reser kors och tvärs, i synnerhet med flyget, utmaningarna som vi som samhälle ställs inför är allt mer lika, ekonomierna växer samman på allt fler sätt. Globaliseringen har ett antal baksidor, men också enorma möjligheter. Dessutom hänger den samman med inte minst digitaliseringen, vilket gör den än starkare.

Urbaniseringen – det är ju ramen för mitt #blogg100-projekt. Våra städer växer och det vi kallat glesbygd eller landsbygd tappar inflytande på många plan. Inflyttningen till städerna rymmer också sina baksidor, men även här hoppas jag att vi framför allt kan bejaka möjligheterna och dra nytta av dem. Konceptuellt är även urbaniseringen en del av digitaliseringen, eftersom det mest spännande med våra nya digitala verktyg är inte att de är digitala, utan att de är uppbyggda kring nätverk. Precis som staden är.

Digitaliseringen – våra datorer och våra nätverk blir allt viktigare och får allt större påverkan på våra liv. Faserna då tekniken kunde underlätta vårt arbete är på många håll genomföra. Nästa steg handlar om att ändra hur vi jobbar och vad vi gör. Digitaliseringen är en enorm förändringskraft, inte bara en hävstång, och den resan har bara börjat.

Internet och nätverken är två termer (delvis också synonymer) som knyter samman dessa tre mega-trender. För mig personligen gör det att det här bloggprojektet blir ännu vikigare och ännu mer spännande.

Och att det summerar till förkortningen G. U. D. gör det lätt att komma ihåg och berätta vidare.

Det är nästan så att man blir religiös.

Idag vaknar jag åter upp i trädgårdsstaden Smedslätten, där jag bott på Topeliusvägen i över femton år. Det är en charmig del av Stockholm, med sina krokiga gator, enhetliga hus och fysisk närhet till både affärer, skolor, kollektivtrafik, natur och bad.

Trädgårdsstadens skapare var engelsmannen Ebenezer Howard (1850-1928). Tankarna på att bygga en stad med närhet till naturen var delvis en motreaktion mot hur de brittiska städerna hade utvecklats: högt uppdrivet tempo, smuts, utslagning och åtskilliga sociala problem.

Istället skulle trädgårdsstaden bli en ny sorts stad där stad och natur kunde kombineras och inte stå i konflikt med varandra. Två städer i England byggdes enligt hans tankar och modeller: Letchworth och Welwyn.

Men idéerna på den nya stadens planering spreds även till länder som Sverige, där ett antal förorter både till Stockholm och Göteborg byggdes med trädgårdsstaden som förebild. Enskede trädgårdsstad (som var den första trädgårdsstaden i Sverige) och Äppelviken/Smedslätten i Stockholm var två exempel. Bagaregården och Landala Egnahem i Göteborg var två andra exempel.

Mycket av hans tankar var kopplat också till sociala reformer. Det finns inga direkta bevis för att Howard hade tagit intryck eller läst Karl Marx texter, men Marx tankar om hur samhällen utvecklas negativt av kapitalismen och industrialiseringen har tydliga likheter med det som Ebenezer Howard uttryckte i sina planer för staden.

Den amerikanska författaren och journalisten Jane Jacobs var inte imponerad av tankarna bakom trädgårdsstaden. Den var perfekt för dem som ”had no plans of their own and staying with other people that didn’t have any plans of their own.”

Och den moderna staden som vi upplever den (i synnerhet i västvärlden) idag har förvisso kommit till rätta med en hel del av de värsta avarterna som  präglade städerna på sent 1800-tal.

Och kanske har trädgårdsstaden hittat sin form och funktion just som en del av den stora staden. Just Smedslätten och Äppelviken visar väl hur denna boendemiljö kan vara nog så attraktiv och ett komplement till stenstaden, bara en bro bort.

Igår lyssnade jag på två föredrag, som båda försökte ge inblick i den digitala världen. Båda hade sina poänger, men gav mig väldigt olika mycket tillbaka. Båda, bedömer jag, hade dock som syfte att helt eller delvis hjälpa mig som numera befinner mig utanför den rent digitala kommunikationsvärlden, att göra nytt och annorlunda.

