Idag har jag mött ett antal smarta människor med smarta idéer. Och det gav underlag för en hel del fortsatta funderingar.

Men en tanke, som hänger ihop med många av dagens möten, är att de bästa idéerna ofta  är tryggt förankrade i några fundamentala idéer eller principer.

Dagens första möte – jag återkommer i ett annat sammanhang till exakt vem och vad – handlade om ett projekt som kombinerade evolutionsteorin med nätverksteorin.

Dels alltså: bättre idéer och versioner slår ut sämre – tänk Darwin. Dels: flera och tillsammans är bättre än få och ensamma – The Wisdom of the crowds.

Genom att kombinera dessa två idéer skapades en modern onlinetjänst för att kunna sålla fram goda idéer ur ett hav av idéer.

Många onlineprojekt kan givetvis flyga och bli framgångsrika även om de inte är filosofiska. Kanske är det ibland viktigt att inte berätta om den bakomliggande visionen och programförklaringen. Kanske är det bara jag som tilltalas av en mer abstrakt tanke, av principer och av teorier. Det kan mycket väl hända.

Men jag tror faktiskt att många projekt och företag skulle vinna på att ha en berättelse som bottnar i något fundamentalt. Det kan vara en teori, en känsla, ett tydligt problem eller en hemvist i något.

Förankringen är en del av trovärdigheten, av tryggheten, av själen. Och den skapar trygghet och långsiktighet både för leverantören och för dess kunder.

Att företagsidén ska vara lätt att beskriva och berätta om – allra helst i en hissversion på 15 sekunder – det är väl kanske mer uppenbart.

Your next meeting could be the most important ever for the people you meet. Don’t blow it!

Jag hittade inte den exakta ordalydelsen, som jag först hörde från Tom Peters (@tompeters). Men andemeningen – att varje möte kan vara helt avgörande för den du möter och värt varje ansträngning – den är viktig att ta med sig.

Jag sitter i galet mycket möten. Många av dem är i praktiken oviktiga och borde prioriteras ner. Men det finns två tankar jag bär med mig som kan göra mötesraden ändå lite mer uthärdlig:

1. Se till att dina möten blir en del av ditt arbete. Få saker gjorda under mötet, åtminstone dokumentera tydligt så att det finns något att ta på efteråt. Gå aldrig ut från ett möte utan att veta vad som händer härnäst.
2. De möten du ändå går på: se till att vara engagerad, bidra, var aktiv. Som sagt: de andra vid bordet kanske har sett fram emot detta möte under lång tid. Du har inte rätt att gå dit bara för att sitta av tiden eller i smyg Facebooka.

Men ovanpå detta ska du givetvis se till att bara gå på möten där du kan bidra och eller kan få något tillbaka.

Göran Adlén, @trendspanaren, frågade häromdagen på Facebook varför vi väljer att mäta framgång så ofta i pengar. Han fortsatte med att ifrågasätta mätandet i största allmänhet, men låt mig hålla fast vi det ekonomiska en liten stund. Det är en intressant – och modern – tanke att se framgång i annat än ekonomiska termer.

Men vi vet också att stora delar – kanske alla delar – av det “vanliga” näringslivet bygger på ekonomiska mått och bedömningar. Det är inget som kommer att ändras på kort tid, även om förändringen kommer och den kommer snarare än vi tror.

Jag tror det finns en spännande växelkurs mellan det som det nya och det gamla mäter och värdesätter. Genom att arbeta i gränslandet mellan den gamla ekonomin, där pengarna styr, och i den nya ekonomin, där saker som nätverk och kunskap är mer vägledande, kan man säkert hitta en ganska god utväxling där både din gamle chef, som drivs av pengar, och där dina nya uppkopplade kollegor och kontakter, som drivs av uppkopplingens dynamik och kraft, blir nöjda.

Jag är inte säker på exakt hur växelkursen ser ut. Men jag är ganska säker på att den som lyckas spela sina kort väl kan vinna både i den ekonomiska världen och i den uppkopplade.

