Som eventarrangör och som redaktionell produkt, i synnerhet när man som vi har en journalistisk bakgrund, är rapporteringen från de egna eventen en lite knepig fråga.

Å ena sidan vill man givetvis lyfta fram det spännande som händer i de egna kanalerna. Det gör tidningar numera överallt, både kring upplageframgångar, priser eller viktigare egna nyheter.

Å andra sidan är det viktigt att stå på läsarnas sida och vara kritisk, ifrågasättande och hela tiden granskande av det man hör, även om det råkar vara på ett evenemang som tidningen själv skapat.

Den balansen måste man klara av, även om den kan vara svår.

Jag tror att svaret ligger inbäddat i tre delar:

1. Lyft fram det som uppenbart varit bra, som andra också skulle lyft fram och där det finns goda skäl till att berätta en god historia.
2. Se till att alltid ställa dig på besökarnas sida, att vara ombud för de som lyssnar eller tittar. Den uppgiften får man aldrig gå ifrån. Och den kritiken, det ifrågasättandet bör även synas i tidning och på sajt. Sedan ska varje talare på eventet givetvis mötas med respekt och förståelse.
3. Se till att göra kick ass bra grejer. Så länge du gör det löser sig också punkt 1 och 2 automatiskt.

Det är svårt att leda paneler på en scen. Och svårigheten kommer från många olika håll.

• Valet av ämne är en svårighet. Det gäller att det finns ett intresse hos lyssnarna – gärna något aktuellt ämne. Frågeställningar som inte någon i publiken funderar på tenderar att bli ointressanta. Detta tror jag dock att de flesta lyckas hyffsat med. Även arrangören lär ha lite koll på vad folk pratar om kring kaffeborden.
• Valet av paneldeltagare är ett annat. Det gäller att hitta personer som tar för sig, som sticker ut och som vågar vara lite provocerande. Gärna sådana som formulerar sig i “one liners” och i twitter-vänligt format. Detta är också något som brukar fungera. Bortsett när den egna personalen ska kvoteras in. I synnerhet när chefen måste vara med av politiska skäl…
• Spännvidden mellan paneldeltagarna är också viktigt. Det gäller att inte alla tycker lika. Att ha begåvade samtal kan ibland fungera, men enklast är att bygga diskussionen på konflikter, där deltagarna i diskussionen tycker olika och där olikheterna får synas. Detta är en punkt där många går bet. Många paneler bygger på att ett budskap ska kablas ut, inte på att en fråga ska vändas på och belysas från olika håll. Om ett visst budskap ska marknadsföras, kanske en intervju eller en föreläsning är ett bättre verktyg.
• Moderatorn spelar också roll, såklart. Det måste vara någon som både kan hålla en röd tråd i diskussionen, som kan elda på med frågor som håller diskussionen levande, som kan fånga upp frågorna som uppstår under debatten och som kan känna av atmosfären i rummet. Det kräver som regel att man är påläst, förmåga att lyssna, avbryta när det är lämpligt och våga släppa kontrollen när stämningen är sådan. Det är inte alla som förmår vara kritisk, ifrågasätta och att driva på.
• Dessutom: lokal, ljussättning, möblering och övrig inramning kan spela stor roll för resultatet.

Och lika lätt som det är att lyfta fram problemen, lika svårt är det att göra en enkel att-göra-lista för att lyckas med sin panel.

Det är bara genom att ta uppdraget på allvar, att lägga fokus på detaljerna och kanske även ta hjälp om man inte själv känner sig kapabel som man kan lyckas.

Å andra sidan kan belöningen vara desto större. Lyckade paneldebatter kan vara mycket givande, underhållande och informativa.

Som konferensanordnare här hemma i Sverige får jag ibland frågan om vart man ska åka för att få samma inspiration men utomlands. Låt mig först konstatera: jag tror att vi i Sverige är väldigt bra redan från början. Vi har bra talare, vi ligger långt fram i användningen och vi har en begåvad diskussion (generellt i alla fall) kring teknikens roll i samhället, demografi, jämställdhet, mångfald och mycket annat.

I Sverige finns inte bara Webbdagarna utan givetvis Sime, Nordic E-commerce Summit och Internetdagarna som alla är extremt viktiga mötesplatser för folk i den digitala världen.

Så egentligen behöver vi inte gå över ån efter vatten.

Men att resa är i sig utbildande och jag sätter själv stort värde på att få perspektiv på hur andra tänker och även fånga upp influenser i andra riktningar. Därför är det inte fel att lägga någon vecka om året på resande för att fortbilda sig och gå på andra konferenser.

Här är några jag tror kan ge en del för den som vill utforska.