Det är lätt att prata om ”digitaliseringen” och alla dess konsekvenser. Och den samhällsbyggnadsbransch, inte minst konsultledet, som jag just nu jobbar med kommer att behöva fundera en hel del på hur digitaliseringen påverkar vårt arbete, planering och roll i den kedja av aktörer som tillsammans skapar vägar, infrastruktur, boende och städer.

Men i morse ställde föredragshållaren, Mark Comerford, den mycket relevanta frågan: vad är digitalt. Han lät oss fundera fritt en stund.

Svaret från publiken blev såklart blandat. Några pratade om motsatsen till digitalt, någon om saker som kan beräknas, någon om ”uppkopplat”.

Hans poäng var lika enkel om tydlig: begreppet ”digitalt” är luddigt, betyder olika för olika personer och – kanske viktigast – kan lätt förenklas till att handla om verktyg och teknik.

Han förordade istället att vi skulle prata om nätverk istället för digitalt.

Det innebär ju såklart att frågan blir en helt annan. Och det betyder att det finns kvar saker som nog behöver kallas för ”digitala”. BIM-modeller, som jag också pratat om idag, är kanske framför allt digitala, inte nätverk.

Men våra nya affärsmodeller kanske blir ännu mer spännande om de bygger på nätverk än om de ”bara” är digitala. Nätverk blir mer hållbara än enskilt starka länkar eller noder. Nätverk utvecklas som en extra dimension, när du och jag i våra roller utvecklas och växer.

Men extra spännande tycker jag att det blir när man inser att staden är ett stort, fysiskt nätverk, som mycket väl mappar nätverket som kan vara digitalt.

Just eftersom våra nya affärsmodeller, nya verktyg och våra nya mentala bilder av organisation och struktur måste bli mer nätverks-kompatibla så kommer staden ännu mer till sin rätt. Det är i en sådan kontext som individen inte blir navet eller utgångspunkten, utan det nätverk som vi har runt om oss.

Nu är jag halvvägs: detta är inlägg 50 av 100.

Taggmolnet ovan visar hur bevakningen och spridningen sett ut under dessa 50 dagar. Kanske lite förutsägbart, och absolut något att fundera på: vad behöver jag belysa bättre för att mina 100 dagar ska ge en bred bild av urbaniseringen och stadsutvecklingen just nu? Kanske borde kulturen få bättre belysning? Kanske borde jag fundera mer på politiken?

Men framtiden får vänta. Bilden pekar också bakåt, och här är några av mina slutsatser så här långt:

Begreppen urbanisering och modern arkitektur rymmer enormt många perspektiv – i alla fall i den tolkning och den innebörd som jag tror är rimlig. Jag upptäcker nya vinklar hela tiden. Ibland ser jag det som ett enormt kunskapsområde som jag nu får chansen att utforska. Ibland känns det mer som ett enormt berg som nästan lutar sig över mig, hotande och ointagligt. Men än så länge styckar jag elefanten, tar en sak i taget och ser det som en resa även om jag inte vet riktigt vart jag ska.

Gränsen mot politik, humaniora, sociologi, teknik och mycket mycket annat är flytande och inte glasklar. Det bidrar till att området kan uppfattas som enormt, men också ett erkännande av att det inte går att isolera från samhällsutvecklingens övriga komponenter.

Just det humanistiska perspektivet, människan, gör det extra spännande och roligt att fundera på urbanisering och stadsutveckling. Jag är ju ingenjör och har jobbat med teknikutveckling i många, många år. Men det är först när man adderar en mänsklig dimension, när man sätter in människan i mitten av samtalet, som det verkligen blir spännande. Det blir såklart svårare, och inte minst omöjligt att komma fram till ett entydigt och slutligt svar. Men de många möjligheterna, de många tänkbara resonemangen, är utan tvekan en avgörande faktor till att diskussionen om urbanisering och arkitektur behöver intensifieras och inkludera fler.