Potentialen i dessa två valutor, som båda är kraftulla just nu, är stor. Den som har kraften och möjligheten att vara en större aktör i båda ekonomierna kommer att komma ännu längre.

Vintern har varit lång i år. Och nu har vi fått förklarat för oss att det beror på att vintern varit kortare på norra halvklotet. Det har tydligen ändrat höga luftströmmar som gjort att vintern bitit sig fast här i norra Europa.

När den globala termperaturhöjningen blev ett allmänt samtalsämne var det flera i min närhet som pratade om hur de hade tagit hänsyn till de fyra graderna – eller vattenhöjningen, när de investerat i fjällstuga eller ett nytt hus vid vattnet.

Resonemanget var att “fyra graders temperaturhöjning leder till att det som tidigare var tio grader varmt skulle bli fjorton grader i framtiden – då ligger min fjällstuga bra till för där är det alltid kallt”. “Om vattnet ska stiga en meter i Stockholm så har jag skaffat ett hus som ligger två meter över vattnet”.

Det är nu lätt att se hur naivt resonemang det var. (Jo, jag är lite efterklok här, men jag har å andra sidan aldrig riktigt trott på de enkla teorierna).

Om en sak händer, i synnerhet något mer fundamentalt, sätts så otroligt många saker i rörelse där vi inte har en rimlig chans att förstå vad slutresultatet kommer att bli. Vi kommer aldrig att kunna förutse exakt vad dessa fyra grader (för det kan kanske stämma) kommer att leda till. Vädret kan bli helt annorlunda, kulturer kan i sin tur påverkas som i sin tur leder till demografiska förändringar.

Detta är i sig en viktig poäng. Men för att vara trogen mitt tema här på bloggen kan jag inte avstå från att även påpeka att denna komplexitet även gäller stora teknikförändringar.

När våra telefoner helt plötsligt blir en kraftfull dator med massor av spännande egenskaper går det inte bara att extrapolera fram ett svar givet dessa givna fakta. Det kommer naturligtvis att ändra så mycket mer på vägen, som i sin tur rör om rejält i grytan.

Internet är en så stor och omvälvande kraft att vi på inget sätt kan förutse vart det kommer att ta oss. Det är en del av charmen och spänningen. Men det är också en mardröm för framtidsforskarna.

Influenserna från den amerikanska kulturen är många i vårt samhälle. Och i många fall är det berikande.

Men vi har också jobbat hårt och målmedvetet på att bli av med de i många fall väldigt konstiga och ologiska volymmått, längdmått, temperaturangivelser med mera som amerikaner och britter drar sig med.

Farenheit håller så sakteliga på att ersättas med Celsius. Det blir allt vanligare att använda kilogram istället för pounds. Exemplen är många på där de mer vetenskapligt grundade begreppen – till lika de som vi i Europa använder till vardags – även kommer till användning i vardagslivet. Även i USA.

Skälen är många: dels är det smart att ha internationella standarder, där alla relaterar till samma mått och angivelser. Dels är många av de standarder som amerikaner och britter använt svåra att räkna med och överlag krångliga att förstå sig på. Det är tur att vi nu lämnar dessa begrepp bakom oss.

Och så kommer då Statoil in i bilden. Och lanserar ett nytt varumärke med namnet Miles. Hur kan de ha kommit på just detta namn? Och i synnerhet, när de är noga med att poängtera att detta ska vara något långsiktigt?

Det är inte omöjligt att olika fokusgrupper har gett stöd för detta namn, att det låter lite coolt eller kanske internationellt. Det finns säkert en känsla av att vilja vara en del av ett större sammanhang (läs amerikanskt).

Men för mig är det bara gammaldags.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd

Karin Boye

Jag har idag kört till fjällen – vi är i Branäs för lite skidåkning denna kanske sista vinterhelg.

Jag valde att köra med hjälp av appen Waze, en social vägvisare, där jag inte bara kan få hjälp med vägen, jag kan också använda mina kontakter för att tipsa om vägarbeten, köer och kanske vägkontroller. En vettig och bra funktion, gratis dessutom.