• Le Web i Paris 10-11-12 december (och även i London numera den 5-6 juni). Den stora internetkonferensen i Europa som lockar många tunga chefer från de stora onlineföretagen, publik från hela Europa och många från övriga världen. Diskussionen cirklar mycket kring sociala medier och kring entreprenörskap.
• The Next Web i Amsterdam, 25-26 april, verkar vara en viktig konferens, som jag dock själv inte varit på.
• Även Next Berlin i Berlin, 23-24 april, lockar många och har ett gott rykte. Bland årets talare finns Robert Scoble, högt profilerad bloggare.
• Norrmännens Gulltaggen i Oslo, 24-25 april, har verkligen gjort ett bra jobb att plocka in det digitala och har haft många tunga profiler på scenen, men har också ett tydligt reklam- och marknadsfokus.
• Sime åker regelbundet ut i Europa och har bland annat varit i London, Helsingfors, Barcelona med mera. Det kan vara spännande att följa med, inte minst för att få ta rygg på Ola Ahlvarssons vassa förmåga att hitta trender och unga entreprenörer.

Notera att tre av dessa konferenser sker samma vecka – 23-25 april!

USA har säkerligen en lång rad konferenser, men sedan Web 2.0 Expo och Web 2.0 Summit lagt ner är jag inte säker på vad jag ska rekommendera där. Tips mottages med tacksamhet.

Är du mer intresserad av webdesign kan Future of Web Design vara ett alternativ. Den går i London 13-15 maj.

Är du extra fokuserad på någon av de specifika plattformarna (Googe, Facebook, Adobe och liknande) så har de givetvis egna konferenser som ofta är väldigt givande, även om de är nischade, nördiga och sällan särskilt kritiska. Google I/O och Facebooks F8 brukar dessutom snabbt bli slutsålda, vilket gör det svårt att få en biljett.

*******

UPPDATERING:

Ett tips från Christofer Brugge är 99 U Conference i New York, 2-3 maj. Låter ju mycket spännande.

Anders Tufvesson tipsar om IStrategy, som arrangeras på ett antal olika orter: Sydney 16-17 april, Miami 23-24 april, Haag 14-15 maj och London 8-9 oktober. Frågeställningarna låter klockrena.

Jag vet också att många pratar gott om Internet week New York: 20-27 maj. Det är inte en enskild konferens, utan en vecka full av aktiviteter på många olika ställen.

Otroligt nog glömde jag helt bort South By Southwest – SXSW. Nyss avklarat i Austin, Texas (8-17 mars 2013) är den ju den nya mötesplatsen för både digitalt, kultur, musik, politik och mycket mera. Om den inte hade legat så nära min egen konferens, Webbdagarna, hade den varit ett givet resmål. Trots den långa resan.

Bloggandet går över förväntan. En bra bit över 50 inlägg under #blogg100 och ännu ingen direkt panik över fortsättningen.

Men låt mig, mest för min egen skull, fundera kring några lärdomar av det jag åstadkommit hittills. Och kanske skissa på några tankar om vart detta leder mig, bloggen och mina tankar för övrigt.

Här är några slutsatser.

1. Jag har inte lämnat min trygga hamn så värst ofta. Dels har jag spelat ganska säkert, sällan provocerat, men också varit ganska nära det jag i alla händelser hade skrivit på Internetworld.
2. Jag bli lätt ganska abstrakt och teoretisk. Det finns ju ett skäl till det. Jag tycker om abstraktioner och teorier. Men jag vet ju hur viktigt det är att vara närvarande, att beröra och att ge exempel. I alla fall om man vill nå ut långt.
3. Jag har bara hållit mig till text som verktyg (med något Youtube-inslag länkat någon udda gång). Väldigt lite grafik och bilder. Varför? Brist på tid är ett svar. Att ordet i sig kan vara vackert och få stå på egna ben ett annat. Men oavsett är detta något som givetvis skulle kunna utvecklas.
4. Jag har lärt mig att skrivandet är en del av lärandet, reflekterandet och av formulerandet. Att tvingas skriva ner sina tankar gör dem bättre, smartare och gör mig själv bättre förberedd på allt det jag tvingas hantera i vardagen. I form av beslut, föreläsningar, artikelidéer etc.
5. Jag saknar en redaktör. Att skriva själv är inte bara ensamt. Det är också svårare, eftersom du inte får någon feedback (mer än i efterhand) och därmed är texterna råare, mindre genomarbetade och troligen i någon form “sämre”. Någon gång har jag även känt att jag haft fel i mina tankar.
6. Det går fort att skriva. I vilket fall om du bara vill få ur dig en tanketråd (vilket jag brukar hålla mig till). Det gör det ganska lättjobbat ändå.
7. Med bara en tanketråd som ram, där det inte ges utrymme att väva ihop tankar och idéer finns det en risk att bloggen blir ganska grund och ytlig. Eller i alla fall inte förmår tränga ner i de lite djupare lagren och de djupare resonemangen. (Det försökte jag motarbeta genom fyra inlägg på raken kring Andreas Sjöströms resonemang från Webbdagarna. Men å andra sidan var ju detta inte mitt eget verk, utan bara enskilda tanketrådar baserat på hans grundidé).
8. Ska man fördjupa sig, väva in berättelser från verkligheten, väga olika argument mot varandra etcetera, då tror jag inte att #blogg100 är verktyget som ger bäst effekt, i alla fall inte på det sätt som jag valt att använda det. Då krävs det att man jobbar mer än en dag på ett inlägg. Nota bene: #blogg100 har varit mycket givande för mig personligen, men det har inte – hittills – givit utrymme för de lite längre resonemangen.