Trots att jag får nytt bränsle till bloggen hela tiden, genom möten, saker jag läser och inspel från olika håll, blir det knappast lättare att skriva. Ju mer man lägger ihop, ju fler delar som samspelar, desto svårare blir det att summera. Jag känner mig övertygad om att jag kan hitta ytterligare 50 spännande ämnen till bloggposter. Frågan är om jag kommer att kunna fylla dem med klokt innehåll.

Mitt inlägg om arkitekturen i mobilen, där jag jämförde Googles och Apples olika kartor och hur de presenterar kända byggnader, var bland det mest lustfyllda att skriva. Lite hemmabana, med digitala tjänster, lätt att jämföra. Ingen risk att man har fel.

Det jag lärt mig mest på är nog annars det som varit svårast att skriva. Gårdagens inlägg om staden som accelerator eller i förrgår, där infrastrukturen flyttade in som ett nav för hela staden och urbaniseringen: de är den sortens bloggposter där jag verkligen lärt mig nya saker genom att läsa på och bygga på min egen kunskap.

Jag inser att jag knappast kommer att komma till någon fullständig förståelse för staden och dess utveckling på bara 100 dagar. Det är orimligt. Och kanske blir många av inspelen här på bloggen mest lite festliga och ibland kanske fåniga tankar direkt ur mitt huvud. Kanske ibland mer notisformat från aktuella seminarier eller möten.

Men trots den obetydligheten för läsare och utomstående tror jag ändå, som en summering så här halvvägs, att detta blogg-projekt kan vara ett fantastiskt verktyg för att jag personligen ska lära mig mer. Den morot och piska som #blogg100 varje dag skapar ger mig både energi och lite ångest för att summera ihop ett nytt perspektiv varje dag.

Vi går ju alla i ”school of life”. Varje dag lär vi oss något nytt.

De här 100 dagarna kör jag examination varje dag. Än så länge ger jag mig själv inga toppbetyg, men bedömer att det finns hopp om att jag klarar kursmålen, när vi nu rullar in på andra terminen mot den stora skolavslutningen om ytterligare 50 dagar.

Det känns överkomligt och fortsatt roligt, men knappast så att jag nu har nedförsbacke resten av resan.

Jag har i olika sammanhang givit uttryck för en relativt ”internationalistisk” agenda, där landsgränser och därmed nationalism – kommer att få det ytterst svårt i en tid där internet suddar ut just landsgränserna.

Jag har skrivit lite om det här.

Men utöver en stor internationell agenda finns såklart behovet kvar av närhet. Och jag är ganska övertygad om att det är städerna, stora som små (men kanske framför allt de stora), som kommer att bli de nya naven, de nya maktcentrumen.

Jag läser just nu boken ”Urban Safari” av Bobo Karlsson. Det är en sorts reseskildring från 12 storstäder, där han väldigt personligt ger sin bild av pulsen, restaurangerna, kvarteren och människorna.

Om jag i min krönika blickade utåt, mot det som är lika världen över och det nya samhälle där vi alla är nära varandra, så blickar Bobo Karlsson åt ett annat håll. Så här börjar boken:

Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall till krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort med och kramar en metropol även i motståndarland.

Jag är övertygad om att han har helt rätt. Staden växer för att människor vill söka sig till den, inte på grund av någon maktkamp mellan eliter eller beslutsfattare. Staden är helt i linje med globaliseringen, där länderna inte är det.

Vidare skriver Bobo Karlsson i inledningen:

Många tycker säkert att storstäder som Paris, Bryssel, London, kanske rent av Stockholm, tar alldeles för mycket plats i medier, bestämmer för mycket, styrs av eliter. Personligen tycker jag att de mest fördomsfria storstäderna har alldeles för lite makt.

Han återkommer senare till borgmästarnas position, där kraftfulla ledare från urbana miljöer – såsom Göteborgs Göran Johansson – ofta är mer dynamiska, mer förankrade i vardagliga problem och konkreta visioner än de som kommer från den nationella politiska världen, där debatterna ofta präglas av principer och ideologier, ofta långt från vardagens bekymmer hos medborgarna.