Men idag blev det lite utanför instruktionsboken. Waze valde att dirigera mig och min familj förbi Karlstad, upp på 45:an och sedan tillbaka in på 62:an. En hyffsad omväg och en resa som tog kanske 15-20 minuter längre än den borde gjort.

Inför detta kan man dra två slutsatser – båda lika giltiga:

1. Trots all den teknik vi har runt oss måste vi alltid själva ta ansvar för våra handlingar och inte skylla ifrån oss. Det är inte GPS:en som fattat fel beslut (om det nu var fel) – det är jag som kört bilen. Vi har fortsatt ett eget ansvar, som vi inte kan delegera till en maskin.
2. Det finns stora poänger i att inte följa den utstakade vägen. Att våga välja en helt annan väg än den vanliga, att våga utsätta sig för det oväntade, leder ofta till något spännande och överraskande Vi fick, via denna omväg, chans att stanna och beundra en fantastisk utsikt över den värmlädska naturen: Tossebergsklätten är en rastplats som borde höra till en av de vackrare i Sverige. Det hade vi aldrig fått uppleva om vi körde den gamla vanliga vägen.

Men för att slippa alla ifrågasättandet över vägval kommer vi att köra en helt annan – och mycket rakare – väg hem. Sedan får Waze säga vad den vill.

I höstas gjorde jag ett oförlåtligt misstag. Jag bytte lösenord (det är inte oförlåtligt, det är bra) på mitt Skype-konto. Felet jag gjorde var att välja ett “å” i mitt lösenord. Systemet tog glatt emot mitt lösenord och svalde. Men på vägen hände det som ofta händer på nätet: våra svenska tecken omsätts till kryptiska strängar av andra tecken och mitt lösenord blev för alltid omöjligt att återskapa.

Då över till nästa utmaning: att hitta tillbaka till mitt e-postkonto, dit mitt Skypekonto varit länkat. Men problemen hopar sig: Skypekontot skapades i ett tidigt skede under min vandring på internet, i en tid då jag hade en @bredband.net-adress. Den adressen har jag sedan länge övergivit, bland annat av skälet att jag inte använder Bredbandsbolagets tjänster längre.

Vad göra? Bredbandsbolaget kan tänka sig att ta tillbaka mig som kund, men inte med mindre än att jag binder upp mig på minst ett år för en ganska stor summa pengar. Så intresserad är jag inte.

Skype, då? Support och kundtjänst är inte riktigt att tänka på. Jag har försökt, utan framgång, både med mejl och sociala medier.

Problemet är ju att jag inte är en riktig kund. Jag är “bara” en användare.

Skillnaden mellan att vara kund (där pengar byter ägare) och en användare (som bara utnyttjar en tjänst, ibland mot vissa gentjänster) är i många fall enorm. De krav och förväntningar som jag kan ställa på min “leverantör” om jag bara är en användare är i många fall mindre.

Men frågan om användarens status är viktig. Nu senast blev det en hel del rabalder, när Google meddelade att de i sommar släcker ner sin RSS-läsare Google Reader. Vi är många som troget har använt denna tjänst, helt utan att betala för den. Hur värdesätter Google våra intryck och våra erfarenheter, trots att vi inte är betalande? Inte så högt, just i det här fallet i alla fall.

Listan över tjänster som är extremt viktiga för nätet, för nätets logik och arbetssätt och givetvis även för många användare är lång. Facebook, Twitter och Gmail är tre som på något sätt är svåra att tänka sig att vara utan. Trots att jag inte betalat något för någon av dem.

Det är inget konstigt i att saker och ting kommer och går. Att tjänster läggs ner är ingen stor sak.

Men relationen mellan “användare” och “tjänst” kanske behöver ses över. Det är trots allt inte bara relationen mellan “kund” och “leverantör” som har ett tydligt och substansiellt värde.

Numera heter jag inte längre magnushoij på Skype. Jag heter magnus.hoij istället. Och jag är dessutom en betalande kund. Så nästa gång jag klantar till det hoppas jag på bättre service. Men jag ska göra mitt bästa för att undvika att testa den egenskapen.