Så vad händer nu? Ja, dels fortsätter vi såklart. Det är en bra bit kvar till maj. Och jag har ingen ambition att sluta.

Jag ska också försöka vara lite mer provocerande, lite mer utmanande.

Bilder saknar jag, men framför allt saknar jag ett manér, en grafisk ram som jag kan använda. Detta ska jag försöka formulera och dra nytta av.

Men med detta inlägg som start ska jag försöka skissa på något som går lite längre, där tanketrådarna blir längre och djupare, där resonemangen kan kompletteras med röster, illustrationer och kommentarer. Jag vet inte om #blogg100 kan bli detta verktyg, men det har sporrat mig att gå vidare. Det i sig är något stort.

Jag har tillbringat många år då jag bevakat stora system, stora företag, managementteorier, strategier och processer för både det ena och det andra. Värdefullt, eftersom allt detta utgör fundamentet för många verksamheter, produkter och tjänster som vi är beroende av i våra moderna liv. Och inte minst lärorikt för egen del. Jag gillar processer, jag gillar management.

De senare åren har jag dock bytt fokus lite. Från systemen, från IT-branschen och från de stora processerna. Idag är det fokus på onlinefrågorna, på webb och mobilt, på appar och smarta nättjänster. På användarnyttan och på resultaten av det våra system och företag producerar. Idag är systemen mer nischade, strategin är oftare taktik.

Och i och med detta byte har jag förstått en sak som jag nog inte begrep ordentligt innan: på tok för sällan har IT-branschen, systemleverantörer och dessutom många storföretag människan i centrum. Istället är det den egna organisationen, varuflöden, processerna och kanske ekonomin som har huvudrollen.

Det är inte bra. Inte alls bra.

Senast pratade jag med ett antal säkerhetsexperter som hade verktyg och tankar om hur företagets information och system skulle skyddas från medarbetarna. Det låter ju på ett sätt rimligt. Men samtidigt så långt ifrån människorna att man blir lite rädd.

Min utgångspunkt är att företag och organisationer, att marknader, att affärer skapas av människor. Med alla våra fel och brister är det ytterst vi som fattar beslut, som står till svars och som håller fanan högt. Eller lågt.

Och företag, organisationer, myndigheter, processer, system, tjänster är alla skapade för att hjälpa oss människor till något bättre.

Visst är ett välfungerande system också ett säkert system, där utrymmet för den “mänskliga faktorn” litet, kanske noll. Och de bästa systemen är just skapade för människor, inte för en organisation eller en process.

Och visst ska vi göra det lätt för oss människor som ändå måste var inblandade i beslut, anpassningar och handhavande kring dessa system att göra rätt. Det väldesignade systemet gör det lätt att göra rätt, svårt att göra fel.

Och bra system gagnar naturligtvis ytterst även företaget, organisationen,  processen.

Men det är i den ordningen det måste komma: människan först, systemet sedan.

Något Matrix vill vi ju inte ha.

*******************

På samma tema kan jag rekommendera Jonas Söderströms utmärkta bok “Jävla skitsystem” som belyser detta problem ur flera andra perspektiv.

Jag är ingen rock-kille. Jag föredrar hip hop.

Men när Andreas Sjöström talar om din “karriär”, din egen utveckling och din egen personliga resa är det ändå lätt att förhålla sig till livet som rockstjärna.

På temat: gör vad du älskar, öva och bli ständigt bättre och se till att dina kunder, fans eller målgrupp ständigt får vad de vill ha – och mer än det – tror jag att livet som rock stjärna kan fungera. Minus tv-apparater som flyger ut ur hotellrum och groupies.

Tom Peters skrev en artikel i tidningen Fast Company redan 1997 med rubriken “The Brand Called You”. 

Rockstjärnan är ingen annan än du själv och du skapar själv din egen turnéplan.

The Brand Called You är ett upprop till oss alla att bygga vårt eget varumärke, bli våra egna rockband, att inte bli en del av någon annans plan eller bygge.

Se till att din årsplanering innehåller både nyskapande av musiken och gärna utforskande av andra musiker och musikstilar (hitta din passion och det du älskar), att du hinner repetera in dina låtar så att det låter klockrent varje gång (öva, öva, öva) och se sedan till att skapa en show, som inte bara betyder att musiken kommer ut i rätt ordning och utan fel, utan att den också har lite rökmaskiner, kanske ett förband och kanske bra servering före och efter.

Livet som rockstjärna på din egen turné betyder att du själv bestämmer dig för vad som är viktigt, vad du själv värdesätter och där chefen inte alls är killen eller tjejen i hörnrummet utan bara du själv. Lönen får du inte från lönekontoret utan från publiken.

Lyckas du väl med din turné och dina låtar kommer också lönekuvertet att vara fyllt.