Jag blir glad för att han i sin bok valt ett antal städer som jag själv har en relation till: Istanbul, New York, Sao Paulo. Men jag blir också sugen på att skaffa mig en relation till några av de andra städerna han berättar om: Beirut, Bueons Aires och kanske Bankok.

Bobo Karlssons egen favoritstad, om han tvingas välja, är Sao Paulo. Jag kände direkt att jag måste åka tillbaka igen till Brasilien. Snart.

Jag löser gärna korsord, men det skär till i mig när jag ser ledtråden ”REKLAM”, och där svaret helt uppenbart ska bli ”PR”.

Jag vet inte varför korsordsmakarna kopplat ihop reklam med pr, men fel är det i alla fall. Jag tror tyvärr att det är en konsekvens av att många inte förstår vad PR  är i grunden och ännu mindre hur modern kommunikation fungerar. PR är ju den av många komponenter för att få ut ett budskap, med rätt innehåll, till rätt personer på rätt tid.

Extra synd är det såklart att denna missuppfattning ligger i vägen för ett arbete, där kommunikationsavdelningen kan utgöra en helt central del i hur vi skapar och bygger våra produkter.

Jag jobbar ju numera i samhällsbyggnadssektorn, med byggprojekt och infrastruktur av olika slag. I det sammanhanget hamnade jag för en tid sedan i ett möte, där köpare och byggare pratade om arbetsmiljösäkerhet och hur den kan bli bättre.

Då dök frågan om ”kommunikation” upp: annonser i tidningen, kommunikation på plats och en hel del annat. Men i huvudsak det gamla vanliga: envägskommunikation och i traditionella kanaler. Dessutom ofta korrekt, men också bottenlöst tråkigt.

Rätt använt skulle kommunikationen – i alla fall i en modern tappning – kunna vara ett viktigt verktyg för att lyckas bättre med både byggprojektet och för att stärka säkerhetsarbetet.

Om vi bara såg till att engagera vår målgrupp i förändringen, lyssnade på deras tankar och idéer, initierade projekt tillsammans med målgruppen och i allmänhet bara såg till att berätta den större berättelsen om detta projekt, är jag övertygad om att målgruppen (som tidigare uppfattade som lite av ett stör-moment) istället kan bli ett verktyg för att underlätta arbetet och även höja säkerhetsarbetet.

Här finns det oändligt mycket att göra. Men jag blev i ett slag övertygad om att de traditionella verksamheterna, såsom byggvärlden, har en lång resa kvar innan de ser vilka möjligheter som den moderna kommunikationen har.

Idag vid 11 meddelade Göran Hägglund att han lämnar partiledarrollen för Kristdemokraterna. Det är synd på många sätt.

Göran har bidragit till att utveckla kristdemokratin på ett klokt sätt: mot ett mer sekulärt parti, men med en förankring i partiets traditioner. Varken slagsida mot de mest konservativa, men inte heller en återgång till det ganska radikala parti som ändå var en viktig del av partiets ursprung.

Fokuset på sjukvårdens reformering och och inte minst apoteksreformen hade inte varit möjliga utan honom. Åren i regeringsställning skapar ibland en profilering av ett parti, mot de frågor som man själv har ansvar för och bort från de som andra partier tagit hand om. Göran Hägglund har dock på ett klokt sätt stått upp för både att utveckla frågorna inom sjukvård, psykiatri och mycket annat, men också för att aktivt driva andra frågor, även om dessa inte drivits av kristdemokratiska ministrar.

Hans personliga engagemang i kommunikationsfrågorna kan inte underskattas. Det är lätt att se hans personliga twittrande som något som stärker hans egen plattform. Jag är dock övertygad om att den varit helt avgörande för hela partiets profil och synlighet.

Inte minst kommer man ju att sakna hans humor och kvicka kommentarer. Även om det vore synd om det blev just fyndigheten som blev hans mest frMträdande legacy. Hans bidrag är så väldigt mycket större än så till svensk politik.